Allegori
Från Rilpedia
| Stilfigurer |
|---|
| Allegori |
| Anafor |
| Dysfemism |
| Epifor |
| Eufemism |
| Hyperbol |
| Katakres |
| Kiasm |
| Liknelse |
| Litotes |
| Malapropism |
| Metafor |
| Metonym |
| Metonymi |
| Prosopopoeia |
| Retorisk fråga |
| Självmotsägelse |
| Synekdoke |
| Trikolon |
Allegori är ett konsekvent genomfört utbyte av ett egentligt budskap mot en metafor. En allegori har ofta formen av en berättelse eller saga, där innehållet i berättelsen ska tolkas så att den passar den aktuella frågan. Typiska exempel på allegorier är fabler och de liknelser som förekommer i Bibeln. I fabeln ställs djur inför situationer som påminner om situationer som människor ser i sina liv. Lyssnaren måste tolka allegorin för att förstå det egentliga budskapet.
Under medeltiden var allegorier särskilt populära. De förekom ofta i andliga sammanhang, där människans kamp mot lasterna och sin egen naturs ofullkomlighet skildrades. Ett exempel är det engelska 1400-talsdramat Everyman, på svenska kallat Spelet om Envar. Även i tidens höviska litteratur förekom allegoriska motiv, bland annat i Guillaume de Lorris och Jean de Meungs Romanen om rosen. Rosen är här en sinnebild för kvinnan och den fysiska kärleken som ter sig oåtkomlig för romanens huvudperson.
Ännu på 1700-talet behöll allegorin sin popularitet som litterärt uttrycksmedel.Olof von Dalins berättelse Sagan om hästen handlar på ett ytligt plan om hästen Grålle och hans olika ryttare men allegoresen, det vill säga tolkningen av allegorin, visar att det är svenskarnas öden i ett historiskt perspektiv som författaren egentligen velat skildra. Grålle får här stå för svenska folket och hans olika ryttare är de regenter som styrt landet från Gustav Vasas dagar fram till Dalins egen samtid.
I modern tid har allegorier ofta använts för att skriva politisk satir. De ses då som ett effektivt medel för att föra ut ett budskap som är provokativt eller som kan uppfattas som stötande. Talaren behöver aldrig ens närma sig det egentliga budskapet, men det går ändå fram på grund av lyssnarnas tolkningsförmåga. George Orwells roman Djurfarmen med dess förtäckta kritik av Sovjets maktfullkomliga ledare, maskerad som en saga om grisar som tar över en bondgård, är ett exempel på detta. Orwell riskerade inte kritik från kommunistsympatisörer eftersom han inte uttryckligen nämnde Stalin eller Trotskij vid namn men berättelsens budskap gick ändå fram såvida åhörarna förstod allegorin.
Källor
- Lars Lönnroth i Den svenska litteraturhistorien del 1, Från runor till romantik
