Norma (opera)

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Giuditta Pasta, som Norma skrevs för

Norma Tragedia lirica (i s.k. belcanto-stil) i två akter. Libretto av Felice Romani efter tragedin Norma, ou L´infanticide av Louis Alexandre Soumet (1831) och musik av Bellini. Uruppfördes den 26 december 1831 på Teatro alla Scala i Milano. Tid och plats: Gallien vid tiden för den romerska ockupationen (f.kr).

Personer

• Pollione, romersk prokonsul i Gallien Tenor
• Oroveso, druidernas överhuvud Bas
• Norma, druidernas översteprästinna, Orovesos dotter Sopran
• Adalgisa, en ung prästinna i templet Mezzosopran
• Clotilde, Normas förtrogna Mezzosopran
• Flavio, Polliones vän Tenor
• Normas och Polliones två barn (Stumma roller)

Druider, barder, prästinnor, galliska krigare och soldater Kör.

Operan

Giulia Grisi som sjöng Adalgisa vid uruppförandet och vid senare tillfälle själv även titelrollen

Norma är som alla Bellinis operor en allegori av Italiens situation under Österrikes ockupation, för den tidens publik var det nästan övertydligt och han drabbades ibland av censur. Romani var en skicklig librettist som lyckades hålla balansen i sin kritik och därmed undkomma den värsta censuren. Den senare librettisten Carlo Pepoli (I Puritani) hade inte samma känsla och det gav vissa problem när operan skulle framföras i Italien och Österrike.

Norma tillkom efter att Giuditta Pasta hade bett Bellini att få en ny opera med dominerande kvinnoparti skriven för sig. Båda var sugna på en uppföljande succé till Sömngångerskan och Bellini flyttade tillfälligt in hos Pasta för att de tillsammans skulle kunna utarbeta operan.

Trots det intensiva arbetet blev Norma ingen succé vid premiären. Efter att en del omarbetningar hade gjorts och den återigen satts upp gjorde den dock succé. Norma är den enda av Bellinis operor som fortfarande regelbundet uppförs på de stora operahusen. De som gjort stora succéer som Norma är bl.a. Maria Malibran, Jenny Lind¹, Rosa Ponselle, Maria Callas, Lena Nordin, Nelly Miricioiu och Montserrat Caballé.

Giuditta Pastas röst beskrevs som en hög och mjuk sopran med fantastisk koloratur men samtidigt hade den en tragisk klang. Den version av operan som oftast framförs idag är en transponering av originalpartituret, dels för att det är få av dagens sopraner som klarar att sjunga som Giuditta Pasta och dels för att smaken hos publiken ändrats.² För att idag höra originalversionen får man lyssna på Edita Gruberovas tolkning, ett annat exempel är Cecilia Bartolis version av Normas aria "Casta Diva" på recitalskivan Maria [Malibran].

¹ Kritiken mot Jenny Lind var delad, i Sverige fick hon bra kritik för sin Norma, men i resten av världen ansågs hennes röst vara för flickaktig och oskyldig.

² Norma - Wiener Staatsoper

 Denna operarelaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.