Damaskius
Från Rilpedia
Damaskius, född omkring 480 i Damaskus, Bysantiska riket, var den sista nyplatonska filosofen i Skolan i Aten.
I unga år for Damaskius till Alexandria, där han i tolv år dels studerade för Theon, en berömd retoriker, dels var verksam som professor i retorik. Därefter började han intressera sig för filosofi och naturvetenskap, och fick undervisning av Hermeias och dennes söner, Ammonius och Heliodorus. På äldre dagar flyttade han till Aten och blev elev hos matematikern Marinus, Zenodotus, och dialektikern Isidore. Isidore och Damaskius blev nära vänner, och Damaskius efterträdde denne som rektor för Skolan i Aten, samt skrev dennes biografi av vilken en del bevarats för eftervärlden i Bibliotheca av Photius (se bilagorna till Didots utgåva av Diogenes Laertius).
När Justinianus stängde skolan 529, flydde Damakius och sökte med sex kollegor asyl vid hovet hos Khosrau I av Persien omkring 532. De fann omständigheterna vid hovet oacceptabla, och redan ett år senare skrev Justinianus och Khosrau under ett fördrag som möjliggjorde att filosoferna återvände, men Damaskius valde då troligen att flytta till Alexandria i stället. Hans dödsår är okänt.
Damaskius huvudarbete har titeln Svårigheter med och lösningar av den första principen (ἀπορίαι καὶ λύσεις περὶ τῶν πρώτων ἀρχῶν). I det verket utforskas naturen och egenskaper hos Gud och den mänskliga själen. I två iögonfallande avseenden bryter verket med nyplatonismen: den har ingen påverkan av orientalisk mystik och den innehåller ingen direkt uttalad polemik mot kristendomen. Photius anklagar honom senare för att inte vara tillräckligt from, och han kallar kristendomen "en oppositionell sekt". [1] Damaskius slutsats i verket är att Gud är oändlig, och i egenskap av det, ofattbar; det vill säga att orsaken till att vissa egenskaper tillskrives honom, som godhet, vishet och makt, är på grund av hur människan kan begripa honom i hans yttringar; dessa egenskaper är logiska och begripliga för människan men kan inte fullt beskriva honom. Damaskius avfärdade treenigheten, och menade något förenklat att Gud var odelbar och fullständig i sig själv.
