Ordaccent

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Ordaccent (eller bara accent) även musikalisk accent, bestämmer betoningsmönstret inom ett ord. Betoningsmönstret uttrycks typiskt genom röstens tonhöjd och styrka. Språk som använder sig av ordaccent brukar kallas accentspråk. Ordaccent skiljer sig från ordton huvudsakligen genom att ordaccent primärt utnyttjar relativ tonhöjd mellan olika stavelser inom ett ord, medan ordton i högre grad kan karakteriseras som en absolut tonhöjd, eller ett tonförlopp inom en enda stavelse.

Ordaccenter liksom ordtoner kan i ett språks utveckling uppkomma under inflytande av konsonantljud som påverkar stämbandens läge, framför allt glottala och glottaliserade ljud. Själva konsonantljuden kan sedan ha försvunnit och ersatts av accenten som fonetiskt element.

Accent i svenskan

Det svenska språket använder sig av kontrastiv ton i form av ordaccent, även om få så kallade minimala par förekommer här.

Akut accent (accent I, mager, hoppet, Forden, Dahlman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd stiger en aning under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck. Eventuella övriga stavelser (som normalt följer därpå) uttalas med lägre tonhöjd relativt den huvudtrycksstavelsen nådde. Tryckförhållandet blir sådant att samtliga stavelser utöver huvudtrycksstavelsen får svagtryck. Samtliga enstaviga ord har denna ordaccent, liksom övriga ord med huvudbetoning på slutstavelsen. Denna ordaccent är identisk med den enda i de flesta språk utan tonsystem, till exempel engelska.

Grav accent (accent II, mage, hoppar, fordon, talman) kallar man den ordaccent där röstens tonhöjd sjunker en aning under uttalet av den ordstavelse som har huvudtryck. Alla de ord som har grav accent har minst två stavelser. Någon av de stavelser som inte har huvudtrycket, och som är placerad efter huvudtrycksstavelsen, får ett bitryck och denna uttalas med en högre tonhöjd jämfört med det huvudtrycksstavelsen sänkte sig till. Övriga stavelser får svagtryck. Kommer någon stavelse mellan huvudtrycksstavelsen och bitrycksstavelsen ligger den eller de i regel på ungefär samma tonhöjd som den huvudtrycksstavelsen sänkte sig till. På eventuella stavelser efter bitrycksstavelsen har rösten åter en lägre tonhöjd. Sammansatta ord hör normalt till de ord som har denna ordaccent. Vi kan illustera med ordet ordningsvakten på följande sätt: ord- (fallande ton, starkt tryck (huvudtryck)) -nings- (tonalt där ord- slutade, svagtryck) -vak- (tonalt högre än föregående stavelse, bitryck) -ten (tonalt åter lågt, svagtryck). Man brukar säga att den lite högre tonhöjd som bitrycksstavelsen får är ungefär densamma som huvudtrycksstavelsen utgick från.

Accenterna har också kallats enstavighets- och tvåstavighetsaccent eftersom de uttrycker en skillnad mellan tvåstaviga (stège, stège-n) och enstaviga ord (steg, stég-en). En helt förutsägbar förklaring ger dock inte de namnen. Böjningssuffix, i ord som hoppet, fisken, träden, gör alltså inte ord tvåstaviga i accenthänseende. Däremot har tvåstaviga, presensböjda verb med -ar i de flesta varianter av svenska accent 2 (grav): hoppar, räknar, talar (liksom -ar i pluralböjning: fiskar). Men verb med presensform på -er har i princip alltid accent 1 (akut): läser, springer. Att de senare, närmast mot förmodan, har enstavighetsaccent kan ges en språkhistorisk förklaring, men bidrar till att accentsystemet kan verka oförutsägbart för andraspråkstalare.

Fler till synes likvärdiga ord som uttalas olika: känsel (akut), pensel (grav), blåbär (akut), lingon (grav), saker (akut), vaser (grav).

I de nordiska språken förekommer uttalskillnaden mellan accent I och II på ungefär samma sätt i norskan, men isländskan och finlandssvenskan har den inte. Danskan uttrycker en liknande skillnad med sin "danska stöt": ord som gaden (från gade, 'gata', tvåstavigt) utan stöt, ord som maden (från mad, 'mat', enstavigt) med stöt.

Syd- och västsvenskt uttal

Melodin i de syd- och västsvenska dialekterna, från skånska till värmländska, skiljer sig markant från den rikssvenska som beskrivs ovan. Detta är en av de egenskaper som tydligast utmärker dessa dialekter. Här följer ett försök att beskriva regler för ordtonerna i dessa dialekter. Det är inte omöjligt att även norskan eller åtminstone några norska dialekter följer samma mönster som de västsvenska. I alla kombinationer av accent och tryck går tonhöjden alltid upp på den sista stavelsen.

Akut accent: I ord med trycket på sista stavelsen (som i paraply) går tonhöjden upp på den denna, precis som i rikssvenskt uttal. I ord med akut accent och trycket på en annan stavelsen (som i vatten) är tonhöjden låg på den betonade stavelsen och går sedan upp något på den sista stavelsen.

Grav accent: I ord med grav accent går tonhöjden hög och sjunkande på stavelsen med huvudtryck. Tonhöjden stannar sedan på en låg nivå och går inte upp förrän på den sista stavelsen, oavsett om bitrycket ligger på den sista stavelsen eller inte. Ligger till exempel bitrycket på den sista stavelsen (som i sommarlov) går tonhöjden upp på denna, precis som i rikssvensk melodi. I fall där bitrycket ligger på den näst sista stavelsen (som i nyfiken eller tekanna) ligger bitrycket kvar på den låga tonhöjden och går sedan upp igen till en normal nivå på den sista stavelsen.

Exempel på minimala par i svenskan

Som framgår här är de minimala paren i svenskan oftast av bestämda former av substantiv som sammanfaller med varandra eller bestämda former av substantiv som sammanfaller med en av något verbs perfekt participformer. När det svenska verbsystemets personböjning försvann, försvann också ett ganska stort antal minimala par. Det var ändelsen för andra person plural, -en, som hade skapat minimala par med bestämda former av substantiv.

För en längre lista, se lista över svenska ordaccentsskilda minimala par.

Dessutom kan samma kontrast uppstå mellan exempelvis verb+pronomen och substantiv, vilket, tillsammans med de talspråkliga uttalsreduktionerna, är en förutsättning för vitsarna nedan.

- Här har det gått en hare. (Grav) - Har'e? (Akut)

- Karl kan hämta kannan. (Grav) - Kan'an? (Akut)