Operation Storm

Från Rilpedia

Version från den 10 februari 2009 kl. 20.47 av 82.197.228.16 (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Operation Storm
Del av kroatiska självständighetskriget
Operation storm map.jpg
Operation Storm
Datum 4 augusti - 9 augusti 1995
Plats Kroatien, Bosnien och Hercegovina
Utfall Total kroatisk seger
Avgörande bosnisk seger
Slutet på serbiska republiken Krajina
Slutet på västbosnien
Slutet på kroatiska självständighetskriget
Stridande
Mall:Landsdata Kroatien Kroatien
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Bosnien och Hercegovina
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Serbiska republiken Krajina
Flag of Republika Srpska.svg Republika Srpska
Befälhavare
Mall:Landsdata Kroatien Zvonimir Červenko
Flag of Bosnia and Herzegovina (1992-1998).svg Atif Dudakovic
Flag of Serbian Krajina (1991).svg Mile Mrkšić
Styrka
175,000 man
365 stridsvagnar
500 artilleripjäser
50 raketavskjutningramper
50 flygplan och helikoptrar
40,000 man
150 stridsvagnar
350 artilleripjäser
20 raketavskjutningramper
10 helikoptrar
Förluster
174 dödade
1 430 sårade
700 soldater dödade
5 000 tillfångatagna
677-1 196 civila döda
90 000 - 250 000 flyktingar

Operation Storm (kroatiska: Operacija Oluja) var en militär operation genomförd av den kroatiska armén i augusti 1995 med målet att återerövra kroatisk mark som ockuperats av den jugoslaviska armén och lokala serbiska rebellstyrkor. De kroatiska styrkorna var vid denna tidpunkt numerärt och materiellt överlägsna och återerövrade efter sporadiska men också delvis intensiva strider nästan all förlorad mark i Kroatien.

Genom etnisk rensning[1] skapade kroaterna en flyktingkatastrof och på två dagar flydde runt 250 000 serber, varav en majoritet utgjordes av civila, in i Bosnien för att komma undan de avancerande kroaterna. Operation Storm var det största enskilda fallet av etnisk rensing under Bosnienkriget.[2]

Offensiven

Mellan 1993 och 1995 var det fortfarande sporadiska strider men dessa var mindre intensiva och inte lika fullskaliga som de som skedde 1991 och 1992. Av västvärlden hade Serbien setts som en angripare och Kroatien hade fått mycket stöd och sympati från väst och framförallt USA. Efter Srebrenicamassakern i Bosnien hade tonen mot Serbien skärpts ytterligare då rensningarna blev så uppenbara. USA och NATO hade sedan 1994 hjälpt träna och utrusta den Kroatiska armen för deras kommande offensiv. Tuđman hade varit väldigt klar med att Kroatien måste få tillbaka det territorium de förlorat 1991 men Milošević och de serbiska rebellerna vägrade och såg det som serbisk mark. USA och NATO hade sagt till Kroatien att de skulle stödja dem om de beslutade att anfalla Serbien och bryta den ömtåliga vapenvilan. Kroatiska armen gjorde flera inofficiella inventioner mot JNA i slutet av 1994 för att få bort den serbiska uppmärksamheten mot staden Bihac som belägrades av JNA och serbiska rebeller.

Offensiven skulle framförallt komma mot ockuperade Krajina där allt hade börjat med det serbiska upproret som lett till krig 1991, Krajina var också det sista större området serberna hade i Kroatien. Serbiska separatister och JNA var kraftigt underbemannade och hade bara ca 40 000 man att täcka fronten från de 175 000 kroatiska soldaterna som stod redo att på order gå till attack. Muslimska styrkor närmade sig också från sydost vilket fösämrade serbernas redan dåliga läge. Kroatiska och bosniska styrkor samarbetade mycket nära när de i slutet av juli intog byn Glamoc öst om Krajinas huvudstad Knin vilket betydde att staden var omringad från tre håll. Under juli och de dagarna i augusti innan Operation Storm byggde kroaterna upp massiva mängder militära medel för att så snabbt som möjligt kunna storma Krajina.

Serberna som skulle försvara Krajina insåg snart deras underlägsenhet och begärde förstärkningar från Serbien men Milosevic avslog begäran och anklagade de serbiska generalerna för att överdriva. De kroatiska generalerna ansvariga för Operation Storm var Zvonimir Červenko och Ante Gotovina. Gotovina var den som ritade upp anfallet och hade gjort detsamma med Operation blixt. Den 2 augusti meddelade de kroatiska myndigheterna deras inofficiella allierade USA och NATO att man var redo att anfalla. USA gav då grönt ljus för kroaterna för "att göra vad som måste göras".[källa behövs] Klockan 05.00 på morgonen den 4 augusti började anfallet under kodnamnet Operation Storm. Under natten hade NATO:s flyg slagit ut mycket av serbernas kommunikationer och nästan allt luftvärn. Med det serbiska luftvärnet bekämpat gjorde kroatiskt flyg omfattande bombräder mot städer och serbiska positioner i Krajina.

De kroatiska anfallarna bröt sig snabbt igenom de serbiska försvararnas ställningar. Serberna drog sig tillbaka mot Knin och satte upp en ny försvarslinje runt omkring staden. På förmiddagen den 5 augusti nådde kroatiska styrkor Knin där hårda strider utkämpas mellan styrkorna. Ett anfall mot de serbiska styrkorna som sedan 1991 belägrade Dubrovnik gjordes också. De serbiska styrkorna blev omringade innan de kunde fly och kroaterna tog ca 250 fångar. Den 6 augusti var Knin säkrat och Tudjman besökte staden och höll en stor parad dagen efter erövringen och den kroatiska flaggan höjdes över den gamla borgen i Knin. Serberna börjar dra sig tillbaka men striderna var fortfarande intensiva.

Den 7 augusti föll en rad byar och det serbiska motståndet minskar avsevärt. Samma dag tog kroatisk militär kontrollen över staden Bihac i västra Bosnien och skapar nya serbiska flyktvågor österut. Den 8 augusti så förklaras Operation Storm avslutad.

Offensivens följder

Fil:BiH95.JPG
Fronten i Bosnien innan Operation Storm i juli 1995
Fil:BiH territory posession just before Dayton.png
Fronten i Bosnien efter Operation Storm i augusti 1995

Operationen slutade med en total seger för Kroatien. Kroaterna hade förlorat 174 döda 700 sårade medan serberna hade 600 döda, 2 000 tillfångatagna och 1 500 sårade. Minst 500 civila dog också under operationen, men än idag saknas tusentals serber från Operation storm. Serberna förlorade all mark i Kroatien och stora områden i västra Bosnien. Dessa förluster och att NATO hade börjat bomba serbiska positioner i Bosnien tvingade serberna till förhandlingar vilket senare ledde till Daytonavtalet och krigets slut.

Många internationella observatörer blev förvånade över att de serbiska försvararna inte bjudit hårdare motstånd än vad de gjorde. Den kroatiska arméledningen hade förväntat sig åtminstone tio dagar av strider. Men Republika Srpska Krajina visade sig vara mer oförberedda och oorganiserade än vad man hade förväntat sig. Vid slutet av operationen deserterade många serbiska soldater. De tog antingen sina vapen och tog sig över gränsen in i Bosnien för att gå med i Republika Srpskas styrkor eller tog på sig civila kläder för att försöka ta sig in i Bosnien med resten av den civila flyktingströmmen.[källa behövs] Tusentals soldater gav sig också till den kroatiska armén, från den 4 augusti till den 8 augusti togs över 5 000 serbiska soldater tillfånga.

Kroatiska armén blev nästan genast efter offensiven anklagade för krigsbrott mot den serbiska befolkningen i de områden som erövrats, anklagelser som Kroatiens president Franjo Tuđman då bestämt avvisade. Enligt internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien avrättades 150 serbiska civila summariskt medan hundratals andra försvann. Krigsförbrytelserna inkluderade även plundring och mordbrand. [3] Kroatiens premiärminister sade år 2006 om Operation Storm: "Operation Storm var ingen krigsförbrytelse, utan den vann över krigsförbrytarna".[källa behövs]Ante Gotovina åtalades nyligen för sin roll i operationen och anklagas för att sanktionerat krigsbrott under offensiven.

Källor

  1. "War Crimes Panel Finds Croat Troops 'Cleansed' the Serbs", sida 1 nytimes.com 21 mars 1999
  2. "War Crimes Panel Finds Croat Troops 'Cleansed' the Serbs", sida 2 nytimes.com 21 mars 1999
  3. "War Crimes Panel Finds Croat Troops 'Cleansed' the Serbs", sida 2 nytimes.com 21 mars 1999

Personliga verktyg