Augustin Ehrensvärd
Från Rilpedia
Augustin Ehrensvärd, född 25 september 1710 på Fullerö i Barkarö socken i Västmanland, död 4 oktober 1772 på Saris i Virmo socken, Finland, greve, fältmarskalk, konstnär, skärgårdsflottans och Sveaborgs skapare. Son till Jacob Johan Scheffer, adlad Ehrensvärd 1717 och Anna Margaretha, född Mannerheim. Far till Carl August Ehrensvärd.
Innehåll |
Ungdomsår
Ehrensvärd visade sig redan som liten ha en stor studiebegåvning och var intresserad av framförallt matematik. Att fortsätta med högre studier där en akademisk lärostol i Uppsala framstod som ett eftersträvansvärt mål, föll sig naturligt för den unge Ehrensvärd. En sådan bana ansågs likväl inte överensstämma med hans adliga börd, varför hans anhöriga och i synnerhet hans styvmoder ivrigt arbetade för att få honom att välja ett annat levnadsyrke. Han övertalades därför att lämna de akademiska studierna och började istället, vid sexton års ålder, som volontär vid artilleriet, där han efter hand avancerade till officer.
Hans ovanliga kunskaper väckte emellertid uppmärksamhet, så att han erhöll ett offentligt understöd för att 1736 göra en studieresa utomlands. Han besökte då Danmark, Tyskland, Nederländerna, Frankrike och England. Han bevistade ett flertal fältövningar och militärskolor, man han gjorde även bekantskap med lärda och konstnärer och lärde sig till och med att gravera när han var i Paris. Under denna resa fick Ehrensvärd på så sätt viktiga konstnärliga erfarenheter. När han 1739 återkom till Stockholm gifte ha sig med Catharina Elisabeth Adlerheim. Samma år blev han ledamot av Vetenskapsakademien och 1740 dess sekreterare. Han blev Kapten-matematikus och mekanikus vid den nyligen inrättade artilleriinformationsskolan.
År 1741 utbröt hattarnas ryska krig. Detta krig, i sig självt så föga ärorikt, bar inte heller några lagrar för Ehrensvärd. Fyra år senare när hans son Carl August föddes begav sig Ehrensvärd utomlands för att som observatör följa preussarnas fälttåg i Böhmen under det österrikiska tronföljdskriget och delta under prins Ferdinand af Braunschweig i det blodiga slaget vid Sorr. Ehrensvärd återkom 1746 till Sverige, där han samma år utnämndes till major i artilleriet och följande året till överstelöjtnant.
Sveaborg
Genast efter freden i Åbo började man i Sverige planera att upprätta nya värn mot grannen i öster. De gamla gränsfästningarna mot Ryssland hade gått förlorade, den äldre och starkare dubbelraden under Karl XII:s krig och den sedan uppförda enklare fästningslinjen under krigsåret 1742. Man var också allmänt ense om detta befästningssystems mindre lämplighet och beslöt att samla hela försvaret på en enda punkt, helst på södra kusten, för att därigenom under krigstider kunna underhålla förbindelsen med Sverige och skydda kringliggande jämförelsevis bättre bebyggda landsorter.
Valet föll på öarna utanför Helsingfors, vilkas passande läge och naturliga beskaffenhet redan tidigare hade uppmärksammats. Ehrensvärd var känd för sina insikter i befästningskonsten samt sin driftighet och arbetsamhet. Därför förordnades han 1747 av kunglig majestät att planera och leda fästningsarbetet i Finland. Hans omfattande befästningsplan antogs av regering och ständer, och 1749 börjades byggandet av Sveaborg, som under hans hand småningom ur klipporna uppväxte till ett ”Nordens Gibraltar”. Samma år blev Ehrensvärd utnämnd till överste och 1756 befordrades han till generalmajor.
Förutom Sveaborg var också Erhensvärd ansvarig för byggandet av den något mindre befästningen Svartholm utanför Lovisa.
Pommerska kriget
Strax efter hans befordran inledde hattpartiet i Sverige det pommerska fälttågets. Armén som saknade disciplin och motivation till följd av nationens politiska splittring, hade stora svårigheter i kriget. Befälet ombyttes ofta och stannade slutligen hos Ehrensvärd Men inte heller han förmådde uträtta något väsentligt i de rådande förhållandena.
I början av det pommerska kriget intog han Usedom, belägrade sedan Peenemünde och befordrades 1759 till generallöjtnant.
Två år därefter blev han förordnad till kommenderande general-en chef. Han blev svårt skadad i bröstet vid striderna vid Pasewalk. Han blev konvalescent i ett år, men fortsatte att, efter sitt tillfrisknande strida vid vid Loitz, Tribsees och Neukahlen, samt deltog vid försvaret av Malchin. Efter krigets slut utnämndes han 1764 till general av kavalleriet och friherre.
Riksdag
Ehrensvärd var mycket engagerad i frihetstidens riksdagar och han anslöt sig till Hattpartiet med vilka han sympatiserade. Han var ledamot i sekreta utskottet och dess defensionsdeputation vid samtliga riksdagar från 1746 till 1760.
När Mösspartiet vid 1765-1766 års riksdag kom till makten, upphörde Ehrensvärds uppdrag att leda fästningsarbetet. Arméns flotta, som han upprättade 1756, drogs in. Tre år senare blev han utnämnd till serafimerriddare. När Hattarna åter kom till makten 1770 återfick Ehrensvärds på ständernas begäran sitt förra uppdrag och galäreskadern blev återigen skild från amiralitetet. Samma år upphöjdes han till greve.
Han befordrades slutligen 1772 till fältmarskalk. Då var han redan märkt av sina skador från pommerska kriget och han avled klockan 04.30 den 4 oktober 1772 på överstebostället Saaris i Finland och blev begraven i Helsingfors stadskyrka. Hans stoff flyttades sedan på kungens önskan till Sveaborg, där en gravvård skapad av Johan Tobias Sergel påminner eftervärlden om "ett snille, som kunnat, ett hjärta, som velat gagna fäderneslandet".
Källor
- Ekund, Hans, Augustin Ehrensvärd (1997), ISBN 91-7100-552-8
- Svenskt biografiskt handlexikon, 2 vol. Hofberg, Herman (1873-76)
- Ny svensk historia - en bokfilm 1771-1810, Erik Lindorm/Riksbiblioteket 1979 s.70
Se även
- Ehrensvärd, släkt
- Sveaborg
