Färgblindhet
Från Rilpedia
Färgblindhet hos människor är oförmåga att uppfatta skillnader mellan vissa eller alla färger som andra människor kan urskilja. Termen "färgblindhet" är i själva verket något vilseledande eftersom det är sällsynt med total färgblindhet - de flesta drabbade har istället defekt färgseende, d.v.s en nedsatt förmåga att identifiera vissa färger beroende på ljusstyrka m.m. Personer med normalt färgseende förleds att tro att färgblinda inte ser färger alls eller ser samtliga färger mycket dåligt när det i själva verket sällan förhåller sig på det viset. Det kan därför vara frustrerande för en person med defekt färgseende att bli behandlad som färgblind när denne i själva verket ser flertalet färger utan problem.
Färgblindhet är i de allra flesta fall en ärvd åkomma, och vanligast hos män. Färgblinda kvinnor är sällsynt, men det förekommer. Det uppskattas att färgblindhet förekommer hos minst 8% av den manliga befolkningen, men endast 1% av den kvinnliga.[1]
Efter att själv ha insett att han är färgblind, publicerade kemisten John Dalton år 1794 den första vetenskapliga avhandlingen om ämnet, "Extraordinary facts relating to the vision of colours".
Färgblindhet kallas ibland daltonism (efter Dalton), vilket kan vara förvirrande, eftersom det finns en speciell typ av färgblindhet (deuteranopi) som specifikt kallas daltonism, och det är inte den vanligaste typen, men det är typen som Dalton hade.
Den vanligaste formen av färgblindhet är någon form av röd-grön färgblindhet. Detta innebär att den färgblinde endast med svårighet, eller inte alls, kan se skillnaden mellan rött och grönt. Detta förekommer hos 8 % av alla män och 1 % av alla kvinnor och ärvs könsbundet recessivt.[2] Det betyder att det i det flesta skolklasser finns åtminstone en pojke som har problem med färglådan på teckningslektionerna.
En mera sällan förekommande defekt är kombinationen gult och blått (de s k komplementfärgerna till rött och grönt).
Ännu mer sällsynt är total färgblindhet, som innebär att endast skillnader i ljusstyrka kan uppfattas.
Innehåll |
Färgblindhet i vardagslivet
Det finns idag inget botemedel mot färgblindhet (se dock nedan under Nya forskningsrön). Färgblindhet är emellertid i de flesta fall inget som påverkar de flesta färgblindas vardagsliv särskilt mycket. I vissa fall kan det till och med vara så att en färgblind person aldrig inser att denne lider av åkomman.
Det finns yrken där det fordras att utövaren icke är färgblind, det handlar om där man med säkerhet måste kunna skilja mellan olika färger, exempelvis lokförare, målare, elektriker, pilot och även för jobb till sjöss[källa behövs].
Tidigare var färgblindhet ett hinder även för vanligt körkort för bil, men det har man numera lättat på, med motiveringen att den färgblinde kan avgöra trafiksignalernas besked genom att hålla reda på om det är den översta, mellersta eller understa signalen som lyser. För en lokförare håller inte det argumentet, eftersom järnvägssignaler lyser med antingen den ena eller andra färgen, aldrig flera olika färger samtidigt.
Ett omvänt fall sägs ha förekommit inom det amerikanska flygvapnet. En färgblind anses ha särskilda förutsättningar för kunna skilja mellan små nyansskillnader, vilket gör honom särskilt lämpad som flygspanare för att genomskåda fiendens maskeringsanordningar.
Ett experiment utfört av bl.a. forskare vid Cambridgeuniversitetet visade att de som har den vanligaste formen av röd-grön färgblindhet, faktiskt kan skilja på vissa nyanser av khaki bättre än personer med normalt färgseende[3].
En person som är totalt färgblind har aningen bättre mörkerseende än en normalseende person, men bara innan den normalseende hunnit vänja sig vid mörkret.
Orsaker till färgblindhet
För att förstå orsakerna till färgblindhet, bör man känna till att det i ögat finns två typer av synceller, stavar och tappar. Stavarna kan endast urskilja skillnader i ljusstyrka, och används främst vid mörkerseende. Tapparna används vid dagseende, och är känsliga för specifika delar av färgspektrat. I ett normalt öga finns det tre typer av tappar; violettkänsliga, grönkänsliga och gulkänsliga.[1] Färgblindhet beror i nästan alla fall på att minst en typ av tappar saknas i någon form, eller är defekta. Vissa färgblinda har alltså bara två typer av tappar, de är dikromater, och de som har tre typer av tappar (inklusive folk med normalt färgseende) är trikromater.
På genetisk nivå orsakas ärvd röd-grön färgblindhet av en recessiv gen i X-kromosomen. Eftersom män endast har en X-kromosom medan kvinnor har två, är kvinnor långt mer sällan färgblinda. P g a att genen är recessiv, krävs att genen finns i både X-kromosomen från fadern och X-kromosomen från modern för att en kvinna ska ärva färgblindhet.
Blå-gul färgblindhet är ovanligare än den röd-gröna varianten. Även i detta fall orsakas den av en recessiv gen, men inte på X-kromosomen, utan kromosom 7. Det krävs därför att anlaget ärvs från båda föräldrarna. Den här varianten av färgblindhet är inte vanligare bland män än kvinnor.
Färgblindhet som uppkommit p g a skada brukar skilja sig från den (långt vanligare) ärvda varianten. Det är exempelvis möjligt att man blir färgblind i endast delar av synfältet, medan man har kvar sitt normala färgseende annars. Vissa former av färgblindhet som uppkommit p g a skada går det att återhämta sig från.
Olika typer av färgblindhet
- Akromatopsi (total färgblindhet)
- Deuteranomali (defekt grönseende)
- Deuteranopi (grönblindhet)
- Protanomali (defekt rödseende)
- Protanopi (rödblindhet)
- Tritanomali (defekt blåseende)
- Tritanopi (blåblindhet)
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Källor
- ↑ 1,0 1,1 Capio Medocular - Färgblindhet
- ↑ Nationalencyklopedin.
- ↑ Nature.com - Colour blindness may have hidden advantages
- Wikimedia Commons har media som rör Färgblindhet
