Från Rilpedia

Under det andra världskriget myntades termen "draktänder" för att beskriva de pyramidformade hinder som användes för att sinka mekaniserade arméers framryckning. De användes i stor utsträckning, speciellt i Siegfriedlinjen.

Innehåll 1 Militära befästningar 1.1 Andra världskriget 1.2 Efter det andra världskriget 2 Externa länkar 3 Källor

Militära befästningar

Andra världskriget

Draktänder (Tyska: Höcker, "hoppor") var fyrkantiga, pyramidformade betongkonstruktioner som användes för att hindra stridsvagnars framkomst under det andra världskriget. Idén var att stridsvagnarna skulle vara tvungna att stanna i "dödszoner", där de lätt skulle kunna slås ut av pansarvärnspjäser. I verkligheten gjorde tillkomsten av specialtillverkade fordon för hinderröjning att dessa hinder kunde undanröjas snabbare än många hade förväntat sig.

De användes i stor utsträckning av alla sidor i det andra världskriget. Tyskarna använde dem bland annat i sin Siegfriedlinje och Atlantvall (motsvarigheten i Atlantvallen kallades tjeckisk igelkott); vanligtvis var varje "tand" omkring 1,2 m hög, ofta med landminor mellan de enskilda "tänderna." Fransmännen använde dem i sin Maginotlinje och många lades även ut i Storbritannien mellan 1940-1941 som en del i stärkandet av landets invasionsförsvar.

Bakom minfälten fanns draktänder. De vilade på en betongmatta som var mellan tio och trettio meter bred och som var nedsänkta en eller två meter i marken (för att undvika att man grävde tunnlar under dem och placerade sprängladdningar). Ovanpå mattan fanns själva tänderna, avhuggna pyramider av armerad betong omkring en meter höga i den främsta raden och upp emot två meter i sista raden. De var placerade på sådant sätt att en stridsvagn inte kunde köra igenom dem. Utspritt mellan tänderna fanns minfält, taggtråd och betongvärn som var så gott som osårbara för artilleri och utplacerade så att tyskarna kunde skjuta korseld över hela fronten. Enda sättet för infanteriet att ta dessa betongvärn var att komma bakifrån och anfalla den bakre ingången. Men bakom den första linjen av betongvärn och draktänder fanns en andra och ofta en tredje och ibland en fjärde."

Stephen Ambrose, Victors, s 256.

På grund av det stora antal som byggdes och deras beständiga konstruktion kan många ses ännu idag, speciellt i resterna av Siegfried- och Maginotlinjerna.

Även i Sverige finns draktandsformationer kvar från beredskapstiden. T.ex. hittas de på flera ställen i Stockholms innerstad och närförorter. I dessa linjer är också s.k. betongpianon vanliga, vilka till skillnad från draktänderna inte är spetsiga utan upprätt stående rektangulära betongblock. ^[1]

Efter det andra världskriget

Schweiz fortsatte att upprätthålla linjer med draktänder vid vissa strategiska områden och hade radat upp dem bredvid vägar, redo att 'poppa upp' och komplettera försvarslinjer som sträckte sig förbi vägarna. I soldatmun har dessa konstruktioner fått namnet "Tobleronelinjer" efter chokladstången.

Termen "draktand" har överlevt tills idag och kan användas för olika linjer av pålar eller andra hinder som satts ner i marken för att förhindra fordonstrafik, till exempel på parkeringar i tätortsområden. Bollard är ett annat namn för dessa hinder.

Vissa länder, såsom de som uppstod efter Jugoslaviens splittring, har också rörliga draktänder lagrade längs vägarna varifrån de snabbt kan lyftas över till vägarna vid strategiska platser.

Externa länkar

(engelska) Tobleronestigen

(engelska) Pansarhinder i Harparskog

Källor

1. ↑ Karl Gunnar Norén, Stockholms gömda bunkrar, Nielsen & Norén Förlag, 2007