Årder
Från Rilpedia
Hälsingeårder (stångårder) av ärjkrokstyp
Hjul- eller kärrårder
Svängårder
Ett årder (fsv: arþer) är ett plöjningsredskap som till skillnad från en plog inte har någon vändskiva. Att bereda jorden för sådd med årder kallas att ärja.
Årdret är historiskt betydligt äldre än plogen och man skiljer mellan tre huvudtyper av förhistoriska årder. Det äldsta är krokårdret som var konstruerat med dragås och årderfot i ett stycke med en horisontell ojusterbar årderbill och separat styre. Det ersattes i Skandinavien senast på 800-talet f.Kr. av bågårdret som hade en separat reglerbar bill och årderfoten i ett stycke med styret, vilket sammantaget gjorde det möjligt att vinkla billen och dessutom gav en effektivare styrning. En mycket gammal årdertyp är också stångårdret som kallas så på grund av den raka dragåsen som fästes vid styret genom intappning, d v s att ett hål för dragåsen borrades i styret. På styrets baksida låstes dragåsen med en tapp. Genom ett hål i dragåsen framför styret fördes sedan en vertikal s k framståndare som i sin tur intappades i årderfotens ovansida, vilket stabiliserade årdret och ökade draghållfastheten väsentligt.
Den viktigaste förbättringen av årdret under förhistorisk tid var järnbillen som infördes fr o m 500-talet e.Kr. De förmedeltida järnbillarna var små, med en vikt på endast ca 300-500 gram men de innebar ändå en långsam teknologisk revolution. Under de följande 500 åren ersatte de successivt träbillen som omkring år 1000 försvunnit helt.
På Gotland och i Uppland, Västergötland samt Östergötland finns gott om spår efter åkrar som brukats med årder under brons- och järnåldern. De har en kvadratisk form, varierande i storlek från ca 400 m² (20x20 m) till 2500 m² (50x50 m) och kallas bassängåkrar (på engelska oegentligt: celtic fields) på grund av sin form. Eftersom ett årder före järnbillens tid inte nådde särskilt djupt i marken korsärjades åkrarna. Man ärjade alltså först åt ett håll och sedan en gång till vinkelrätt mot de första fårorna. Denna metod flyttade successivt jord från åkrarnas mitt mot kanterna och skapade en bassängformad åkeryta med så tydliga kanter att de på många ställen är synliga än idag för ett tränat öga.
Under 1400-talets senare del introducerades den viktigaste förbättringen sedan järnbillen, nämligen högårdret. Det hade en läkt monterad högst upp mellen styret (eller "bakståndaren") och framståndaren som båda intappades i läkten. Läktens bakersta del formades till ett styrhandtag. Fördelen med denna konstruktion var att plöjaren vid behov kunde gå vid sidan av årdret och tynga ner det genom att ta tag i läkten och belasta årdret med sin kroppsvikt, vilket möjliggjorde en djupare ärjning.
Se även
Källor
- Artikeln Plov i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid band 13.
- Niklas Cserhalmi, Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, temanummer av tidskriften Bygd och Natur (Lund 1998).
- Welinder, Pedersen & Widgren, Det svenska jordbrukets historia, band 1: Jordbrukets första femtusen år 4000 f.Kr.-1000 e.Kr (1998).
- Janken Myrdal, Det svenska jordbrukets historia, band 2. Jordbruket under feodalismen (1999).
