Galärvarvet

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Galärvarvet från Strandvägen, september 2007, med Vasamuseet och till höger museibåtarna isbrytaren S/S Sankt Erik, fyrskeppet Finngrundet, minsveparen M20 och torpedbåten T121 Spica. Foto: Bengt Oberger
Galärvarvet från Skeppsholmskyrkan ca 1850. Litografi av Carl Johan Billmark.

Galärvarvet är ett område på Södra Djurgården i Stockholm som fram till 1969 var en del av Stockholms örlogsvarv. Galärvarvet var ursprungligen, från 1720-talet, uppläggningsplats för skärgårdsflottans galärer.

Historia

Den 29 mars 1722 upplät Kungl: Maj:t en bit av Södra Djurgården åt flottan. Efter venetiansk förebild skulle skärgårdsflottans galärer förvaras uppdragna på land i speciella skjul; till en början byggdes dock bara enkla träkapell. Galärerna flyttades snart till en temporär galärhamn mellan Skeppsholmen och Kastellholmen. År 1752 beslöt man slutligen, efter att undersökt flera olika alternativ, att flytta tillbaka galärerna till Djurgården. Området utvidgades nu österut för att rymma sammanlagt 30 galärskjul utmed strandlinjen. Det hela kom att bli ett mycket kostsamt projekt, och under arbetets gång delades galärskjulen upp i två grupper och 15 stycken (Södra respektive Norra Arsenalen). År 1757 var arbetet med skjulen slutfört; den Norra Arsenalen utvidgades dock redan i slutet på 1700-talet med ytterligare 30 st olika skjul och byggnader för kanonslupar. En kyrkogård, Galärvarvskyrkogården, anlades i anslutning till varvet 1742.

Örlogsvarvet kom under 1800-talet att växa med nya verkstäder för reparation och underhåll av flottans fartyg. År 1872 inleddes en omfattande upprustning av Galärvarvet för att möta de nya ångfartygens behov. De hittills i stort sett intakta galärskjulen förändrades i samband med detta till bland annat verkstäder. En mastkran anskaffades 1874, och åren 1875-79 anlades en ny slip, kajer och inte minst en stor torrdocka. Flera av de gamla galärskjulen revs senare, flera förstördes i en brand 1921. Idag återstår endast två stycken.

Varvet var en stor arbetsplats, och vid krigsslutet 1945 var antalet anställda över 1200. Under 1960-talet inleddes en successiv avveckling av Galärvarvet. År 1969 lades varvet ned och verksamheten flyttades till Muskö. Därefter revs merparten av industribyggnaderna tillsammans med kajanläggningarna. Istället omdanades området till park (Galärparken).

Galärvarvet idag

Idag finns på Galärvarvsområdet här en parkanläggning med Galärparken och Vasamuseets trädgård, Galärvarvskyrkogården och ett antal av de ursprungliga byggnaderna samt det nybyggda Vasamuseet, som är sammanbyggd med torrdockan från 1879.

Två av de ursprungligen 30 galärskjulen från 1700-talet finns kvar, liksom minsveparhallen, som nu inrymmer Junibacken.

Det 1934 byggda Dyktankhuset var Marinens dykerilaboratorium fram till 1979 och är också bevarat. Där finns en sex meter djup träningsbassäng som användes för att träna ubåtsbesättningar att ta sig ur en sjunken ubåt, samt en historisk utställning om dykeri i Sverige. Dyktankhuset hålls öppet i samarbete mellan Statens Maritima Museer och Svensk Dykhistorisk förening.

I en av de två båthallarna, Båthall 2, förvarar Sjöhistoriska museet sin samling av fritids-, bruks-, örlogs- och allmogebåtar. I samlingen ingår kungaslupen Vasaorden, Vegas ångslup, Sven Yrvinds ensamseglingsbåt Bris och en hopfällbar roddbåt i masonit från jagaren Wrangel. Båthall 2 hålls öppen för allmänheten genom Museiföreningen Sveriges Fritidsbåtar.

Vid Dockpiren ligger Statens maritima museers museifartyg isbrytaren S/S Sankt Erik och fyrskeppet Finngrundet, samt minsveparen M20 och torpedbåten T121 Spica. Minsveparen M 20 tillhör Statens maritima museer men opereras till fullo av Föreningen M 20. T 121 Spica är privatägd av Stiftelsen T 121 Spica.

Källor

Personliga verktyg