Södermanlands runinskrifter 277
Från Rilpedia
 |
|
 |
|
| Signum: | Sö 277 |
| RAÄ-nr: | |
| Område: | Södermanland |
| Placering: | Strängnäs domkyrka, Strängnäs |
| Tillkomsttid: | 1000-talet e.Kr. |
| Ristad av: | okänt |
|
|
|
| Inskrifter • Runor • Stenar | |
SÖ 277 är ett stort runstensfragment av granit, inmurad i Strängnäs domkyrkas tornvägg norr om ingången. Där fanns det redan kring 1700. Fragmentet är 1,94 m långt och 0,70 m brett. Blocket utgör omkring en fjärdedel av den ursprungliga stenen över markytan. Ristaren och stenens ursprungliga plats är okända.
Runslingan utgörs av en drake fjättrad med enkelt band till sin egen svans. Svansen har en fotansats. Draken är rundögd och har huggtänder. Slingan var hjärtformad. Från svansen uppåt löper en extra rad runor vars slut är borta.
Texten börjar vid drakhuvudet och löper medsols så att runornas bas är inåtriktad. Runorna är något oregelbundna och inte djupt huggna. Orden skiljs åt av dubbla punkter. Svensk runrad från 1000-talet används, med en stungen runa (E, se pil). Kvarvarande text lyder:
- u--r : auk : inki:burk : (l)itu : ra... ... ...- : ...a at * uerþr * iki : inkuars : ma... ...
- ... ok Ingiborg letu ræ[isa] ... ... ... <at> verðr ængi Ingvars ma[nna] ...
- U ?r och Ingeborg lät re(sa) ... för ... bättre var ingen av Ingvars män?
Två personer reste stenen. Det första namnet är inte läsbart. Uppgiften om vem som fick stenen rest efter sig är borta, även uppgifter om släktskapsförhållanden.
Slutet tolkas som en del av en vers som säger att den döde var med Ingvar (på hans resa till Särkland). Därmed räknas Sö 277 till gruppen av Ingvarsstenar, varav det finns 3, kanske 4 vid Strängnäs domkyrka.
Till Särkland kom man genom att fara österut till Gårdariket och söderut via de ryska floderna. 30 välrustade skepp skall ha rest ut. Resan slutade olyckligt, många dog i krig och fler av sjukdom, bland dem Ingvar själv. Av de sista 12 skeppen försvann tio, ett nådde Miklagård och ett kom efter sex år hem till Mälartrakten. Detta skall ha varit år 1042 enligt Ingvar den vittfarnes saga.
