Gösta Berlings saga
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Gösta Berlings saga (olika betydelser).
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman, utgiven 1891.
Innehåll |
Handling
| ” |
Äntligen stod prästen i predikstolen. |
” |
|
— Selma Lagerlöf, Gösta Berlings saga (inledande fras) |
||
Gösta Berlings saga handlar om livet på landet runt Frykensjöarna i Värmland på 1820-talet. I centrum står tre personer, prästen Gösta Berling som avsatts därför att han misskött sig och brukat alkohol, den kraftfulla majorskan på Ekeby gård och den elake brukspatron Sintram som är i förbund med djävulen.
Den försupne prästen Gösta Berling "återföds" till livet med hjälp av majorskan på Ekeby. Som tack jagar han henne därifrån för att - med hjälp av den elake patron Sintram och majorskans kavaljerer - själv överta ruljansen på bruket.
Det är en historia uppbyggd av mustiga sägner, myter och skrönor. Även om Gösta Berling är huvudperson får man också följa ett stort antal mycket säregna och färgstarka personligheter som troligen, åtminstone delvis, är inspirerade av verkliga personer som levde och verkade i 1800-talets Värmland.
Gösta Berling beskrivs omväxlande som en försupen och avsatt präst vars liv är i spillror, omväxlande som en slags sagohjälte med nästan övernaturliga egenskaper. Särskilt mytologiseras hans förmåga att förföra traktens välbärgade unga kvinnor som Anna Stjärnhök, Marianne Sinclaire och grevinnan Elisabeth Dohna.
Hans vänner på majorskans stora herrgård Ekeby (verklighetens Rottneros), "kavaljererna på Ekeby" beskrivs också på ett romantiserat sätt.
Det sagolika landskap som beskrivs mycket målande i boken är också uppenbart hämtat från verklighetens Värmland, till exempel så är den av Lagerlöf beskrivna "Lövens långa sjö" en omskrivning av sjön Fryken.
Boken är en hyllning till en förgången tids livsglädje, men samtidigt ett fördömande av ett liv utan arbete. Hos majorskan samlas kavaljererna, levnadsglada dagdrivare som ägnar sig åt jakt, kortspel och baler. Men kavaljererna skingras och Berling gifter sig och börjar ett nytt stadgat liv.
Historia och uttolkningar
Genom en marginalanteckning av författarinnans egen hand vet man att förebilden till Gösta Berling var prästen Edvard Emil Ekström från Kil. Lagerlöfs faster hade varit djupt förälskad i denne misslyckade präst som drack för mycket, och så småningom dog på Vadstena hospital. Fastern hade sedan blivit prostinna i Karlskoga och ville inte påminnas om sin ungdomsförälskelske, så av hänsyn till henne teg Selma Lagerlöf länge om detta och ledde medvetet forskare och journalister på villospår. Inte förrän efter hennes död upptäcktes den marginalanteckning där Ekströms namn nämns.
På en punkt var Selma Lagerlöf dock alltid väldigt tydlig, hon sade vid flera tillfällen klart ifrån att Gösta Berlings förebild inte var Finnskoga-prästen Emanuel Branzell, vilket redan under hennes livstid blev den vanligaste spekulationen. I finnskogsbygdens marknadsföring och turism har denne Branzells roll som förebild för Gösta Berling varit ett ganska centralt tema och tesen om att han var verklighetens Berling fortsätter nämnas än idag. Den kände prästen i Kil, Frej Alsterlind (far till TV-profilen Bengt), klarlade 1986 att Edvard Emil Ekström var Selma Lagerlöfs närmaste förebild för Gösta Berling, i "Fårbenet nr 38", en tidskrift från kamratföreningen vid läroverket i Karlstad. Enligt Arne Eklunds bok " Calle Frykstedt - Till Gösta Berling-gestaltens bakgrund och utformning" från 1958 är det helt klart (bl.a. av ett antal brev och uttalanden av Selma själv ) att det är magistern Carl Johan Frykstedt 1814 - 1856 , som är den huvudsakliga inspirationen till gestalten Gösta Berling, men det mesta övriga är fri fantasi.
Källor
¹ Hungrarnas skog i Dalby socken - en lokalhistorisk studie, Lars Elam (1992)
² Kungabrevens galne präst - Berättelsen om en måhända misstolkad värmlandspräst, Lars Elam (2003)
