Fönster
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Fönster (olika betydelser).
Ett fönster är en ljusöppning i vägg, dörr eller tak, oftast täckt med glas. Ett fönster har flera funktioner: ljus, utsikt, ventilation, värme- och ljudisolering. Utformningen av dem har en central roll inom arkitektur (byggnadskonst).
Glasfönster kan vara gjorda i valsat planglas, floatglas eller infattat glas. Ett infattat glasfönster har antingen gjuten blyinfattning, blylistinfatting eller är kopparfolielött (sk. tiffanyhantverk). Fönster har även färgats med olika pigment och på senare tid har sk. fussing teknik använts för att ge färg åt glas.
Fönstersmyg eller fönsternisch kallas den djupa öppningen i en tjock vägg innanför ett fönster; även sidoytorna i öppningen.
Innehåll |
Fönsterglas
Fönsterglas tros ha funnits redan vid kristi födelse. Fram till 700 e.Kr. tillverkades glaset genom genom gjutning, varefter blåsning tog över och runt mitten på 1900-talet ersattes av en modern metod av tillverkning av fönsterglas[1]. På 1700-talet var svenskt fönsterglas ofta gröntonat för att under 1800-talet övergå till ljusgrönt och från ca 1850 till det vita glas vi ser idag. Det mer hantverksmässigt tillverkade glaset har ett mer levande utseende än dagens plana glas, varför man in byggnadsvårdssammanhang strävar efter att använda glas med gammalt utseende, som numera nytillverkas av bl.a. Gysinge Byggnadsvård[2].
- Gjutning, tillverkningsperiod huvudsakligen 0-700 e.Kr., i Frankrike i slutet av 1600-talet tillverkades även fönster (max c:a 2x1 m) genom gjutning i uppvärmda metallformar med hjälp av avsvalningsugnar.
- Blåsning, Två huvudsakliga metoder.
- Kronglas, troligt ursprung Syrien 700 e.Kr. började tillverka kronglas.
- Cylinder, Normandie, 1300-talet utvecklades cylindermetoden.
- Valsning. I början av 1900-talet utvecklades den metod som slog ut den gamla blåstekniken.
- Float, utvecklades på 1950-talet i England under ledning av Alistair Pilkington och bygger på att glasmassan flyter ut på en bädd av smält tenn.
Fönstrens former
Fönstrens former beror på flera faktorer
- Tekniska möjligheten på storleken på glaset
- Klimatet i den del av världen där glaset används
- Stil och trender
Varje glasruta sitter monterad i en båge. Bågen kan bära flera rutor och är då avdelad av spröjsar. En eller flera bågar kan sedan monteras i en karm. Ofta kan fönstret öppnas genom att det är fastsatt i karmen med gångjärn.
Stora glasrutor var tidigare enormt dyrbara att tillverka och relativt sköra, varför fönstren varit utrustade med spröjsar, som avdelar varje fönsterbåge i flera mindre rutor. I södra Europa ses ofta stora fönster, medan våra nordligare delar ofta har mindre fönster pga värmeisolering och utstrålning.
Svenska fönster har ofta träbåge där glasrutorna ligger i en fals på utsidan av bågen och hålls fast av små metallstift. Ovanpå dessa läggs kitt i falsen för att täta och öka stabiliteten. Genom att bygga upp ett fönster av flera småfönster med en skarv av bly fås blyinfattade fönster, men oftast är ändå bågen av trä. Blyinfattade fönster är ofta gjorda så att fönstren bildar ett mönster av färgat glas. Oftast monterades två bågar i par i en karm, så att bara ena halvan på fönstret kunde öppnas. På slutet på 1800-talet blev plötsligt ekonomiskt möjligt att tillverka större glas, varför de nedre rutorna kunde göras större och småspröjsarna kunde tas bort.
Under tidigt 1900-tal hände mycket i uteseendet på fönstren. De klassiska jugendfönstren fick en ruta utan spröjs i den nedre delen av fönstret, men eftersom fönsterkarmarna var höga kvarstod den täta spröjsen i en separat båge i den övre delen, dels ur ekonomiskt perspektiv eftersom smårutor fortfarande var billigare men även stilmässigt. Under nationalromatiken kom spröjsar tillbaka, men snabbt ersattes dessa stilar av 1920-talsklassicism, där tre- eller två rutor på höjden i varje båge dominerade. Fönstren var ofta inte lika höga som jugendfönstren men breddden var ungefär densamma. [3] Moderna fönster, där glasets storlek har kunnat göras så stor som önskas, är vanligen inte monterade i par utan sitter ensamma monterade i sin karm.
Från att tidigare varit enkla rutor, där man på vintern monterade en extra innerbåge, kom kopplade fönstren att dominera från början av 1900-talet. I dessa blev innerbågen ihopmonterad med ytterbågen och således kunde öppnas i ett handgrepp. Det innebar också att man fick tvåglasfönster som var permanent monterade även på sommaren.
Fönstrets livslängd
Det moderna fönstret är ofta ett s.k. treglasfönster där den inre rutan består av en från fabrik sammansatt enhet av två rutor fyllda med en gas. När fönstren fick sitt stora genombrott i slutet på 70-talet byttes ofta gamla okopplade eller kopplade tvåglasfönster ut mot modernare treglasfönster utan sprösar. Men eftersom treglasfönstren har en kraftigare båge för att bära det tyngre glaset påverkas utseendet till att ge ett klumpigare intryck utifrån och ge mindre ljusinsläpp därinne. Många gånger kostar ett fönsterbyte så mycket att energibesparingen inte kan räknas hem och eftersom de gamla fönstren ofta var gjort av kärnvirke hade de än längre livstid än moderna fönster i trä — sammantaget var bytet inte alls så ekonomiskt som man då trodde.
Många moderna fönster har idag karmar av t.ex. aluminium vilket gör att man kan anta att de blir relativt underhållsfria och får en lång livslängd.
De gamla fönster från 1800-tal och tidigt 1900-tal som underhållits visar på en enastånde kvalité och livslängd och att det inte finns någon anledning att byta fönster av det skälet. För att minimera energiförluster är det betydligt viktigare att se till att fönstrens innerbågar är väl isolerade mot drag. Ett gammalt okopplat tvåglasfönster kan dessutom göras än mer energisnålt än ett modernt treglasfönster genom att sätta in energiglas i innerbågarna. Dessa, plus den breda luftspalten mellan rutorna, gör att värmeförlusten genom fönstret blir minimal.[4]
Se även
- Wikimedia Commons har media som rör Fönster
