Stevie Wonder

Från Rilpedia

Version från den 5 april 2009 kl. 21.25 av Huggorm (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Stevie Wonder den 12 juli 2006.
Broom icon.svg
 Denna artikel kan behöva städas upp för att leva upp till Wikipedias artikelstandard. Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera frågan på diskussionssidan.

Stevie Wonder (född Steveland Hardaway Judkins, namnet senare ändrat till Stevland Hardaway Morris, 13 maj 1950 i Saginaw, Michigan, USA)[1] är en amerikansk musiker, sångare, kompositör och producent.[2]

Stevie Wonder har spelat in mer än trettio top 10-hits, vunnit tjugotvå Grammysar (vilket är rekord för en soloartist) och blivit inbjuden till både Rock and Roll- och Songwriters Hall of Fame. Med en av hans största hits, "I Just Call To Say I Love You" (1984) framförd i den romantiska komedin The Woman in Red regisserad av Gene Wilder, vann Wonder 1984 en Oscar för bästa låt. Operastjärnan Luciano Pavarotti kallade honom en gång för "ett riktigt stort musikalisk geni".

Med blindhet från tidig barndom skrev Wonder skivkontrakt med Motown Records när han var tonåring, och han har fortsatt att spela in och framföra för det skivbolaget till idag. Han har blivit en av de mest framgångsrika och välkända artisterna i världen, med nio amerikanska topplistettor och över 100 miljoner sålda album.

Stevie Wonder kan klassificeras som en multi-instrumentalist, då han spelar trummor, basgitarr, congas, och framför allt, piano, munspel och keyboard.

Stevie Wonder har betytt oerhört mycket för amerikansk pop, soul och funk. En stor inspirationskälla för honom var Ray Charles.

Wonder fick sin första hit redan när han var tolv år (d.v.s. 1963) med låten "Fingertips". Under senare delen av 1960-talet kom fler hits från honom, bl. a. "Uptight (Everything's Alright)" (1966), "I Was Made to Love Her" (1967), "Shoo-Be-Doo-Be-Doo-Da-Day" (1968), och "Yester-me, Yester-you, Yesterday" (1969).

Det var dock under 1970-talet hans storhetsperiod var, både artistiskt och kommersiellt. Han släppte bejublade album så som Talking Book, Fulfillingness' First Finale, och Songs in the Key of Life. Några av hans största låtar från den tiden är "Higher Ground", "You are the Sunshine of my Life", "Superstition", "You Haven't Done Nothin", "Sir Duke", och "As". "I Just Called To Say I Love You", som förmodligen är hans mest kända låt, släpptes 1984. Han har sju barn.

2006 spelade han med och sjöng tillsammans med Andrea Bocelli på dennes skiva Amore.

Innehåll

Bakgrund

Stevie Wonder föddes för tidigt i Saginaw, Michigan av Lula Mae Hardaway den 13 maj 1950. Wonder föddes inte blind, vilket många felaktigt tror. Istället fick han, troligtvis av den för tidiga födseln, en ögonsjukdom. Med stor sannolikhet förvärrades tillståndet av att han fick en för hög halt syrgas i kuvösen som nyfödd. Mrs Hardaway uppfostrade sina andra barn (som med åren skulle bli fyra pojkar och en flicka) att behandla Steveland som vilket annat barn som helst, varken reta eller överhjälpa honom på grund av hans blindhet, vilket resulterade i att Steveland hade en balanserad barndom. Familjen flyttade till Detroit, Michigan och Steveland började sjunga och spela instrument i kyrkan från tidig ålder. Han behärskade särskilt piano, congas och munspel tidigt.[1]

Tidig karriär, 1962-1971

Vid tolv års ålder, 1962, blev Wonder presenterad för Ronnie White från det populära Motown-gruppen The Miracles. White tog med sig Wonder och hans mor till Motown Records. Imponerad av den unga musikern skrev Motown kontrakt med Wonder där han fick artistnamnet Little Stevie Wonder.

Vid tretton års ålder hade Little Stevie Wonder sin första stora hit Fingertips. En singel som spelades in från ett live-framträdande på Motown Revue. Låten, där Wonder sjöng, spelade congas och munspel och en ung Marvin Gaye spelade trummor, var en topplistetta på amerikanska poplistor och lanserade Wonder för det publika medvetandet.

Den klassiska perioden, 1972-1976

Wonder spelade in två album själv, som han använde som förhandlingsverktyg när han förhandlade med Motown. När bolaget till slut gick med på att ge honom full kreativitetskontroll och rätten till sina egna låtar återvände Wonder till Motown i mars 1972 med Music of My Mind, ett album som är räknad som en klassiker. Till skillnad mot de flesta tidigare artisters LP-skivor inspelade på Motown som vanligtvis bestod av en samling singlar, b-sidor och covers, var Music of My Mind en riktig LP-skiva, en full-lång artistisk uttalande, den första av fem album som släpptes på en period under fem år, vilken för allmänheten är känt som Stevie Wonders klassiska period.

Albumet Talking Book som släpptes i oktober 1972 innehöll pop och rnb-topplistettan Superstition, som är den låt som ger den mest särpräglade exemplet av keyboard-ljudet. Låten som egentligen var menad för rockgitarristen Jeff Beck visar ett rockspår som gav Wonder ytterligare några lyssnare till sin samling genom rockstationerna.

Diskografi, album

Kuriosa

  • India Arie, en musiker, har dedikerat en låt åt Wonder, som heter Wonderful, där hon sjunger om vad Stevie betytt för henne, och för andra.
  • Stevie Wonder delar rekordet med U2 för flest Grammy-utmärkelser, 22 stycken.

Se även

Referenser

Fotnoter

  1. ↑ 1,0 1,1 Stevie Wonder (engelska)
  2. ↑ http://www.nndb.com/people/535/000022469

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Stevie_Wonder"
Personliga verktyg