Herculaneum
Från Rilpedia
Herculaneum var ett mindre samhälle i Romarriket, vid dagens Ercolano i Italien. Staden är mest känd för att den förstördes och gömdes av Vesuvius' vulkanutbrott 24 augusti år 79 e.Kr. tillsammans med flera andra städer, däribland Pompeji. Staden begravdes av 10-20 meter lava och slam som senare packats till tuff. Utgrävningar av området har försvårats av all tuff och av att staden idag till stor del är överbyggd av nya byggnader.
Ruinerna kan kan hittas i regionen Kampanien på koordinaterna . 1997 togs arkeologiska områden i Herculaneum upp på Unescos världsarvslista, tillsammans med de i Pompeji och Torre Annunziata.
Innehåll |
Historia
Herculaneum var ett unikt litet samhälle i nuvarande Italien. År 79 e.Kr begravde vulkanen Vesuvius staden i ett cirka 20 meter djupt lager av lava och slam den 24 augusti. Men Herculaneum var inte den enda staden som blev begravd av vulkanen, det var flera andra städer också, bl.a. Pompeji. Idag ligger de italiska städerna Ercolano och Portici på ungefär samma plats som Herculaneum. Staden Ercolano hette ända fram till 1969 Resina, då den bytte namn till Ercolano som är en italisk modernisering av namnet Herculaneum.
Staden låg gömd i mer än 1600 år tills den återupptäcktes av en slump 1709. År 1738 började man att gräva gångar i staden. Då hittade man en teater som man kallar Villa dei papiri (en enormt lyxig villa). Sedan började man istället börja gräva i grannstaden Pompeji som var betydligt lättare att gräva i, eftersom staden bara var begravd i fyra meter lava, jämfört med 20-25. Inte förrän på 1900-talet började man gräva i Herculaneum igen. På 1800–talet övergick man till att gräva fram ruinerna. Idag kan man besöka åtta kvarter i staden. Herculaneum hade cirka 5 000 invånare. Större delen av fynden som har hittats i staden finns i Museo Nazionale i Neapel.
Många saker har konserverats i Herculaneum under all lavan, bl.a. trä, textiler, papyrus (papper man skrev på av vattenväxten Cyperus papyrus), livsmedel, möbler och konstföremål. Till och med gamla löv har påträffats. Just nu håller man på att konservera allt man kommer åt så att man kan bevara den gamla staden. Man hittar fortfarande fynd. Vid konservering gör man så att man blöter föremålen och håller dem fuktiga, för varje vecka blöter man mindre och mindre, så att föremålen inte torkar på en gång, för då skulle de gå sönder. Fortfarande är det bara en bråkdel av Herculaneum som har grävts fram, och man har ingen aning om hur långt det sträcker sig.
Man har hittat ett 2 000 år gammalt badhus i staden. Politiker, affärsmän m.m. gjorde ofta upp affärer där. Men också vanligt folk fick komma dit. Men hade man någon hudsjukdom eller var missbildad så fick man inte komma förrän på natten. Då var det helt mörkt och vattnet var ofta kallt. Herculaneum var en av de första städerna som ledde vatten. Sturebadet liknar det badet som man har hittat.
På Herculaneums tid så var allmänna toaletter en social plats, där kunde man hålla till en hel dag för att man hoppades på att bli hembjuden till någon. Några traditioner förknippade staden med halvguden Hercules, och det sägs att det var han som skapade staden, och därför tror man att den hade grekiskt ursprung. Men egentligen var det förfäder till Samniterna från Italienska halvön, som bildade en civilisation på platsen vid slutet av 500-talet f.kr där Herculaneum idag ligger. Samniterna var en grupp på fyra stammar, de var inte direkt knutna till varandra, men de bildade folkslaget Samniter. Deras språk, Oskiska var det enda som sammanknöt dem. Strax efter tog grekerna staden och gav den namnet Herculaneum. Tack vare att Herculaneum ligger vid Neapelbukten så kunde platsen användas till handel.
Eftersom vulkanen Vesuvius inte hade haft något utbrott på mer än 800 år såg man inte Vesuvius som en vulkan, före den fick ett utbrott. Då strömmade över 400 grader varm lava ner mot staden. Romarna trodde att Vesuvius bara var ett helt vanligt berg, så de trodde inte det var farligt att bo där. Men staden skulle inte överleva natten. Herculaneumborna klarade sig ända tills rökmoln (giftig överhettad gasaska) kom och kvävde dem. Efter det kom lavan. Man trodde länge att större delen av folket som bodde där hade hunnit undan, tills man kom till båthusen/valven vid stranden. (Man tror att människor gömde sig där för att det var det säkraste stället att vara på, för valven var starka). Där hittade man 250 skelett i 12 båthus. Man tror att det kan bli ännu värre utbrott från Vesuvius. Så idag håller man vulkanen under noggrann uppsikt.
Vad åt man då? Jo bl.a. kunde man äta: Äpple, fikon, ostron, druvor, oliver, bröd m.m. men männen skulle äta starka saker t.ex. ostron och peppar. Det har man fått reda på med hjälp av DNA.
Vesuvius regnade pimpstenar (pimpsten är en bergart som ser ut som tvättsvamp ungefär) på Pompeji så att alla Pompejis tak ramlade ihop. Så nästan alla tak i Herculaneum är kvar, men inte Pompejis. 1944 hade Vesuvius ett utbrott igen. Staden byggdes inte upp igen, eftersom det inte fanns något att bygga på, det var bara ojämn mark. Man såg även Herculaneum som en gravplats.
Tack vare att man har börjat gräva ut i Herculaneum och två brev som Plinius den yngre skrev till en romersk historiker som hette Tacitus kan man veta vad det var som hände ungefär. Plinius var en poet, och har bland annat sagt om badhuset: Kvinnor som badar med män! Ack vilka seder vi har kommit till.
Antika traditioner kopplade samman Herculaneum med den grekiska hjälten och halvguden Herakles (Hercules på Latin och i Romersk mytologi) i och med att han enligt myten kring stadens grundande sägs ha skapat staden, en indikation på att staden hade grekiskt ursprung.
I själva verket verkar det vara förfäder till Samniterna från Italiens fastland, som bildade den första civilisationen på platsen för Herculaneum vid slutet på 500-talet f.kr. Strax därefter hamnade staden under grekisk kontroll och nyttjades tack vare sin närbelägenhet till Neapelbukten som handelspunkt. Det var grekerna som gav staden namnet Herculaneum.
Vesuvius utbrott 79
Eftersom vulkanen Vesuvius hade varit inaktiv i över 800 år ansåg man den inte längre vara en vulkan, men den 24 augusti år 79 e.kr. inträffade Vesuvius utbrott.
Baserat på de arkeologiska utgrävningarna och de två brev som Plinius den yngre skickade till den romerska historikern Tacitus kan man rekonstruera eruptionens händelseförlopp.
Man trodde länge att nästan alla invånare i Herculaneum hade lyckats fly och undkomma vulkanutbrottet då bara några få skelett hittades. 1982, när utgrävningarna nådde båthus vid strandområdet, synvände man när man hittade 250 skelett tätt ihopkurade i 12 av husen.
Under natten började allt fragment som kastats upp stratosfären att falla ner igen. Ett 400-gradigt pyroklastiskt flöde bildades, som närmade sig Herculaneum i över 150 km/h. Vid klockan 1 på natten nådde flödet båthusen där de som väntade på räddning omedelbart dödades av hettan. Detta flöde och ytterligare följande flöden fyllde sakta stadens byggnader, som åsamkades lite skada.
Det var tre faktorer som ledde till Herculaneums unika bevarande (av bl.a. organiskt material såsom trä, textilier och livsmedel):
- När vindriktningen ändrades och askan började falla på Herculaneum, var byggnaderna redan fyllda med vulkaniskt fragment som hindrade taken från att kollapsa.
- Den intensiva hettan som kom med det första pyroklastiska flödet karboniserade ytan på organiska material och extraherade all fukt ur dem.
- Det djupa och kompakta lagret av tuff skapade ett lufttätt lock över Herculaneum i 1 700 år.
Utgrävningar
Utgrävningarna påbörjades 1738, 19 år efter att staden återupptäckts, då man via gruvgångar plundrade teatern och Villa dei Papyri. Publiceringen av Le Antichità di Ercolano ("Antikviteterna vid Herculaneum") under Karl III av Spanien, hade en viss inverkan på den begynnande europeiska neoklassicismen.
När Pompeji återupptäcktes upphörde utgrävningarna vid Herculaneum. Anledningen var att det var mycket lättare att utföra utgrävningar i Pompeji som bara var täckt av 4 meter vulkaniskt fragment jämfört med 10-20 meter i Herculaneum. På 1900-talet återupptogs utgrävningarna i Herculaneum, men mycket finns fortfarande kvar att gräva ut.
De flesta av fynden från Herculaneum finns i Museo Nazionale i Neapel.
Herculaneums forum samt de norra delarna av staden ligger idag under Ercolano.
Specifika byggnader
- Mer information kan hittas i it:Scavi archeologici di Ercolano.
Villa dei Papyri
Villa dei Papyri är en av de mest berömda av de lyxiga villorna i Herculaneum.
Konservering
De arkeologiska fynden har bevarats väl i över 1 600 år, men med utgrävningarna startade även en kvalitetsförsämring.
Herculaneums utgrävning gick bra ända tills en enorm koloni duvor flyttade in på arbetsplatsen. Deras guano fräter sönder stadens berömda freskomålerier. För att få bukt med duvorna har man satt in hökar att partollera området och skrämma bort duvorna för att sedan spärra av med nät för att förhindra att de kommer tillbaka.[1]
Fotografier
 Hus noterbart för sin sommarmatsal med ett färgrikt mosaikdekorerat nymfeum. |
 |
 Gatsten i Herculaneum |
 Vattenledning för hushåll gjord i tenn |
 Väggmålningar |
 Mosaikmarmorgolv |
Dokumentärer
- Secrets of the Dead: Herculaneum Uncovered en PBS-show som tar upp arkaeologiska fynd vid Herculaneum. (engelska)
- Pompeii Live, Channel 5, 28 juni 2006, 20:00, arkeologisk utgrävning live vid Pompeji och Herculaneum (engelska)
- National Geographic-specialen In the Shadow of Vesuvius från 1987, undersökte utgrävningsplatserna Pompeji och Herculaneum, intervjuade arkeologer, och titta närmare på händelserna som ledde fram till Vesuvius utbrott.
- Ett entimmes långt drama producerat för BBC kallat Pompeii: The Last Day porträtterar flera rollfigurer (med historiskt belagda namn, men med påhittade liv) som bor i Pompeji, Herculaneum och kring Neapelbukten, och deras sista timmar i livet. Dramat inkluderar en valkare och hans fru, två gladiatorer och Plinius den äldre. Det beskriver också fakta om vulkanutbrottet.
Referenser
- Staden där tiden stannade, Vetenskapens värld, måndag 4 februari 2008, 20:00, SVT 2
Fotnoter
- ↑ Herculaneum's Hawks. Archaeology, 00038113, maj/juni 2005, volym 58, Issue 3. Tillgänglig i databas: Academic Search Premier
