Eulers konstant
Från Rilpedia
Eulers konstant är en matematisk konstant definierad som gränsvärdet
där Hn är det n:e harmoniska talet och log betecknar den naturliga logaritmen. Talet, som är uppkallat efter Leonhard Euler (och ej bör förväxlas med Eulers tal e ≈ 2,71828), förekommer i många olika formler inom matematiken och har djupa kopplingar till talteori och Riemanns zeta-funktion. Det är ännu inte bevisat huruvida γ är ett irrationellt tal.
Innehåll |
Härledning
Den n:e harmoniska talet ges av den trunkerade harmoniska serien
som kan visas divergera då n går mot oändligheten. Divergensen är dock mycket långsam (mer än 1,5 · 1043 termer krävs exempelvis för att nå en summa över 100). I själva verket växer Hn med ungefär samma hastighet som log n, vilket kan förstås genom att tolka den naturliga logaritmen som ytan under grafen till y = 1/x,
(figurerna 1 och 2 ger en visuell jämförelse). Funktionerna är dock inte exakt lika, och Leonhard Euler visade att differensen då n går mot oändligheten är en konstant mellan 0 och 1. Euler döpte talet C, beräknade dess värde med sex decimalers noggrannhet, och publicerade år 1735 resultatet i avhandlingen De Progressionibus harmonicus observationes.
Numeriskt värde
Värdet på Eulers konstant kan i praktiken inte beräknas direkt utifrån Eulers gränsvärde, eftersom konvergensen är långsam. Exempelvis är
Euler härledde i stället formeln
och kunde med dess hjälp ge uppskattningen C ≈ 0,577218.
Konvergensen i Eulers gränsvärde kan förbättras genom att ta med en grov uppskattning av felet i beräkningen. En sådan uppskattning är
med vars hjälp n = 10 ger två korrekta decimaler. Termen −1/2n är i själva verket den första i en serie som ger ännu bättre uppskattningar. Genom att tillämpa Euler–Maclaurins summationsformel på funktionen y = 1/x fås
där B2k är ett Bernoullital, med de första termerna utskrivna:
Detta är en asymptotisk serie som divergerar för varje n men vars fel vid lämplig trunkering går mot 0 då n → ∞. Euler valde n = 10 och beräknade serien till och med n14-termen, vilket gav uppskattningen 0,577 215 664 901 532 5, med 16 korrekta decimaler.
Lorenzo Mascheroni använde år 1790 Eulers metod för att beräkna 32 decimaler, som han publicerade i avhandlingen Adnotationes ad calculum integrale Euleri. Dessvärre erhöll Johann von Soldner år 1809, vid en beräkning av de 24 första decimalerna, ett värde som skilde sig från Mascheronis efter den 19:e decimalen. En ny räkning med 40 decimalers noggrannhet, genomförd 1812 av det 19-åriga räknegeniet F G B Nicolai (1793–1846) på Carl Friedrich Gauss anmodan, visade överensstämmelse med Soldners. Mascheronis felräkning ledde till minst åtta oberoende omräkningar för att bekräfta Soldners resultat, och under flera år cirkulerade båda värdena till stor förvirring. På grund av detta missöde, och att Mascheroni i sin avhandling infört beteckningen γ, kallas talet ibland Euler–Mascheronis konstant.
Numerisk representation
De första 250 siffrorna i γ:s decimalutveckling är
- 0,
57721566490153286060651209008240243104215933593992
35988057672348848677267776646709369470632917467495
14631447249807082480960504014486542836224173997644
92353625350033374293733773767394279259525824709491
60087352039481656708532331517766115286211995015080.
Talet har kedjebråksframställningen
- [0; 1, 1, 2, 1, 2, 1, 4, 3, 13, 5, 1, 1, 8, 1, 2, 4, 1, 1, 40, 1, 11, 3, 7, 1, ...]
som ger upphov till de rationella närmevärdena
Samband med speciella funktioner
Eulers konstant är relaterad till gammafunktionen via Weierstrassprodukten
och uppträder i Maclaurinserien för den reciproka gammafunktionen,
Den kan också beräknas som en derivata av gammafunktionen,
- γ = − Γ'(1),
eller via gränsvärdet
Kopplingen till Riemanns zetafunktion framgår exempelvis av
Generaliseringar
Genom att i stället för den harmoniska serien välja den harmoniska primtalsserien, och dess asymptot log log, fås Mertens konstant
Gränsvärdet för Eulers konstant kan generaliseras till
där f är en godtycklig positiv, avtagande funktion. Funktionen
ger exempelvis upphov till Stieltjes konstanter, varav Eulers konstant är den nollte. Funktionen
- fa(x) = x − a
ger vidare
Speciellt gäller gränsvärdet
för Eulers konstant.
Ytterligare en generalisering är Masser–Gramains konstant, som uppkommer genom ett liknande gränsvärde men i det komplexa talplanet i stället för längs den reella tallinjen.
Referenser
- Havil, Julian (2003). Gamma: Exploring Euler's Constant. Princeton University Press. ISBN 0-691-09983-9.
- Dunham, William (1999). Euler, The Master of Us All (Dolciani Mathematical Expositions, No 22). The Mathematical Association of America. ISBN 0-88385-328-0.