Svensk-Tyska Föreningen
Från Rilpedia
Svensk-Tyska Föreningen är en svensk förening som enligt stadgarna ska verka för kulturellt och ideellt utbyte mellan
Sverige och Tyskland.
Föreningen grundades 1913 på initiativ av försäkringsdirektören Sven Palme. Bland stiftarna återfinnes bl.a. Carl Larsson, Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam. För att nå föreningens syfte anordnar föreningen föredrag, utflykter samt besök på teatrar, utställningar, museer m.m.
Föreningen officiella språk är svenska, men man vill även stimulera till ökad kännedom om tyska språket. Föreningen är politiskt och konfessionellt obunden.
Verksamhet under tredje riket
Efter Hitlers maktövertagande 1933 politiserades föreningen och blev allt mer pro-nazistiskt inställd. Framträdande medlemmar under denna period var viceamiral Charles de Champs, dennes bror generallöjtnant Henri de Champs, Sven Hedin, professorn och nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin och överstelöjtnant Emil Fevrell. I föreningens föredragsverksamhet valdes föreläsare i samråd med Hitler-regimen. I november 1933 föreläste professor Eduard Spranger om "Det andliga läget i Tyskland för närvarande" med en förstående hållning till nazismen. Följande månad berättade Berlins överborgmästare Heinrich Sahm, som inledde traditionen med att salutera publiken med Hitler-hälsningen, på ett positivt sätt om Berlins förvaltning och den nya regimen.
I maj 1935 talade Führerns ställföreträdare, riksminister Rudolf Hess, inför en entusiastisk publik i Grand Hôtel Royals vinterträdgård om Hitlers fredsvilja och nya idealism med en folkens sammansvetsning över alla dittills skilda åskådningar, klasser, stånd, partier och enskilda stater.
I december 1941 höll doktor Hans Draeger tal. Han var chef för Nordische Verbindungsstelle, en tysk institution för propaganda i de nordiska länderna. Talet rubricerades "Europa åt européerna" och hölls under kulmen av den tyska dominansen av Europa. Han inledde med en hyllning till Gustaf II Adolf som "en av de första verkliga européerna". Många försök hade gjorts att ena Europa. Detta under romarriket, av Karl den store, Karl XII, Napoleon och sedan av Nationernas Förbund. Nu höll Hitler på att ena Europa på ett sådant sätt att de olika folkens ”krafter, behov och intressen…egenheter och mentaliteter” inte träddes för nära. Det rådde därför ingen motsättning mellan ”europeiskt och nationellt tänkande”. Hitler hade enligt föredragshållaren en betydande roll i åtanke för Sverige i detta nya Europa, och önskade ett intimt samarbete.
Föreningens föreläsningsverksamhet avtog i takt med att krigslyckan vände för tyskarna och Svensk-Tyska föreningen förde en allt mer tynande tillvaro. Efter kriget har verksamheten fortsatt.
