Från Rilpedia

Oscar Magnus Fredrik Björnstjerna, född 6 mars 1819 i Stockholm, död 2 september 1905 i Stockholm, var en svensk diplomat och politiker; utrikesstatsminister 1872-1880 och ledamot av första kammaren 1874-1901.

Oscar Björnstjerna gjorde karriär inom militär och utrikesförvaltningen som bland annat kröntes med generalmajors namn, heder och värdighet 1865. Fyra år tidigare hade han blivit Chargé d'affaires i Konstantinopel och blev senare i samma stad ministerresident. Bland hans bedrifter i den ottomanska huvudstaden kan man räkna handelstraktatet mellan Turkiet och de förenade rikena och initiativet till byggandet till ett nytt svenskt legationshus. Han höll i Konstantinopel bland de mindre staternas representanter. 1864 utnämndes han till minister i Köpenhamn efter Henning Hamilton. Han höll där en stram och bestämt avvisande alla danska krav på hjälp från Sverige under kriget mellan Danmark och Preussen. Han hjälpte till efter egen förmåga att skicka hem de överlevande svenskar som hade deltagit i kriget på dansk sida. Bland hans framgångar i den danska huvudstaden kan man räkna handels och sjöfartsdeklarationen med Danmark.

1865 till 1873 var han minister i Sankt Petersburg där han visade en fasthet, praktiskhet och omtänksamhet om svenska intressen som på den tiden inte var vanlig bland svenska diplomater. 1871 fick han under ministerkrisen erbjudandet från Karl XV om posten som utrikesstatsminister vilket han avböjde.

Han kallades av kung Oscar II 1872 att efterträda Baltzar von Platen som utrikesstatsminister. Hans utnämning till utrikesstatsminister skedde på initiativ av kungen själv som var starkt intresserad av storpolitiken. Utnämningen av Björnstjerna var främst en programförklaring av kungen som ville ha en omorientering av utrikespolitiken i tyskvänlig riktning. Björnstjerna trivdes dock ej på UD och ville avgå från uppdraget.

Som utrikesexcellens kompletterade han kungen med ett svalare temperament, nykter i sin utrikespolitiska bedömning och med ett smidigt samt försiktigt handlag. Till Ryssland och det Tyska riket höll han en välvillig inställning för att säkerställa att de två länderna hade en positiv inställning till Sverige och Norge. Under hans tid på UD företogs kung Oscars statsbesök till det Tyska riket och Ryssland för att knyta närmare förbindelser med dessa länder. Statsbesöken fick dock ej några större betydelser.

Under Balkankrisen mellan 1877 till 1878 höll de förenade rikenas konung kung Oscar en utrikespolitisk linje som innebar nära neutralitetsanslutning till det Tyska riket. Under våren 1877 försökte kungen försöka få Björnstjerna att arbeta för att få en unioniell neutralitetsförklaring med Tyskland men Björnstjerna motsatte sig dock dessa planer eftersom han ansåg att det skulle förarga Storbritannien, beröva Sverige ekonomiska fördelar och väcka missnöje i de förenade rikena samt Danmark.

Bland hans framgångar på UD kan man räkna traktatet om Saint Barthelemys avträdande till Frankrike 1877, avtal om ordnandet av post, telegraf och sjöfartsförhållanden, ömsesidigt utlämnande av förbrytare, litterär egendom med mera. Han fick även handlägga känsliga ärenden som Helga de la Brache affären 1877 samt tvisten mellan de yngre bröderna Demirgian och Karl XV danska arvingar 1878. Inom unionspolitiken drev han stram linje mot norrmännen. Han motsatte sig dock inte avskaffandet av riksståthållareämbetet 1873. Inom riksdagen ernjöt han ett starkt stöd och hävdade kungamaktens prerogativ inom försvars - och grundskatterna mot andra kammarens lantmannaparti.

Efter sin tid på UD ägnade han större delen av sin tid åt sitt förstakammarmandat i riksdagen som hade uppehållit sedan 1874 där han ivrigt och kraftfullt arbetade för försvarsreformer samt en kraftfull svensk unionspolitik mot norrmännen. Han verkade även som särskild utrikespolitisk rådgivare, bland annat åt statsminister Erik Gustaf Boström.

1876 infördes i Sverige statsministerposten, varpå utrikessstatsministerposten ändrades och Oscar Björnstjerna blev Sveriges första utrikesminister. Dock behöll han för sin tjänstetid statsministersnamn. Han lämnade ministären den 19 april 1880.

Han förblev ogift.

Källor

• Svenskt Biografiskt Lexikon
• Svensk Uppslagsbok

Företrädare: Baltzar von Platen	Sveriges utrikesstatsminister 1872–1876	Efterträdare: '
Företrädare: '	Sveriges utrikesminister 1876–1880	Efterträdare: Carl Hochschild