Chelsea FC
Från Rilpedia
 |
||||
| Fullt namn | Chelsea Football Club | |||
|---|---|---|---|---|
| Smeknamn | The Blues | |||
| Grundad | 1905 | |||
| Hemmaarena | Stamford Bridge | |||
| Kapacitet | 42 449 | |||
| Ägare | Mall:Landsdata Ryssland Roman Abramovitj | |||
| Ordförande | Mall:Landsdata USA Bruce Buck | |||
| Tränare | Mall:Landsdata Nederländerna Guus Hiddink | |||
| Ass. tränare | Mall:Landsdata England Ray Wilkins |
|||
| Serie | FA Premier League | |||
|
||||
| Meriter | ||||
| Ligamästare | 3 (1955, 2005, 2006) | |||
| FA-cupen | 5 (1970, 1997, 2000, 2007, 2009) | |||
| Engelska ligacupen | 4 (1965, 1998, 2005, 2007) | |||
| Cupvinnarcupen | 2 (1971, 1998) | |||
| UEFA Super cup | 1 (1998) | |||
Chelsea FC, Chelsea Football Club, är en fotbollsklubb i London, England bildad 1905. Chelsea har blivit engelska mästare tre gånger: 1955, 2005 och 2006. Klubben har även vunnit FA-cupen fyra gånger: 1970, 1997, 2000, 2007 och Cupvinnarcupen två gånger: 1971 och 1998. Den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj köpte klubben 2003 och föreningen har efter detta nått stora framgångar, inte bara i England utan även i Europa; laget nådde bland annat finalen i Champions League 2008, men förlorade då mot Manchester United efter straffar.
Innehåll |
Historia
Starten
Chelsea Football Club har en lite udda start som idrottsförening. Klubben bildades i början av året 1905, därför det fanns en arena att spela på men inget lag. Det var den då kände byggmagnaten Gus Mears som tillsammans med sin bror J.T. hade köpt Stamford Bridge Athletic Ground och en närliggande marknadsplats som grund för den fotbollsstadion Mears drömde om att bygga. Samtidigt erbjöd Great Western Railway sig att köpa marken för att bygga en godshanteringsplats bl a för kol.
Gus Mears övervägde erbjudandet, men inom ett par dagar hade han kontaktat en känd arkitekt av fotbollsarenor och han planerade istället att bygga sin egen fotbollsstadion. Arenan erbjöds till den etablerade klubben Fulham FC i närheten (Stamford Bridge ligger tekniskt sett inom Fulhams stadsdelsområde, just på gränsen till Chelsea). Men Fulham tyckte kostnaden, 1 500 pund om året var på tok för hög och tackade nej.
Gus Mears vän F.W. Parker (en välkänd finansiär) föreslog då Mears att de skulle starta sin egen klubb med målsättningen att bli en av de främsta i landet. Detta gjorde de på en pub och man diskuterade en hel del olika namn, bl a Stamford Bridge. Det blev dock Chelsea efter grannstadsdelen.
Division två
De ansökte till The Southern League och efter protester från Fulham och Tottenham (en av anledningarna till den kända rivaliteten mellan klubbarna) avslogs deras begäran. Man bearbetade då de andra klubbarna i ligan under april och maj samt skrev kontrakt med olika spelare. Med detta i bakfickan gick det till ligans årsmöte och lade fram sin ansökan igen. Med spelarna, den nya arenan och efter ett mycket övertygande tal av F W Parker blev Chelsea invalda i ligans division två.
Efter två år i tvåan blev Chelsea FC uppflyttade, men laget åkte jojo mellan divisionerna trots ett flertal för sin tid mycket framgångsrika och kända spelare. Chelsea har alltid varit duktiga att producera framgångsrika spelare som nått internationella framgångar (men mindre duktiga på att behålla dem). De nådde en enda cupfinal, 1915 då de förlorade till Sheffield United med 3-0. Finalen var känd som Khaki-finalen på grund av det pågående kriget.
Ligan
Vid ett tillfälle var alla Chelseas forwards (fem stycken på den tiden) landslagsspelare. Men laget var trots det minst sagt ojämna i sina framträdande och varvade bra med betydligt mindre bra insatser. Och så höll det på tills 1955 när man vann ligan och skulle ha spelat i Europacupens första år. De stoppades dock av engelska fotbollförbundet, FA, som inte ville att engelska lag skulle spela i de europeiska cuperna. Istället fick Real Madrid vinna 1956, men Chelsea tog en sen revansch genom att slå Real Madrid 1971 i Cupvinnarcupfinalen och 1998 i UEFA Super Cup.
Ligasegern gjorde att man kunde attrahera bra yngre spelare och Chelsea var en av de första klubbarna i England och världen som etablerade en särskild ungdomssektion med lag och professionell träning.
Efter en ny sejour i tvåan kom de upp igen 1963 och under resten av sextiotalet var Chelsea stadigt med bland de främsta lagen i ligan utan att kunna vinna den igen. (plac 5-3-5-9-6-5-3-6-7). De vann dock Ligacupen 1965 och gick långt i FA-cupen både det året och året efteråt under managern Tommy Docherty.
Dominant
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var Chelsea tillsammans med Leeds United FC det lag som dominerade engelsk fotboll och de vann FA-cupen 1970 och året därpå Cupvinnarcupen. Framträdande spelare var under denna tid Peter Osgood, John Hollins, Peter Bonetti, Ron Harris och Alan Hudson. Chelsea spelade under den här epoken en mycket attraktiv fotboll och klubben blev synonym med den växande musik- och modescenen runt King's Road. En stor ombyggnad av Stamford Bridge startades som skulle ge plats för 60 000 åskådare. Endast en gigantisk läktare, The East Stand, blev färdigställd och stora skulder gjorde att projektet övergavs.
Hårda tider - 1980-talet
1980-talet var ett katastrofårtionde med stora ekononomiska problem där Chelsea ett tag var mycket nära att åka ned i division tre. Stamford Bridge såldes och Chelsea hade planer på att flytta och dela hemmaarena med grannklubbarna Fulham och Queens Park Rangers. Publiken svek, några matcher lockade bara 6 000 åskådare. Botten nåddes säsongen 1982/1983 då laget slutade på artonde plats med ett publiksnitt på endast 12 642. Managern John Neil lyckades med nöd och näppe rädda kvar laget i tvåan och han rekryterade också ett antal mycket talangfulla spelare (ex. Pat Nevin, David Speedie, Kerry Dixon) som hjälpte till att föra laget tillbaka till eliten. Tyvärr stannade inte spelarna länge nog i klubben för att den skulle kunna ta det där sista steget upp.
I början på 1980-talet köpte den dynamiske Ken Bates klubben och började ett segdraget arbete med att åter få Stamford Bridge i Chelseas ägo. 1994 startade en totalrenovering av arenan som stod klar 2001.
1993 kom spelande managern Glenn Hoddle till klubben efter att ha uträttat stordåd med Swansea City AFC. Namnet Hoddle lockade storspelare till klubben och nu lades grunden till de framgångar dagens Chelsea har. Efter ha att strulat med det erbjudna kontraktet och sedan brutit det för att bli engelsk förbundskapten försvann Hoddle och hans stora värvningssuccé Ruud Gullit tog över. Men 1998 hade Gullit alltför länge skjutit på att acceptera det kontrakt ledningen erbjudit honom (som bl.a. hade gjort honom till engelsk fotbolls kanske bäst betalde manager) och han hade gjort sig impopulär bland spelarna med sin något nonchalanta stil. Plötsligt fick han därför sparken trots framgångar i det lagbygge som ännu inte kulminerat, men som gjort Chelsea kända som en främlingslegion på grund av det stora antalet utländska spelare. Gianluca Vialli tog över och hade inom fyra månader vunnit Ligacupen, Cupvinnarcupen och UEFA Super Cup.
Ny storhetstid
Hösten 2000 ersattes Vialli efter en konflikt med ägaren Bates av italienaren Claudio Ranieri som stannade till 2004, ett år efter att ägarmajoriten i Chelsea hade tagits över av den ryska oljemiljardären Roman Abramovitj och klubben tagits bort från börsen och avregisterats som aktiebolag.
I juni 2004 anställdes portugisen José Mourinho som ny manager. Mourinho lyckades genast vinna två titlar, först Ligacupen 2005 och sedan Premier League, och försvarade därefter ligatiteln ett år senare. Anledningen till att Chelsea helt plötsligt gick upp och blev en av Europas bästa klubbar var en kombination av Abramovitj miljarder kronor till spelarköp och Mourinhos förmåga att få dessa stjärnspelare att spela som ett sammansvetsat lag som taktiskt underordnade sig strikta roller och gav avkall på sin individualism. Miljardrullningen och det ibland defensivt, stereotypa spelet, gav klubben ett väldigt dåligt rykte utanför de egna fansen.
Chelsea har alltid fått finna sig i att stå i skuggan av de mer välmeriterade klubbarna från norra London; Arsenal FC och Tottenham Hotspur FC. De senaste säsongerna har Chelsea tagit ett stort kliv framåt och betraktas nu som en av de dominerande klubbarna i Europa. Säsongerna 2003/04, 2004/05 respektive 2006/07 nådde laget semifinal i UEFA Champions League. Framför allt gick Chelsea in för att vinna just Champions League 2007, men förlorade mot ärkerivalen Liverpool FC i semin efter två jämna kamper. Chelsea vann med 1:0 hemma på Stamford Bridge, men föll borta på Anfield med 1:0 (sammanlagt 1:1), efter en mållös förlängning förlorade Chelsea till slut med 4:1 i straffläggningen.
Abramovitj fokus på denna europeiska, heliga graal och det täta spelprogrammet beskylls av vissa fans och spelare för att ha bidragit till oro internt i laget och skador på en mängd nyckelspelare vilket i sin tur kostade klubben Premiership. Men Chelsea vann senare FA-Cup finalen som spelades på nyinvigda Wembley (London) där Didier Drogba avgjorde med enda målet i den 116:e förlängningsminuten.
Inför 2007/2008 var Chelsea första-seedat i Champions League, och laget räknas till de 7 populäraste lagen i Världen (i samma kategori ingår Real Madrid, Barcelona, Man Utd, Juventus, Milan och Liverpool).[källa behövs] Chelsea bedöms ha ungefär 6-7 miljoner fans i England,[källa behövs] och goodwill-satsningar och framträdande spelare med afrikansk härkomst (Drogba och Essien) har spridit varumärket till Afrika. Efter PR-turneringar i Kina har man också byggt upp en supporter-bas bland betting-intresserade asiater.
Den 12 augusti 2007 vann Chelsea liga premiären mot Birmingham. Vinsten innebar att man nu hade spelat 64 hemmamatcher i rad utan förlust. Chelsea hade slagit Liverpools smått otroliga rekord med 63 hemmamatcher i ligan utan förlust.
Den 20 september 2007 lämnade Mourinho Chelsea efter ett gräl med Chelseas ägare Roman Abramovitj efter Chelseas 1-1 match mot Rosenborg.[källa behövs] Kort därefter ersattes han av Avram Grant, tidigare förbundskapten för Israels landslag.
Avram Grant Lyckades göra det Mourinho aldrig hade lyckats med i Chelsea, att föra de till Champions League-final mot Manchester United. Matchen slutade 1-1 efter full tid och gick vidare till straffar som Chelsea förlorade efter att Nicolas Anelka missat sin straff. Dock var det John Terry som blev mest besviken efter sin straffmiss som kunde ha givit guldet till London.
Några dagar efter finalförlusten avskedades Avram Grant och ersattes med Portugals förbundskapten Luiz Felipe Scolari.
Scolari fick dock inte sitta kvar så länge som tränare. Den 9 februari 2009 avskedades han med omedelbar verkan på grund av de dåliga resultaten. Chelsea ersätts efter det tillfälligt av den assisterande tränaren Ray Wilkins. Den holländske tränaren Guus Hiddink är nu inställd tillfälligt som tränare för Chelsea FC. Det är tänkt att han bara ska stanna där säsongen ut. Han tränar också det ryska landslaget.
Spelare
- Per den 5 februari 2009.[1]
Nuvarande spelartrupp
Utlånade spelare
|
Årets spelare (1967-2008)
|
|
Kända spelare
- Mall:Landsdata England Peter Bonetti
- Mall:Landsdata Argentina Hernán Crespo
- Mall:Landsdata Frankrike Marcel Desailly
- Mall:Landsdata Frankrike Didier Deschamps
- Mall:Landsdata Elfenbenskusten Didier Drogba
- Mall:Landsdata Nederländerna Ruud Gullit
- Mall:Landsdata Danmark Brian Laudrup
- Mall:Landsdata Argentina Juan Sebastian Veron
- Mall:Landsdata Italien Gianluca Vialli
- Mall:Landsdata Italien Gianfranco Zola
- Mall:Landsdata Island Eidur Gudjohnsen
- Mall:Landsdata England Frank Lampard
- Mall:Landsdata England John Terry
- Mall:Landsdata Rumänien Dan Petrescu
- Mall:Landsdata England Peter Osgood
- Mall:Landsdata Tyskland Michael Ballack
- Mall:Landsdata Ukraina Andriy Shevchenko
- Mall:Landsdata Wales Vinnie Jones
- Mall:Landsdata Nederländerna Arjen Robben
- Mall:Landsdata Ghana Michael Essien
Transferfönstret innan säsongen 2008/2009
In
| Namn | Klubb | Ålder | Position |
|---|---|---|---|
| José Bosingwa | FC Porto | 25 | Högerback |
| Luis Felipe Scolari | Portugal | 59 | Tränare |
| Deco | FC Barcelona | 30 | Innermittfältare |
| Fabio Paim | Sporting Lissabon | 20 | Yttermittfältare |
| Mineiro | Hertha BSC Berlin | 33 | Innermittfältare |
Ut
| Namn | Klubb | Ålder | Position |
|---|---|---|---|
| Avram Grant | ej klar | 53 | Tränare |
| Henk ten Cate | Panathinaikos | 53 | Tränare |
| Claude Makelele | PSG | 35 | Innermittfältare |
| Steve Sidwell | Aston Villa | 25 | Innermittfältare |
| Khalid Boulahrouz | VfB Stuttgart | 26 | Högerback |
| Tal Ben Haim | Manchester City | 26 | Mittback |
| Shaun Wright-Phillips | Manchester City | 27 | Yttermittfältare |
Svenska spelare
| Namn | År | A-Matcher | Mål |
|---|---|---|---|
| Magnus Hedman | 2006-2007 | 0 | 0 |
| Marko Mitrovic | 2008- | 0 | 0 |
Notera att endast ligamatcher är medräknade
Referenser
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia
Noter
- ↑ ”First Team Squad List”. Chelsea FC. http://www.chelseafc.com/page/PlayerHome/0,,10268,00.html. Läst 17 juli 2008.
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Chelsea FC
|
|||||||||
.png){kind=small}
