Telegrafi

Från Rilpedia

Version från den 28 maj 2009 kl. 21.27 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Optisk telegraf, replik vid Tekniska Museet i Stockholm. Kaknästornet i bakgrunden.

Telegrafi är överföring av information, till exempel text och symboler över stora avstånd. Ordet telegraf myntades i slutet av 1700-talet som en bildning av grekiska tele = fjärran och grafein = skriva.

Man kan urskilja två huvudsystem för överföringsmediet, optisk telegrafi och elektrisk telegrafi. Det finns elektriska telegrafer både för trådbunden kommunikation och för kommunikation via radio.

Ordet telegraf användes även om de kontor där dessa apparater var placerade, och dit allmänheten kunde gå för att skicka telegram.

Innehåll

Optisk telegrafi

Optisk kommunikation har använts under långa tider i många kulturer. Vårdkasar och röksignaler är två exempel om än med uppenbara begänsningar. Grekerna hade emellertid redan på 450-talet f.kr. ett system där meddelanden kunde sändas bokstav för bokstav. Signaleringen gjordes med flaggor på dagarna och facklor på nätterna

I slutet av 1700-talet utvecklades telegraflinjer, oftast enbart i statens tjänst med optisk telegraf. Fransmannen Claude Chappe utvecklade ett system för främst militärt bruk i form av master med semaforliknande vingar, som kunde vinklas på olika sätt med ett sinnrikt system med linor och trissor. Svensk pionjär var Abraham Niclas Edelcrantz, som konstruerade ett digitalt system med luckor, som kunde ställas på kant så att de inte syntes på avstånd (= 0), eller vändas så att de syntes väl (= 1). Man sände alltså tal motsvarade ett helt uttryck som tolkades med hjälp av en speciell kodbok. En omskriven linje gick från fyrplatsen Söderarm i Stockholms yttre skärgård och till kungliga slottet i Stockholm med förlängning till Drottningholms Slott. En mellanstation låg lämpligt nog vid Vaxholms fästning. Huvuduppgiften var att varna för eventuellt fientligt angrepp över Bottenhavet. En edelcrantzstation finns bevarad i kastellmuseet.

En replik av en Edelcrantz-station har uppförts på Ladugårdsgärdet ("Gärdet") i Stockholm. (Se bild.) Den förvaltas av Tekniska Museet i Stockholm strax intill.

Den ensamma luckan överst kallades A, de 9 luckorna på armarna under betecknade de tal, som kunde tolkas med hjälp av kodboken. Siktat i telegraflinjens framriktning ska luckorna tolkas på ett sätt, medan tolkningen i linjens returriktning ska ske spegelvänt. Genom att A-luckan är osymmetriskt placerad, kan man avgöra om tolkningen ska ske rättvänt eller spegelvänt.

Den optiska telegrafen finns ej mer, men namn som Telegrafberget på moderna kartor minner än i dag om platser för optiska telegrafstationer i svunna tider.

Optiska telegrafstationer manövrerades och observerades av vakter. Det var ett ansträngande arbete att med kikare hålla kontinuerlig uppsikt på motstationens signaler. Ouppmärksamhet bestraffades hårt! Det gav upphov till en inofficiell kod i kodboken för "privat signalering" mellan vakterna: "Pass på. Inspektör är på väg!" Nattetid och vid dimma blev det förbindelseavbrott.

Elektrisk telegrafi

Under första hälften av 1800-talet övergick man till att sända meddelandena via elektriska ledningar i form av korta eller långa pulser. Och sedan början av 1900-talet har man även sänt telegrafi över radio. Ett meddelande som sänds via telegraf eller telex kallas för telegram. Telegrafi över radio betecknas ofta CW.

Samuel Thomas von Sömmering konstruerade sin elektrokemiska telegraf år 1809. En annan tidig telegraf, en elektromagnetisk, konstruerades av Baron Schilling 1832. Den första elektromagnetiska telegrafen som användes för regelbunden kommunikation byggdes av Carl Friedrich Gauss och Wilhelm Weber 1833 i Göttingen. Den första kommersiella elektriska telegrafen konstruerades av William Fothergill Cooke och användes på Great Western Railway i Storbritannien. Den sträckte sig 13 miles från Paddingtons station till West Drayton och togs i bruk den 9 april 1839.

Telegrafnyckel

I USA utvecklades telegrafnätet snabbt under under en 20-årsperiod med början 1844. Den första tekniskt och kommersiellt framgångsrika telegrafkabeln över Atlanten färdigställdes 18 juli 1866. Tidigare undervattenskablar över Atlanten hade byggts 1857, 1858 och 1865. Den som byggdes 1857 fungerade bara då och då under några veckor. Sedan den första telegrafledningen över Stilla havet färdigställts 1902 omspände telegrafnätet hela Jorden.

Under den första tiden med elektrisk telegraf användes morsealfabetet eller liknande system för kretsar som sluts och öppnas. Länge sköttes sändningen av dessa tecken, antingen de gick på tråd eller med radio, av telegrafister som manuellt nycklade tecknen med en telegrafnyckel, som i princip är en enkel men lätthanterlig strömbrytare. Senare har tillverkats halvledarstyrda nycklar, s k elbuggar, som genererar korta signaler om man rör nyckeln åt höger och långa signaler om man rör den åt vänster. Före elbuggarnas tid hade man en halvautomatisk mekanisk bugg, där de korta tecknen genererades av en pendelanordning, medan de långa tecknen styrdes helt manuellt. (Benämningen bugg, kommer sig av att en amerikansk tillverkarpionjär inom området hade en logotype med bilden av en skalbagge, bug på engelska, försvenskat till bugg.)

Morsesystemet användes i början bara på telegraflinjen mellan Washinton och Baltimore, men redan 1858 lade man ut den första sjökabeln under Atlanten. Kabeln som går från Irland till New Foundland och möjliggjorde telegrafi och telefoni tvärs över jordklotet. Bara 35 år senare fanns det inte mindre än 11 kablar mellan Europa och Amerika, men det gick även kablar österut. Genom Asien gick de längs den transsibiriska järnvägen. Det var en ganska bräcklig förbindelse på många ställen med bara en primitiv mast och en enkel koppartråd. Med morsetelegrafi för hörmottagning kommer man upp i hastigheter om 200 tecken per minut, eftersom två människor alltid är inblandade i normalfallet. Numera (2004) är det primärt radioamatörer som vidmakthåller kunskapen och användandet. Med datorers hjälp kan man komma upp till betydligt högre hastigheter med morsealfabetet, men andra metoder för fjärrskrift är kapacitetsmässigt effektivare än morsealfabetet.

Maskintelegrafi

Fjärrskrivare, andra världskriget.

Under första delen av 1900-talet utvecklades olika former av maskintelegrafi, där sändning och mottagning sköts av elektriska skrivmaskiner (fjärrskrift). Under mitten av 1900-talet användes Hellskrivare, ett numera övergivet system. Från ett 5-kanaligt system, (Baudotsystemet) för teleprinter utvecklades 6-, 7- och 8-kanaliga system för, där 7-bits ASCII-kod fick sin första tidiga användning.

Den standardiserade benämningen för morsetelegrafi är ITA-1, internationellt telegrafalfabete nr 1; Baudot-systemet är ITA-2 och så vidare. Standarden faställs av Internationella Teleunionen (ITU), ett specialorgan inom FN-organisationen.

Sändning av fjärrskrift kan ske manuellt med skrivmaskinsliknande apparater, men kan även ske med hjälp av speciella hålremsor, som tillverkas med en s k perforator. Hålremssändning utnyttjar kommunikationslinjerna mer effektivt än manuell sändning, och därmed sänks trafikavgifterna.

I datorernas barndom skedde programladdning och datainmatning m h a ASCII-kodade hålremsor, en sorts telegrafering, om man så vill.

Teletype är ett varumärke för teleprintermaskiner. Telex ("telegraph exchange") är namnet på den internationella tjänst som överför teleprintersignaler mellan telexabonnenter.

Dagens datorkommunikation är i stort sett en vidareutveckling av denna teknik. År 1999 togs morsesystemet till slut ur bruk och ersattes av det satellitbaserade nöd- och säkerhetssystemet GMDSS.

Litteratur

  • Svenska telegrafverket. Historisk framställning, tredje bandet: N. J. A. Risberg, Den optiska telegrafens historia i Sverige 1794-1881, 312 sidor, 1938

Se även

Galleri

Externa länkar

Personliga verktyg