Slaget vid Stoke Field
Från Rilpedia
| Slaget vid Stoke Field | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Rosornas krig | |||||||
 |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Huset York | Huset Lancaster | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| John de la Pole, earl av Lincoln† | Henrik VII | ||||||
| Styrka | |||||||
| 8 000 | 12 000 | ||||||
| Förluster | |||||||
| 4 000 | 3 000 | ||||||
St Albans – Blore Heath – Ludford Bridge – Northampton – Wakefield – Mortimer's Cross – St Albans – Ferrybridge – Towton – Hedgeley Moor – Hexham – Edgecote Moor – Lose-coat Field – Barnet – Tewkesbury – Bosworth Field – Stoke Field
Slaget vid Stoke Field, som ägde rum 16 juni 1487, var det sista slaget under Rosornas krig (som andra menar redan hade tagit slut i och med slaget vid Bosworth Field och Henrik VII:s trontillträde.)
Henrik VII innehade nu tronen, för Huset Lancasters räkning och hade vunnit erkännande från den yorkistiska sidan genom äktenskapet med deras arvtagare Elizabeth av York, men hans grepp om makten var inte helt säkert. .
Den överlevande manliga person från den yorkiska dynastin som hade störst anspråk på tronen var drottningens kusin, Edward, earl av Warwick (son till George, hertig av Clarence). Pojken hölls inspärrad i Towern, men en bedragare vid namn Lambert Simnel upptäcktes av John de la Pole, earl av Lincoln. Lincoln, som tycktes ha enats med Tudorkungen, hade dock egna anspråk på tronen eftersom den siste plantagenetkungen, Rikard III, hade utsett honom till kunglig efterträdare. Även om han troligtvis inte tvivlade på Simnels sanna identitet. såg Lincoln en möjlighet till hämnd. Tillsammans med Rikard III:s mest lojale anhängare, Lord Lovell, krönte han bedragaren som "Kung Edvard VI" i Dublin och rebellarmén, som bestod av en blandning av burgundiska legosoldater och oerfaret, illa utrustat pack, tågade in i England via Lancashire.
Henriks armé som marsscherade mot Newark, mötte rebellerna redan vid floden Trent. Rebellerna var fler än den kungliga armén och de burgundiska legoknektarna var erfarna krigare. De orsakade stora förluster hos kungens trupper, men besegrades. Lincoln dödades i striden och Lovell drunknade troligtvis i Trent. Simnel tillfångatogs, men benådades av kungen som en barmhärtighetsgest som inte skadade hans rykte.
