San Andreasförkastningen
Från Rilpedia
San Andreasförkastningen är en plattektonisk gräns i Kalifornien, en förkastning mellan Stillahavsplattan i väster och Nordamerikanska plattan i öster. Den löper från Mexiko fram till Kaliforniens kust strax söder om Oregon, totalt ca 1 300 kilometer. San Andreasförkastningen berör bland annat stora städer som San Francisco och Los Angeles.
Där de två kontinentalplattorna möts uppstår spänningar och därför är området i fråga väldigt utsatt för jordbävningar, i genomsnitt ett tiotal mikro- eller små skalv per dag, och det forskas mycket i att ta reda på när nästa stora jordbävning kommer inträffa. Vid en liten ort i mellersta Kalifornien – Parkfield – inträffade 28 september 2004 ett skalv med magnituden 6,0 på Richterskalan. Där på börjades 2004 ett arbete för att åstadkomma ett ca 4 km djupt borrhål, som ska förses med en lång rad av instrument för att göra mätningar vid förkastningen. Projektet går under benämningen San Andreas Fault Observatory at Depth. För närvarande anser geologerna att sannolikheten för ett stort skalv i San Francisco-området med omfattande förödelse senast 2032 är 62 %.
De senaste stora skalven vid förkastningen inträffade
- 18 april 1906, den stora jordbävningen i San Francisco. Den förorsakade en ca 430 km synlig skada i jordytan från San Juan Bautista ca 70 km söder om San Jose till kuststaden Eureka i nordligaste Kalifornien, strax söder om gränsen till Oregon. Följderna av skalvet var att ca 3 000 människor omkom, och materiella skador orsakades för ca 500 miljoner USD (ca 10,5 miljarder USD i 2003 års penningvärde)
- 17 oktober 1989, Loma Prieta-skalvet, som hade sitt centrum i bergen söder om San Francisco. Det hade en magnitud på 7,1 och förorsakade en ca 40 km lång synlig skada i jordytan. Följderna av skalvet var att 63 människor omkom och materiella skador orsakades för ca 6 miljarder USD (ca 10,4 miljarder USD i 2003 års penningvärde).
Kontinentalplattorna rör sig med cirka 0,6 cm per år.
