Nicola Cabibbo

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Nicola Cabibbo

Nicola Cabibbo, född 10 april 1935, är en italiensk fysiker, som var president för Italiens Nationella Institut för Kärnfysik mellan 1983 och 1992. Sedan 1993 är han president för Katolska kyrkans vetenskapsakademi, Pontificia Academia Scientiarum. Cabibbo är bäst känd för arbeten kring svag växelverkan, där han bland annat står för C i den så kallade CKM-matrisen. De andra två initialerna ägs av 2008 års nobelpristagare i fysik, Kobayashi Makoto och Masukawa Toshihide

Vetenskaplig gärning

Cabibbos främsta insatser finns inom svag växelverkan, där hans arbeten tog sin utgångspunkt i att reda ut två observerade fenomen:

1. övergångarna mellan upp- och nedkvarkar, mellan elektroner och eletronneutriner och mellan muoner och muonneutriner hade liknande sannolikhetsamplituder;
2. övergångarna med ändring av särhet hade amplituder som bara var 1/4 av dem utan förändring i särhet.

Cabibbo löste det första problemet genom att postulera "svag universalitet", vilket inbegriper en similaritet i den svaga växelverkans kopplingsstyrka mellan skilda generationer av partiklar. Den andra frågan löste han med en blandningsvinkel , som numera kallas Cabibbo-vinkeln θ_c, mellan upp- och särkvarkarna.

Innan den tredje generationen av kvarkar upptäcktes (1973), blev Cabibbos arbete utvidgat av Kobayashi och Masukawa till Cabibbo-Kobayashi-Maskawa matrisen. Dessa två delade 2008 års halva Nobelpris i fysik för sina arbeten med symmetribrott. Vissa fysiker har uttryckt besvikelse för att nobelkommittén missade att belöna Cabibbo för hans insats. ^[1]

Tillfrågad om synpunkter på priset, har Cabibbo föredragit att inte kommentera. Enligt honom närstående källor var han dock mycket mycket förbittrad. ^[2]

Alldeles färska granskningar^[3] av att utvärdera vetenskapliga papers vikt med hjälp av Google's PageRank algoritm identifierar Cabibbos paper (1963)^[4] som den högst rankade bland 353 268 artiklar i fysik publicerade sedan 1893 ! Samma undersökning visar att flertalet författare av de topprankade artiklarna också är Nobelpristagare, något som antyds få Cabibbos uteslutning att se än mer underlig ut.

Mot detta kan dock ställas dels att 2008 års pris gavs för CP-brott, dels att pionjärsinsatsen har tidigare rötter, så tillvida att den som var först med att publicera något i detta hänseende verkar vara japanen Sakata Shōichi. Redan 1956 kom han med sin så kallade kvarkmodell, som behandlade just detta med aromblandning, men det verkar ha fallit i glömska, när Nagoya-gänget i stället använde modellen för att utveckla Pontecorvos idé (1957) om neutrinooscillationer till blandningsmatrisen PMNS. ^[5]

Noter och referenser

1. ↑ ”Physics Nobel snubs key researcher”. New Scientist. 07 October 2008. http://www.newscientist.com/article/dn14885-physics-nobel-snubs-key-researcher.html?DCMP=ILC-hmts&nsref=news8_head_dn14885. 
2. ↑ ”Nobel, l'amarezza dei fisici italiani”. Corriere della Sera. 07 October 2008. http://www.corriere.it/scienze_e_tecnologie/08_ottobre_07/nobel_fisica_italiani_traditi_d9993120-946d-11dd-a0d8-00144f02aabc.shtml. 
3. ↑ ”How Google’s PageRank predicts Nobel Prize winners”. 21 January 2009. http://arxivblog.com/?p=1123. 
4. ↑ Unitary Symmetry & Leptonic Decays [ http://prola.aps.org/abstract/PRL/v10/i12/p531_1 Phys. Rev. Lett. 10, 531 - 533 (1963)]
5. ↑ Kent W. Staley; Lost Origins of the Third Generation of Quarks: Theory, Philosophy: Pages 210-229 in Physics in Perspective (PIP), Birkhäuser, Basel (2004). ISSN 1422-6944

Externa länkar

• Unitary Symmetry and Leptonic Decays, Cabibbo, Physical Review Letters 10, 531-533 (1963)
• En Cabibbo-biografi från Istituto e Museo di Storia della Scienza (på italienska)