Första Vatikankonciliet
Från Rilpedia
Första Vatikankonciliet är romersk-katolska kyrkans 20:e allmänna kyrkomöte.
Mötet öppnades den 8 december 1869 av påven Pius IX och pågick fram till den 20 oktober 1870 då det i all hast fick avslutas, när italienska trupper intog Rom, och Kyrkostaten upplöstes.
Konciliet antog två konstitutioner: Dei Filius och Pastor aeternus, varav den senare innehöll ofelbarhetsdogmen.
Kyrkomötet behandlade särskilt (1) frågor om uppenbarelsen och dess förhållande till förnuftet, (2) ecklesiologin, d.v.s. läran om kyrkans väsen, varvid läran om påvens ofelbarhet slutligt fastställdes som katolsk dogm.
Dei Filius - dogmatisk konstitution (särskilt auktoritativt lärodokument) riktad mot rationalism, materialism och ateism. Behandlar frågan om uppenbarelsen och dess förhållande till det mänskliga förnuftet.
Pastor aeternus - dogmatisk konstitution (särskilt auktoritativt lärodokument) om kyrkan och påven. Bl.a. fastställdes den ofta missförstådda läran om påvens ofelbarhet.
Externa länkar
- The Catholic Encyclopedia:s artikel om första vatikankonciliet
- Pastor aeternus i engelsk översättning (EWTN)
Denna artikel om romersk-katolska kyrkan eller andra katolska samfund är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
