Karlskrona örlogsbas
Från Rilpedia
Karlskrona har sedan staden grundades varit en bas för Sveriges örlogsflotta.
Karlskrona såsom örlogshamn ligger på ett av naturen synnerligen gynnat läge. Mellan halvöarna Almö och Möcklö går en stor inåtgående bukt framför vilken en båge av större och mindre öar går och mitt i denna bukt ligger ön Trossö, skild från fastlandet genom Vämö och mellanliggande sund, och är därmed också från fastlandet någorlunda skyddat mot fientligt anfall. Karl XI beslöt 1679 att vid Karlskrona anlägga en huvudstation för flottan. En av Generalkvartersmästaren Erik Dahlbergh uppgjord plan för hamnens anläggande lades fast 1683 och två år senare påbörjades arbetet under hans ledning. Senare togs jobbet över av Carl Magnus Stuart.
Innehåll |
Världsarvet
Slutningsmuren med Bataljon Aurora, Bataljon Sparre och Bataljon af Trolle
Befästningsmurarna omkring varvet och örlogsbasen av vilka stora delar finns kvar. Bataljon Sparre inrymmer numera mest civila kontor.
Det inre försvaret
Mot landsidan utgörs försvarsanordningarna av en mellan Vämö och fastlandet upprensad bred våt grav flankerad av ett litet starkt fäste på Koholmen och frontalt beskjuten från de bakomliggande Oskarsvärnslinjerna, huvudsakligen öppna jordverk. Här ligger även de i världsarvet ingående kruthusen på Koholmen, Ljungskär och Mjölnareholmen.
De yttre försvaret
Försvarsanläggningarna till marinbasen utgjordes på sjösidan av en yttre linje vid de i havsbanden större inloppen och en inre dragen omkring själva varvet och kringliggande holmar. Efterhand uppfördes Kungsholms fort och Drottningskärs kastell på var sin sida av det stora södra inloppet mellan Aspö och Tjurkö.
På Västra Hästholmen hade man planer på att uppföra en donjon, men denna kom aldrig att utföras utan istället anlades här några mindre jordbatterier till försvar för västra inloppet. Till landsidans försvar uppfördes också ganska storslagna planer, som inte heller blev genomförda. 1820 framlades en plan att modernisera de gamla befästningarna på sjösidan och öka deras styrka.
Enligt denna plan skulle Kungsholms fort byggas om och Drottningskärs kastell tas i bruk, en ny skans i enlighet med den äldre försvarsplanen skulle anläggas på Hästholmen och för det inre försvaret skulle flera torn och batterier uppföras på 8 olika holmar och skär. Grundtanken av ett yttre och ett inre försvar gjorde sig således fortfarande gällande. När ombyggnaden av Kungsholms fort stod klar på 1850-talet, uppfördes för det inre reddförsvaret, avvikande från förslaget, endast två torn, Kurrholmen och Godnatt. Emellertid var snart de uppförda befästningarna omoderna och fick allt svårare att stå emot sjöartilleriets allt starkare kraft, varför genomgripande förändringar och förstärkningar föreslogs av 1867 års befästningskommitté. Dessa blev inte i oförändrat skick genomförda, men lade dock grunden för en betydligt mer kostnadseffektiv plan som utarbetades 1870 som vilken sedan följdes.
I sitt nuvarande skick utgörs Karlskronas befästningar av följande anläggningar: Mellan de öar som omgärdar stadens redd, sträcker sig en kedja av starka stenförsänkningar i vilka finns två inseglingsrännor, en större vid södra inloppet, försvarad av Kungsholms fort (Drottningsskär är som befästningsverk slopat), och en mindre vid västra inloppet, försvarad av skansen på Västra Hästholmen. Själva inseglingsrännorna spärras vid ett eventuellt krig med minor. Kungsholms fort som har i södra delen genomgått en total ombyggnad företer sig i plan ha en ganska oregelbunden form. Söderut mot havet ligger tre starkt profilerade fästningslinjer bestyckade med pansarbrytande kanoner på en öppen vallgång. På fästningens västra sida ligger ett för flankering av försänkningslinjen och inseglingsrännan avsett, något tillbakadraget pansarbatteri samt ett starkt profilerad linje från vars öppna vallgång sundet i sned riktning kan beskjutas. Östra sidan utgörs av en lång rak linje som vänder sin eld mot Tjurkö och mellanliggande sund. Mot norr (ryggsidan) är fästningen sluten av en fristående mur och en två våningar hög donjon, båda kvarstående delar av den gamla fästningen. Stormfriheten åstadkommes dels genom torra gravar flankerade av kaponierer, dels och i synnerhet genom en på området 60 meters avstånd från stranden runt om anfallsstyrkorna dragen stenjeté varigenom bildas en av fästningens frontala eld behärskad våt grav, vilken hindrar båtar att lägga till vid stranden. Rörande skansen på Västra Hästholmen se Hästholmen.
Byggnader inom örlogsbasens markområde
Polhemsdockan
Gamla dockan, ursprungligen sprängd i berget, byggdes av Christoffer Polhem 1716-24, efter en plan av byggmästaren Sheldon men har sedan genomgått flera förändringar till både djup och längd. Dess nuvarande dimensioner är: längd 74,2 m, bredd 16,3 m och djup 4,8 m. Utpumpningen av vattnet verkställdes i början med ett s k paternosterverk som drevs med handkraft. Utpumpningen tog fyra dagar med en arbetsstyrka på 270 man om dagen fördelade i tre pumplag. Sedan 1846 är dockan försedd med modernare pumpar som inte kräver handkraft.
Övriga världsarvbyggnader
- Högvakten
- Inventariekammare I
- Mönster- och modellsalsbyggnaden
- Materialförråd I och III
- Chapmansporten
- Chapmansbostället
- Bildhuggareverkstaden
- Kölhalningsbroarna
- Hokvinden
- Corps de Garde på Lindholmen
- Polhemsdockan
- Wasaskjulet
- Repslagarebanan
- Finska kyrkan
- Skeppsgossekasernen
Se även
Externa länkar
Denna artikel om en plats i Blekinge län behöver bilder. Har du en passande fri illustration får du gärna ladda upp den.
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
