Kontrabas

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Kontrabas/Basfiol/Ståbas
Typ: Stråkinstrument
Familj: Gambafamiljen
Stämning: C en oktav ner
Strängar: kontra-E, kontra-A, D, G
Omfång: kontra-E – ca g¹
Spelsätt: knäpp/pizzicato, stråk/arco, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello
Klav:
Del av: Symfoniorkester, jazztrio, storband, stråkorkester m. fl.
Förekommer i: Romantik, modernism, jazz, rock, pop, blues (ofta som continuo i barockmusik och wienklassisk musik)

Kontrabas (basfiol, ståbas, i syn. inom jazzen akustisk bas) är ett stråkinstrument. Kontrabasen är det djupaste stråkinstrumentet. Den har vanligen fyra strängar som är stämda i kvarter till skillnad från cellon, violan och violinen som alla är stämda i kvinter. Strängarna är, från den lägsta till den högsta, E₁, A₁, D och G. I notskrift noteras kontrabasens stämma med basklav och transponeras en oktav upp (det vill säga tonerna klingar en oktav under de noterade tonerna).

En kontrabas är cirka 180–200 cm hög. Kontrabasar finns i olika storlekar där helbasen är den största. Andra storlekar är 3/4-bas, halvbas och för barn åttondelsbas. Instrumentets kropp ser något annorlunda ut jämfört med de mindre stråkinstrumentens. Det beror på att den är utvecklad ur gambafamiljen. Den moderna kontrabasen har dock på flera sätt närmat sig instrumenten i violinfamiljen.

Kontrabasen kan spelas med stråke (con arco) eller knäppas med fingrarna (pizzicato). Det första är vanligast i klassisk musik, det senare i jazz- och annan populärmusik. Kontrabas är också vanlig inom folkmusik och ska.

Konstruktion

Kontrabasens konstruktion är i grunden samma som fiolens eller cellons, men instrumentet har andra proportioner. På några punkter är instrumentet annorlunda byggt. Botten, alltså instrumentets baksida, kan hos kontrabasar vara utförd antingen välvd eller platt. Den välvda botten motsvarar fiolens, den platta är förstärkt med tvärsgående ribbor. Stämskruvarna är på moderna kontrabasar utförda med en utväxling. Kontrabasen är kanske också det moderna stråkinstrument som uppvisar störst variation i form och storlek. Två huvudtyper finns, nämligen instrument med gambaform och instrument med violinform.

Fransk och tysk kontrabasstråke.

Kontrabasens stråke finns i två varianter. Fransk stråke liknar violin- eller cellostråken och hålls på liknande sätt mellan tumme och övriga fingrar. Tysk stråke hålls inne i handen, med handflatan uppåt. Kontrabasstråkar är ofta något kortare än fiolstråkar.

Stämning

Medan till exempel cello och fiol nästan alltid stäms på samma sätt, finns det flera varianter av stämning hos kontrabas.

För orkesterspel används ibland en förlängning av den lägst stämda (E)-strängen så att man kan spela toner ned till C₁. På femsträngade kontrabasar stäms den lägsta strängen till C₁ eller H₂. För solospel används ofta tunnare strängar som stäms en sekund högre än vanligt, alltså F#₁, H₁, E, A. Noter för solostämd kontrabas transponeras en liten septim upp. Historiskt har fler stämningar förekommit.

Strängar

Liksom hos andra stråkinstrument har strängarna historiskt varit sensträngar (egentligen tillverkade av djurtarmar). Åtminstone den lägsta strängen är alltid omspunnen med någon metall eftersom den annars skulle bli alldeles för tjock. Moderna kontrabassträngar görs med stål- eller syntetkärna och är omspunna med olika lager av metalltråd. Något olika typer av strängar används för stråk- och pizzicatospel.

Historia

Kontrabas i s.k. busettoform (notera hörnen under kroppens inbuktningar). Detta instrument är en kopia av ett tyskt 1700-talsinstument.

Kontrabasen härstammar från violone, en kontrabasgamba med sex strängar som var vanlig på 1600- och 1700-talen.

Se även

• Cimbasso (kontrabasventiltrombon)
• Kontraalt
• Kontrafagott
• Kontrabasklarinett
• Kontrabassaxofon
• Kontrabastrombon
• Kontrabastuba
• Kontratenor
• Lista över kända kontrabasister
• Kontraoktav
• Violone (kontrabasgamba)