Från Rilpedia

Röksvagt krut kallas även kemiskt krut.

Det uppfanns 1886 av fransmannen Paul Vieille och framställs genom gelatinering av nitrocellulosa. Ett år senare framställde Alfred Nobel ett kraftigare krut som han patenterade och döpte till Ballistit. En av Nobels tidigare medarbetare kopierade Ballistiten till något som kallades Cordit och lyckades övertyga det engelska rättssystemet att hans krut inte inkräktade på Nobels patent.

Olika typer av röksvagt krut:

• Nitrocellulosakrut
• Nitrocellulosa-nitroglycerinkrut
• Dinitroglykolkrut
• Nitroguanidinkrut

Förutom krutets kemiska sammansättning avgörs dess prestanda av krutkornens storlek och form. Små korn ger ett livligt krut medan stora ger ett trögt krut. För krut med korn av kubisk eller sfärisk form avtar förbränningsytan och dessa kallas degressiva. Krut där kornen genom invändiga kanaler är så utformade att ytan ökar under förbränningen kallas progressiva.

Röksvagt krut är mycket mindre fuktkänsligt än svartkrut, dessutom avger det nästan ingen rök vid förbränning.