Första Balkankriget

Från Rilpedia

Version från den 7 maj 2009 kl. 13.43 av Rrohdin (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Första Balkankriget
Del av Balkankrigen
Balkankrieg Besetzte Gebiete 1913.png
Balkanstaternas landvinningar. April 1913.
Datum 8 oktober 1912 - 30 maj 1913
Plats Balkanhalvön
Utfall Vinst för Balkanförbundet, Londonfördraget
Stridande
Mall:Landsdata Osmanska riket Osmanska riket Balkanförbundet:
Mall:Landsdata Bulgarien Bulgarien
Grekiska kungadömet Grekland
Mall:Landsdata Montenegro (1941-1944) Montenegro
Serbien Serbien

Det första Balkankriget var ett krig som utkämpades mellan Balkanförbundet (Bulgarien, Grekland, Montenegro och Serbien) och det Osmanska riket, och varade från oktober 1912 till och med maj 1913.

Innehåll

Bakgrund

För att kunna mäkta med ett krig mot det Osmanska riket bildade Bulgarien och Serbien 1911 en allians tillsammans med Montenegro (vars befolkning till övervägande delen bestod av serber) och Grekland: Balkanligan. Alliansen hölls hemlig ända fram till krigsutbrottet, för att inte väcka misstankar hos vare sig det Osmanska riket eller Österrike-Ungern, men Ryssland, i egenskap av ”slavernas beskyddare”, hölls informerat hela tiden. Balkanligan såg samtidigt hur försvagat det Osmanska riket verkligen blivit, när det besegrades av Italien i Libyen, och insåg att det nu var rätt tid att slå tillbaka turkarna en gång för alla.

Händelseförlopp

Krigsutbrottet

Det första Balkankriget inleddes den 25 september 1912 (g.s.), när Montenegro som första stat i Balkanligan förklarade krig mot det Osmanska riket. Därefter ställer de övriga medlemmarna i Balkanligan en serie krav på landavträdelser från osmanskt håll, som osmanerna naturligtvis inte kan gå med på, och kriget var ett faktum.

Krigsförlopp

De allierade hade inte gjort upp någon formell, gemensam krigsplan, förutom Serbien och Montenegro, som skulle samarbeta vid intagandet av Novi Pazar, en stad i nuvarande södra Serbien av stor strategisk betydelse då Österrike-Ungern uttryckt planer på att bygga en järnväg via den till Mitrovica för att upprätta en förbindelse till det Osmanska riket. Kriget var alltså egentligen fyra olika krig, som utkämpades av olika stater, men mot samma fiende, samtidigt. Den osmanska krigsplanen var baserad på att transportera sin ”elitarmé” från Syrien till Balkan för att kunna bygga upp ett starkt försvar, men den gick i stöpet då grekiska marinoperationer satte stopp för överskeppandet av soldater. Istället fick osmanerna klara sig med de reguljära arméer som fanns i området, men dessa visade sig hålla låg kvalitet.

Kriget utkämpades huvudsakligen på två fronter: i Thrakien på sydöstra Balkan, och i Makedonien i väst. På båda fronter var osmanerna numerärt underlägsna: i öst mobiliserades 200 000 bulgarer mot 115 000 turkar och i väst uppgick de allierades styrkor till 273 000, mot osmanernas 175 000. Montenegro fokuserade sina insatser mot Shkodra i norra Albanien, och Novi Pazar, där man assisterades av serberna. Bulgarien attackerade östra Thrakien, och stoppades inte förrän vid Chataldjalinjen, hotfullt nära Konstantinopel. Serbien anföll Makedonien norrifrån, med insatser mot Skopje och Bitola, varefter man sammanstrålade med den grekiska armén, som anfallit Makedonien från Thessalien och dessutom intagit Thessaloniki, och tågade mot Adriatiska havet för att erövra viktiga hamnstäder. Den grekiska flottan störde samtidigt osmanska försök att mobilisera marinen för en insats mot Balkan, vilket fick till följd att det Osmanska riketss sjöstridskrafter stannade i hamn under i princip hela kriget, och Grekland i lugn och ro kunde befria ö efter ö ockuperad av osmanerna. Efter en vapenvila med Bulgarien, Serbien och Montenegro, försökte den osmanska flottan två gånger ta sig ut ur det sund där den hade sin bas, men besegrades båda gångerna av den grekiska, vid Eller och Lemnos. I januari beslutade osmanerna att fortsätta kriget, men fienden var dem övermäktig, och när bulgarerna tog Adrianopel och grekerna Ioannina insåg de att kriget var förlorat, och slöt en vapenvila den 16 april 1913. Därefter begav sig delegater från de inblandade länderna till London, för att förhandla fram ett fredsavtal.

Krigsslut

Konsekvenserna av detta första Balkankrig blev i korta drag att ”den första stormakten” på Balkan, det Osmanska riket, försvagades och ersattes av Bulgarien (”den andra stormakten”) som dominant på Balkan. Denna bulgariska dominans skulle dock komma att bli kortvarig.

Den tredje december 1912 samlades så representanter för de allierade i Balkanligan samt det Osmanska riket i London. De förra ställde hårda krav på osmanerna: alla turkiska besittningar i Europa utom Albanien skulle ges upp, likaså Kreta och alla öar i Egeiska havet. Speciellt hårt drev Bulgarien frågan om ett överlämnande av Adrianopel. De osmanska representanterna var till en början tveksamma, men gav till slut med sig. Då hände något som stjälpte hela konferensen: Enver Bey gjorde revolution och tog makten i det osmanska riket, vilket fick till följd att man inte såg någon mening med att fortsätta och konferensen avbröts. Inte förrän i maj 1913 träffades de inblandade parterna igen för att diskutera villkoren i fredsavtalet, och då hade bulgarerna (assisterade av serberna) redan intagit Adrianopel. Avtalet som nu togs fram missgynnade kraftigt serberna, och gjorde Bulgarien till den dominerande makten på Balkan, då Serbien fråntogs sina erövringar i Makedonien och fick se de kustområden man erövrat tillfalla det nybildade Albanien. Sammanfattat i fyra punkter såg avtalet ut så här: Albanien blev självständigt och Serbien, Grekland och Montenegro tvingades dra tillbaka sina styrkor; Novi Pazar delades mellan Serbien och Montenegro; Bulgarien övertog norra Thrakien; inget beslut togs om Makedonien , då Serbien, Grekland och Bulgarien var oense om hur landet skulle delas upp.

Se även

Källor

  • Brinck, Rickard (2008) Balkankrigen
  • Resic, Sanimir En historia om Balkan
Personliga verktyg