Nils Fredrik Biberg

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Uppslagsordet Biberg leder hit. För slottspredikanten och genealogen med samma efternamn, se Jakob Fredrik Biberg.

Nils Fredrik Biberg 1776-1827

Nils Fredrik Biberg, universitetslärare och filosof, född i Härnösand den 20 januari 1776, död d. 25 mars 1827. Föräldrar: lektorn Isak Biberg och Katarina Unæus. Gift med Anna Sofia Lundström.

Biberg blev 1793 student i Uppsala. där han 1797 promoverades till filosofie magister (primus). År 1799 blev han docent i estetik och sex år senare som ordinarie adjunkt i filosofiska fakulteten, kallades han 1806 till tjänsten som lärare för Sveriges dåvarande kronprins Gustav och erhöll 1808 professors fullmakt. Han utnämndes 1810 till professor i praktisk filosofi, på vilken plats det var honom förbehållet att väcka till liv det filosofiska studiet och genom sitt snilles kraft höja det till en livaktighet och självständighet, förut okända i den gustavianska högskolans annaler. Samma år invaldes han i Vitterhetsakademien.

Bibergs spekulation, som egentligen vände sig till det praktiska området av filosofin, utmärkte sig genom ett ovanligt djup och hade en avgjort idealistisk riktning. I avseende på kunskapens förklaring var hans ståndpunkt rent rationalistisk. "Förnuftet, såsom en förmåga att förnimma väsendet, var kunskapskälla. Sanningens kriterium var dess visshet, eller delaktigheten av den visshet, som ligger i ett väsendes visshet om sitt eget själv eller medvetande." Biberg kan i många hänseenden betraktas som en föregångare och vägbrytare för det filosofiska system, som Boström senare utvecklade. Biberg ägnade inte enbart av plikt utan av verklig kärlek för sitt kall däråt en flit, som med skäl kunde kallas outtröttlig. Dessa överdrivna ansträngningar uppbars i flera år av en mer än vanligt stark hälsa; men slutligen tog naturen ut sin rätt. Ett nervöst lidande, som låtit förnimma sig redan i hans yngre år, återkom med fördubblad styrka och försatte honom i en sinnessjukdom, till vilken snart kroppsliga plågor sällade sig och ändade hans liv.

Hos Biberg var mångsidig lärdom förenad med ett ovanligt skarpsinne. Hans skrifter utmärker sig för stor klarhet och åskådlighet, vilket även utmärkte hans föreläsningar. Han utövade ett stort inflytande på sina lärjungar, bland vilka främst bör nämnas Boström, som tog djupt intryck både av hans filosofi och hans personlighet.

I sin filosofi sökte Biberg - mot det så kallade konstruktiva förfaringssätt, som på hans tid var förhärskande inom den filosofiska forskningen i Tyskland - göra gällande den åsikten, att det mänskliga förståndets uppgift inte kan vara någon annan än att bringa till klarhet och medvetenhet ett givet innehåll, alltså ej att frambringa eller ur sig själv hämta ett sådant.

Förnuftet däremot, lärde han, är en från förståndet artskild förmåga, i och genom vilken människan har hos sig närvarande ett översinnligt och absolut innehåll, vilket likväl, såvitt det skall verkligen (actu) fattas av henne, måste iklä sig hennes förståndsverksamhets ändliga former. Mot den samtida filosofiens panteistiska tendens framhöll Biberg, att Gud är en konkret personlighet samt absolut självständig och oberoende av det andliga. Därigenom sökte han lägga grunden till en teistisk världsåskådning. Endast genom en sådan kunde enligt hans mening människans praktisk-religiösa behov tillfredsställas. För den praktiska filosofien äger Biberg stor betydelse, först och främst därigenom att han baserar all förpliktelse och all rättighet ytterst på en religiös grundval. Inom etiken framhöll han vidare, att det sedliga livet är individuellt och konkret, samt att till följd därav den moraliske lagen måste fullständigt bestämma varje medveten och fri yttring av människans verksamma liv - en synpunkt, som blivit skjuten något åt sidan i den Fichteska och i synnerhet i den Kantska etiken.

I nämnda avseende kan Biberg ställas vid sidan av Schleiermacher till vilken han i sina etiska undersökningar anslöt sig i mer än en punkt, och vars lära om de så kallade etiska formalbegreppen han sökte än vidare utföra och bearbeta vad rätts- och samhällsläran vidkommer, påpekade Biberg de svårigheter, som måste vara förenade med det av Fichte gjorda försöket att omedelbart ur människans väsen förklara rättslagen såsom en från sedelagen artskild förnuftig praktisk lag. Emellertid stannade han själv vid att ur den mänsklige individen förklara de rättsliga bestämningarna. Det ursprungliga i all rätt, lärde han, är människans befogenhet att fritt besluta och i sinnevärlden utföra sin viljas beslut, och denna befogenhet har sin grund i hennes naturliga själv bestämdhet, vilken, såsom medel och villkor för sedligheten, auktoriseras och får sin helgd av förnuftet. Långt ifrån således att, såsom Fichte hållit före, ha sin grund i den mänskliga sammanlevnaden, är rätten fastmer en ursprunglig bestämning hos varje människa. Men då nu människorna faktiskt lever tillsammans, bjuder förnuftet, att de ordnar sitt samliv i överensstämmelse med rättens fordringar, vilket åter är möjligt endast därigenom, att de inskränka sin i begreppet gränslösa rätt och upprätta staten. Endast i och genom staten kan människan sägas ha verkliga (aktuella) rättigheter i sitt förhållande till andra. Då staten icke kan eller bör komma till stånd utan genom den sammanstämmande viljan hos sina blivande medlemmar, kan han med rätta sägas vara konstituerad genom ett samhällsfördrag; man bör emellertid ej föreställa sig avslutandet av detta fördrag såsom en historisk tilldragelse. Det bör fastmer fattas såsom ideellt, det vill säga såsom en fiktion, som är nödvändig för rättsförhållandenas förklaring. För övrigt skildras staten av Biberg såsom en levande organism, vars lemmar är de mänsklige individärna och som giver en rättslig bestämdhet åt hela det mänskliga livet - således även åt den mänskliga kulturen.

Fastän Biberg i huvudsak, vad straffteorien vidkommer, kvarstår på den Kant-Fichteska vedergällningsteoriens ståndpunkt, om än med en viss lutning åt Hegels uppfattning, har han dock, genom att skarpare betona vissa högre tendenser hos denna teori, i viss mån gått utöver densamma. Utgör staten ett organiskt helt, så måste straffet fattas såsom en verksamhet från statens sida, varigenom denne ställer en av sina lemmar i ett rätt förhållande till sig; och detta sker därigenom, att det partiella upphävande av rättsordningen, som brottet innebär, i och genom straffet återfaller på den brottslige själv. Men den rättsförlust, som straffet innebär, får likväl aldrig tänkas såsom gränslös. Fastmer är brottslingen, efter utståndet straff, åter försonad med samhället.

Bland Bibergs skrifter må nämnas: Grekernas episka och tragiska skaldekonst, sedd ur dess religiösa synpunkt (inträdestal i Vitt. hist. o. ant. akad.-, infört i d. X av dess handl. 1816), Om falsk och sann liberalism ("Svea" 1823), Om falsk och sann liberalism. Ytterligare upplysningar av tidskriften Sveas redaktion (1824). För övrigt utgav han några disputationer (på latin). Samlade skrifter (3 delar, utgiven av Carl Olof Delldén 1828-30) innehåller bland annat föreläsningar, huvudsakligen i filosofisk rätts- och samhällslära, samt Lärobok i den filosofiska kriminalrätten (3:dje delen). Dessutom efterlämnade han en stor mängd ännu otryckta manuskript. (Jfr E. Widmark, "Historisk översikt av Fichtes naturrätt och Bibergs kritik därav". 1854, samt A. Nyblseus, "Den filosofiska forskningen i Sverige".) L. H. Å.

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).