Skymning
Från Rilpedia
Skymning inträder vid gränsen mellan dag och natt, då solen passerar horisonten och solskivan endast delvis är synlig.
På grund av ljusets brytning i atmosfären har solen rent geometriskt kommit flera grader under horisonten, när den från jorden tyckes ligga precis vid horisonten.
Man skiljer mellan olika sorters skymning:
- Borgerlig skymning råder då solen ligger mellan 0° och —6° i förhållande till horisonten. Detta avspeglar ungefär gränsen där det går att läsa en normal text utan extra belysning.
- Nautisk skymning råder då solen ligger mellan —6° och —12° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då det är möjligt att på havet urskilja horisonten vid användande av sextant.
- Astronomisk skymning råder då solen ligger mellan —12° och —18° i förhållande till horisonten. Detta anger den ungefärliga gräns då ingen del av den synliga atmosfären från platsen i fråga längre är belyst av solen.
- Amatörastronomisk skymning är ett informellt begrepp och gränsen för den går ungefär då solen ligger —15° i förhållande till horisonten. Då är himlen ännu inte helt mörk, men tillräckligt mörk för alla utom de allra mest krävande himmelsobservationerna.
Måttet för solens läge (elevationen) tas vid solskivans bredaste ställe. Tidpunkten för soluppgång resp solnedgång blir den tidpunkt då precis halva solskivan ligger över horisonten och den andra halvan under. Skymning råder alltså en stund på ömse sidor om denna tidpunkt.
Den tid det tar för solskivan att "stiga upp ur havet" resp "sjunka ner i havet" varierar starkt allt efter ortens läge på jorden. Nära ekvatorn går det mycket snabbt, på bara några få minuter växlas mellan fullt dagsljus och svart natt, och denna tid är densamma hela året. Ju närmre man kommer mot polerna, dess längre tid varar skymningsperioden, och den är årstidsberoende. Norr om norra polcirkeln och söder om södra polcirkeln kan vissa tider på året skymning råda flera dagar i följd. Andra tider på året råder hela dygnet natt. Ett halvår senare är det dag hela dygnet.
Att solen själv och naturen skimrar i orange vid soluppgång och solnedgång beror på att olika delfärger i solljusets spektrum bryts olika mycket vid genomgången av atmosfären.
När solen i skymningstid står nära horisonten tycks den vara mycket större än mitt på dagen. Det är en synvilla, som förklaras av att atmosfären vid snett solljusinfall fungerar som ett förstoringsglas. Motsvarande fenomen råder f ö även vid månens uppgång och nedgång.
Tussmörker är ett lite ålderdomligt ord för de mörkare delarna av skymningen och gryningen, då stjärnorna syns på himlen medan himlen ännu inte är helt mörk. Ordet används sällan i svenskan nuförtiden, men motsvarande ord i norskan används betydligt oftare.
