Tysksmide
Från Rilpedia
Tysksmide, metallurgi, kallas en i början av 1600-talet genom Gustav II Adolfs försorg från Tyskland införd härdsmidesmetod, vilken ända in i början av 1850-talet allmänt begagnades vid de svenska järnbruken.
Vid tysksmidet försiggår smältningen av tackjärnet, till varje smälta 180 à 220 kg., i samma härd och på samma gång, som smältstyckena från den föregående uträckas, således utan användning av räckhärd. Efter räckningens slut upplyfts det nedsmälta tackjärnet med spettet och förs under upprepade brytningar fram för forman, varvid det under förnyad nedsmältning tillsammans med slaggen delvis färskas.
Beroende dels på tackjärnets färskhetsgrad, dels på den häftighet, varmed brytningsarbetet utförs, skiljs mellan två olika arbetsmetoder vid tysksmidet, nämligen butsmide vid färskare tackjärn och långsammare brytning, då de bildade färskorna småningom samlas till en löst sammanhängande s. k. "but" på härdens botten, och koksmide vid användning av råare tackjärn och flitigare brytning eller s. k. omröring med spettet, då en häftig reaktion mellan järnet och slaggen, kallad "kok", uppstår, varigenom järnet blir bättre och jämnare färskat.
Vid båda metoderna följer härefter den s. k. svalningen, då kolen utrakas ur härden och färskorna avsvalas med vatten, varigenom de fastna ihop till ett s. k. "färskjärn". Efter vid pass en timmes förlopp vänds färskjärnet och upplägges ovanpå de nya kol, som inkastas i härden, varefter smältgöringen börjar, d. v. s. färskjärnet nedsmältes till en "smälta" på härdens botten. Denna smälta uttages därefter och hopslås under stångjärnshammaren till en tjock kaka, som sedan sönderhuggs i smärre bitar.
En avart av tysksmidet, vilket med anledning av den stora åtgången av kol och järn, som därvid krävs, ganska litet och huvudsakligen vid bearbetning av fosforhaltigt (s. k. kallbräckt) tackjärn varit i bruk, är brytsmidet. Dess karakteristiska drag är att, så snart vid smältgöringen en "sula" av omkr. 10 kg. vikt bildats på härdbottnen, den uppbryts och lägges på golvet att svalna. Då på detta sätt 7 à 8 sådana sulor uppbrutits, läggas de på kolen och nedsmältas till den övriga smältan.
Tysksmidet utträngdes och ersattes omkring 1850 av lancashire- och franchecomté-smidesmetodema, med vilka ett betydligt jämnare järn kan åstadkommas med mindre kolåtgång.
Se även
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
