Tvärflöjt
Från Rilpedia
 |
| Tvärflöjt |
|---|
| Typ: Träblås |
Omfång:
 |
Tvärflöjt eller traversflöjt är den vanligaste typen av flöjt (när man inom klassisk musik talar om en "flöjt", utan närmare specifikation, är det oftast en tvärflöjt som åsyftas). Tvärflöjten hålls horisontellt och blåses från sidan. Toner bildas av en stående svängande luftpelare. För att förkorta luftpelaren och ändra tonhöjden stängs flöjtens hål till, med hjälp av klaffar eller fingrar direkt på hålen. Historiskt har dessa hål täcks med spelarens fingar, medan på 1700-talet det utvecklades ett system med olika klaffar eller klaffkombinationer för att nå alla hål. Det färdiga klaffsystemet, som först utvecklades för tvärflöjten kallas Böhm-systemet, och används idag på många moderna träblåsinstrument.
Orkesterinstrumentet tvärflöjt finns i fyra storlekar: den vanligaste storleken som är sopraninstrumentet, den höga piccolaflöjten samt altflöjten (en kvart djupare än tvärflöjten) och basflöjten (en oktav djupare än den vanliga tvärflöjten och egentligen ett tenorinstrument). Ännu djupare tvärflöjter än basflöjten har byggts, men deras användning är mycket begränsad. Alt- och basflöjterna är däremot ganska flitigt använda, dels i flöjtensemble, dels som karaktärsfulla soloinstrument.
Flöjten består av tre separata delar som monteras ihop före spelning: ett munstycke med läpplatta, en lång mellandel där de flesta klaffar sitter, och en "fot". Den vanliga tvärflöjtens tonomfång är c1-c4. Högre toner än fyrstrukna d kan frambringas av vissa flöjtister. Moderna flöjter för professionellt bruk har vanligtvis en förlängd s k "h-fot", som gör det möjligt att spela h0, en halvton lägre än den normala lägsta tonen.
Äldre tvärflöjter är ofta av trä, och har en mjukare ton än moderna orkesterinstrument av metall. Som folkinstrument har tvärflöjter med en mindre uppsättning klaffar än de moderna flöjterna vanligt exempelvis i Skandinavien och på Irland.
