Skadestånd
Från Rilpedia
Skadestånd kallas den ersättning som den som orsakat en skada betalar till den som drabbats av skadan, som ersättning för denna. Skadestånd regleras främst i skadeståndslagen (SkL)[1]. Skadestånd är inte ett straff för brott utan ersättning för skada.
Skadeståndstyperna kan indelas i inom- och utomobligatoriskt skadestånd. Den förra typen av skadestånd utgår som följd av avtalsbrott medan den senare syftar på ersättning när det inte råder ett relevant avtalsförhållande mellan skadevållare och skadelidande.
Centralt i skadeståndsrätten är den så kallade allmänna ansvarsregeln (se culpa) som återfinns i 2 kap. 1 § skadeståndslagen och lyder: "Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan".
Detta innebär att tre rekvisit finns för att man ska bli skadeståndsskyldig enligt denna paragraf: (1) Man ska ha vållat skada, (2) man ska ha haft uppsåt eller varit vårdslös och (3) skadan ska vara på person eller sak. Djur anses vara saker.
Nästa paragraf (2 kap. 2 § SkL.) anger att den som genom brott vållar rena förmögenhetsskador ska ersätta dessa. Med ren förmögenhetsskada åsyftas förmögenhetsskador som inte grundar sig i sak- eller personskada, även om person- eller sakskada givetvis också kan orsaka förmögenhetsskada som kan leda till skadestånd (då som följdskada). Enligt 2 kap. 3 § ska den som allvarligt kränkt någon "genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära" (dvs. inte rena förmögenhetsbrott, som stöld) betala skadestånd för kränkning, s.k. kränkningsersättning. Vid kränkning ska bedömningen vara objektiv, och fokusera på brottets klandervärdhet och inte den utsattes uppfattning av brottet.
Gällande personskada innefattar skadeståndet ersättning för sjukvårdskostnader och andra kostnader, inkomstförlust och psykiskt och fysiskt lidande.
Det finns även specialregler för vissa typer av skador i till exempel trafikskadelagen och miljöskadelagen. I vissa sådana fall krävs det inte att man handlat med uppsåt eller vårdslöshet för att man ska bli skadeståndsskyldig. Enligt produktansvarslagen (1992:18) ska bland annat tillverkare av en produkt som orsakar skada betala skadestånd om skadan orsakats av en säkerhetsbrist i produkten, oavsett om tillverkaren varit vårdslös eller inte[2]. Arbetsgivare har också ett principalansvar för sina arbetstagare; om en arbetstagare orsakar skada genom vårdslöshet kan arbetsgivaren bli skadeståndsskyldig; arbetstagaren själv blir bara skadeståndsansvarig om det finns synnerliga skäl som talar för det. Det finns också exempel på strikt ansvar. Till exempel är hundägare strikt ansvariga för skada deras hund orsakar, även om de inte själva varit vårdslösa, jämlikt 19 § lagen om tillsyn över hundar och katter[3]. Beträffande katter krävs visserligen att ägaren varit vårdslös, men oaktsamhetsbedömningen anses i regel vara strängare i dessa fall än annars. Strikt ansvar har även till exempel den som bedriver viss potentiellt farlig verksamhet, såsom sprängningar och militärövningar, eller anläggningar, såsom kärnkraftsanläggning (atomansvarighetslagen) eller starkströmsanläggning (ellagen).
Ersättning på grund av brott utgår efter utslag av domstol eller kronofogdemyndighet, eller betalas frivilligt efter uppgörelse mellan offret och den skadeståndsskyldige. Om gärningsmannen inte kan betala, eller om gärningsmannen är okänd och om brottsoffret saknar försäkring kan den drabbade i vissa fall få brottsskadeersättning av Brottsoffermyndigheten. Detta måste gärningsmannen sedan betala tillbaka; detta blir då en skuld.
I skadeståndssammanhang ska även nämnas den möjlighet som enligt skadeståndslagen 5 kap. 6 § 2 st. finns, att kräva att den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning (t.ex. falsk tillvitelse eller mened), eller den som annars är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott (t.ex. som arbetsgivare med principalansvar) ska åläggas bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet (tryckningsföreläggande). Tryckningsföreläggande kan utfärdas av domstolen, även om skadestånd inte döms ut i målet, t.ex. för att kränkningen inte var tillräckligt allvarlig. Med "tidning" kan förstås såväl ortstidningar som facktidningar, och även webbtidningar och bloggar. Domstolen har utrymme för diskretionär prövning av vilka delar av domen som ska publiceras. Publiceringens syfte är att ge upprättelse åt offret för ärekränkningen eller det dylika brottet, så det är målsäganden i brottmålet eller käranden i civilmålet, som själv får yrka att tryckningsföreläggande ska utfärdas. [4] I Svea hovrätts mål T 4615-04 fastställde hovrätten en tingsrättsdom, genom vilken en person, som påstått att andra personer var spioner för främmande makt, bl.a. ålagts att bekosta tryckning av ett meddelande om domen, i tidningen Metro. I fallet RH 1997:114 hade en skolchef erhållit ett antal anonyma försändelser, bl.a. vykort och andra skrivelser, med nedsättande och kränkande innehåll, vilka kunde knytas till en person. Hovrätten dömde gärningsmannen för ofredande och förolämpning, men avslog yrkandet om att denne skulle betala tryckning av domen i flera ortstidningar, med motiveringen att de kränkande beskyllningarna "inte fått någon mera omfattande spridning" och att de "inte innefattat påstående om brottslig gärning". I mål FT 31-09 avslog Helsingborgs tingsrätt den 21 april 2009 Tommy Funebos yrkanden om tryckningsföreläggande. Domstolen ansåg att svaranden inte kunde förpliktas att själv publicera domen på sin blogg, trots att den ansåg att bloggar i och för sig kan omfattas av stadgandet. Yrkandet om att svaranden skulle bekosta tryckning i en tidning nära honom, avslogs också, eftersom syftet med tryckningsföreläggandet sades vara att göra människor uppmärksamma på att Funebo blivit förtalad, varför en tidning i Funebos närhet hade varit lämpligare (se domen sidan 8).
