Debriefing

Från Rilpedia

Version från den 3 mars 2009 kl. 10.34 av Pecall (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

Debriefing, engelska och betyder eftersnack eller eftergenomgång. ”De” är ett motsatsord och ”briefing” betyder genomgång.

Debriefing är en form av bearbetning med syfte att minska stressreaktionerna efter ett trauma samt påskynda återhämtningsprocessen. Man går även igenom om patienten är i behov av ytterligare hjälp. Man tror att ju tidigare som personen får hjälp efter traumat, desto lägre är risken för att utveckla varaktiga psykiska besvär. Det finns olika varianter av debriefing och Mitchells modell (också kallad CISD) för debriefing består av sju faser; introduktion, fakta, tanke, känslor, symtom, undervisning samt avslutning. Den bör hållas 1-3 dagar efter en traumatisk händelse. Oftast handlar det om ett möte som varar i 2-3 timmar. Antalet deltagare bör vara max 12 st och alla ska vara kvar under hela samtalet.

När det gäller traumatiska händelser skiljer man på primärt drabbade (de som var direkt inblandade), sekundärt drabbade (räddnings-, insats- och utryckningspersonal), tertiärt drabbade (vittnen till händelsen) och övriga drabbade (anhöriga och kollegor till primärt drabbade, de som nästan blev drabbade, med flera). Debriefing utvecklades av Mitchell och Everly för arbete med sekundärt drabbade

Kritik

Sedan slutet av 1990-talet har debriefing ifrågasatts [1][2]. I studier har man bland annat funnit att ensessionsdebriefing inte kan visas förebygga posttraumatisk stressproblematik. Man har även funnit att debriefing i många fall inneburit en återupprepning av den traumatiska upplevelsen för de drabbade. Man talar om en retraumatisering. I alltför heterogena grupper, sammansatta av personer med olikartade upplevelser av en händelse, har debriefing kunnat traumatisera dem som inte var så hårt drabbade genom att de fått lyssna till detaljerade och obehagliga upplevelser från de mer direkt drabbade. I detta fall talar man om en sekundärtraumatisering. Dessa och andra fynd har bidragit till att de rekommendationer som idag ges av nationella expertcentra, exempelvis NICE (National Institute for Health and Clinical Excellence) i England, inte inkluderar regelmässig debriefing. Användningen av debriefing för primära, tertiära och övriga drabbade ifrågasatts är det som mest ifrågasätts där det i stället ses som önskvärt med "Screen and Treat", vilket innebär att traumatiserade personer bedöms, och endast de som uppvisar tecken på posttraumatiskt stressyndrom eller andra posttraumatiska besvär, som till exempel depression, ska behandlas.

I en rapport från Cochrane Collaboration [1] är man exceptionellt tydlig i sitt avfärdande av debriefing som metod för primärt krisdrabbade. Där skriver man "Compulsory debriefing of victims of trauma should cease. A more appropriate response could involve a 'screen and treat' model (NICE 2005)". (Dvs i ungefärlig översättning "Obligatorisk debriefing av traumaoffer bör upphöra. En lämpligare strategi skulle kunna innefatta en bedömnings- och behandlingsmodell enligt National Institute for Health and Clinical Excellence, 2005"). Vidare skriver man att "Psychological debriefing is either equivalent to, or worse than, control or educational interventions in preventing or reducing the severity of PTSD, depression, anxiety and general psychological morbidity. There is some suggestion that it may increase the risk of PTSD and depression. The routine use of single session debriefing given to non selected trauma victims is not supported. No evidence has been found that this procedure is effective." (Dvs i ungefärlig översättning "Psykologisk debriefing är jämförbart med, eller sämre än, ingen behandling alls eller utbildning kring krisreaktioner vad gäller att kunna förebygga eller minska svårigheten av PTSD, depression, ångest och allmän psykologisk sjuklighet. Det finns vissa indikationer på att debriefing kan öka risken för PTSD (Post Traumatic Stress Disorder, på svenska posttraumatiskt stressyndrom) och depression. Det finns inget stöd för rutinmässig användning av enstaka debriefingsessioner för traumaoffer i allmänhet. Det finns inga bevis för att den här metodiken är effektiv.")

Referenser

  1. Brewin C R (2005) i Cardeña E & Croyle K, Eds (2005): Acute Reactions to Trauma and Psychotherapy
  2. Journal of Trauma and Dissociation, vol. 6, no. 2
Personliga verktyg
På andra språk