Stämgaffel
Från Rilpedia
Stämgaffeln är ett enkelt redskap för att frambringa fasta tonhöjder. Den består av en U-formad metallbit med ett litet handtag och två långa skänklar. När gaffeln slås mot något sätts skänklarna i vibration, vilket skapar en svag, sinusliknande ton. Varje stämgaffel kan bara ge ifrån sig en viss frekvens, vilket gör dem lämpliga till att ge referens- eller stämton då man stämmer instrument, särskilt om man är flera, och för att ge ton vid a cappella-sång.
Innehåll |
Användning
Eftersom stämgaffeln inte har någon egentlig resonanskropp är ljudet från den mycket svagt. För att uppfatta tonen måste den hållas nära, eller mot huvudet. Ett vanligt sätt är att hålla den mot kindbenet. Detta gör att den kan användas under pågående konserter utan att höras för publiken.
Man kan också placera gaffeln mot något som ger resonans, till exempel en låda. Lådan fungerar då som ett slags förstärkare till ljudet från stämgaffeln.
I sångsammanhang har stämgaffeln stor användning, medan dess funktion vid stämning av instrument allt oftare ersatts med stämapparater.
Typer
Den vanligaste frekvensen är 440 Hz, men även varianter i 442 eller 444 Hz förekommer. Samtliga dessa tre används för att intonera ett ettstruket a. Andra tonhöjder förekommer sporadiskt.
Härledning av frekvensen
Stämgaffelns frekvens beror på dess dimensioner och materialet den är gjord av: [1]
, eller med cylindriska skänklar,[2] 
där:
- f är stämgaffelns frekvens
- A är arean på området mellan skänklarna
- l är längden på skänklarna
- E är materialets elasticitetsmodul
- ρ är materialets densitet
- r är skänklarnas radie
Källor
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Stämgaffel
