Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude>[[Fil:Hoghus_1-5_1963.jpg|miniatyr|350px|[[Hötorgsskraporna|"De fem trumpetstötarna"]], under uppförande 1964.<br><small>Foto: [[Lennart af Petersens]]</small>]] [[Fil:Klara 2009b.jpg|miniatyr|350px|[[Hötorgsskraporna]], [[Klara kyrka]] och [[Klarakvarteren]] i maj 2009.]] '''Norrmalmsregleringen''' är den omfattande revision av [[stadsplan]]en för [[Nedre Norrmalm]] i [[Stockholm]] vilken principiellt beslutades av [[stadsfullmäktige]] 1945 och realiserades under 1950-, 60- och 70-talen. Genomförandet resulterade i att de gamla [[Klarakvarteren]] fick ge plats åt det moderna [[Stockholms city]], samtidigt som [[Stockholms tunnelbana|tunnelbanans]] utbyggnad underlättades. Norrmalmsregleringen var den mest omfattande [[stadssanering]]en i svensk historia<ref name=Hellspong22>Hellspong 1999, s 22</ref> och engagerade en stor del av [[Sverige]]s [[arkitekt]]elit. Omvandlingen av Nedre Norrmalm har både kritiserats och beundrats både i Sverige och utomlands, och räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i [[Europa]] under [[efterkrigstiden]], även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.<ref>Rudberg 1989, s. 146.</ref><ref>Passow 1970</ref> Flera av de fastigheter som uppfördes som resultat av Norrmalmsregleringen är idag [[byggnadsminne]]sförklarade, det starkaste [[kulturhistorisk]]a skyddet bebyggelse i Sverige kan åtnjuta.<ref>Se källor i artiklarna [[Stadsmuseets Norrmalmsinventering]] samt [[Byggnadsminne]].</ref> ==Historisk bakgrund== :''Se även: [[Stadsplanering i Stockholm]]'' Tanken på en revision av Norrmalms stadsplan och en förlängning av [[Sveavägen, Stockholm|Sveavägen]] över [[Brunkebergsåsen]] söderut från [[Kungsgatan, Stockholm|Kungsgatan]] hade funnits och diskuterats långt innan Norrmalmsregleringen beslutades. ===Flemings rutnätsplan, 1600-talet=== [[Bild:Clfleming 2.jpg|thumb|115px|[[Clas Larsson Fleming]] (1592-1644)]] Den ursprungliga rutnätsformade [[stadsplan]]en för det dessförinnan likt [[Gamla stan]] oplanerade Norrmalm skapades på [[1600-talet]] under [[överståthållare]]n [[Clas Larsson Fleming]].<ref>Larsson 1960, s. 3.</ref><ref>[[Clas Larsson Fleming]], läst 10 mars 2008.</ref> Regleringen föranleddes av Stockholms hastiga expansion som säte för förvaltningen i det växande [[Stormaktstiden|Östersjöväldet]]. År [[1636]] erhöll [[generalkvartermästare]]n [[Olof Hansson Örnehufvud]] regeringens uppdrag att göra ''"en dessein på gatorna så på malmarna som här i staden, tagandes dem så breda som han någonsin kan"'', och regleringen genomfördes under ett par decennier därefter.<ref>Persson m fl 1975</ref> {{-}} ===Tessins Sveavägsboulevard, 1700-talet=== [[Bild:Nicodemus Tessin d.y..gif|thumb|[[Nicodemus Tessin d.y.]] (1654-1728)]] Redan på [[1700-talet]] lade [[Nicodemus Tessin d.y.]] fram en stadsplan för att förlänga och bredda [[Sveavägen, Stockholm|Sveavägen]] som en lång [[boulevard]] ända ner till [[Gustav Adolfs torg]]. [[Gustav III]] hade planer på att bygga ett gigantiskt ''[[Haga slottsruin|Stora Haga slott]]'' i fonden av Sveavägen, förbunden av denna väg ända fram till [[Norrbro]] och [[Stockholms slott]]. Men Gustav III hann bli [[Mordet på Gustav III|bragd om livet]] innan planerna verkställdes. :''Se även: [[Haga slottsruin]]'' Under 1700-talet, eller [[frihetstiden]], försköts stadens centrum alltmer till Norrmalm, där många av tidens ståtliga palats och institutionsbyggnader uppfördes.<ref>[[Stockholms historia]], läst 15 april 2008</ref> {{-}} ===Lindhagens stadsplanekommission, 1800-talet=== [[Bild:Albert lindhagen.jpg|thumb|115px|[[Albert Lindhagen]] (1823-1887)]] [[Bild:Lindhagens plan 1866c.jpg|thumb|left|upright|Lindhagens plan för Norrmalm och Kungsholmen i Stockholm år 1866]] År 1866 lade en stadsplanekommission ledd av byggnadspolitikern [[Albert Lindhagen]] fram en generalplan för att ge stadsdelen luft, ljus och grönska. Lindhagen föreslog ett reglerat gatunät med rutnät och stora fyrkantiga kvarter, omgivet och genomkorsat av stora [[boulevard]]er, i stil med [[Georges-Eugène Haussmann|Haussmann]]s stora samtida förändringar av [[Paris_historia#1800-talet|Paris]]. Däribland föreslog han en 70 meter bred Sveaväg i stil med [[Champs-Elysées]] från [[Brunnsviken]] ända fram till [[Gustav Adolfs torg, Stockholm|Gustav Adolfs torg]], utan hänsyn till bebyggelse eller terräng, rätt över [[Adolf Fredriks kyrka]], [[Hötorget]] och [[Brunkebergstorg]]. Lindhagenplanen antogs av [[Stadsfullmäktige]] och genomfördes under [[1870-talet|1870-]] och [[1880-talet|1880-talen]] i en reviderad variant. Sveavägsavenyn blev till en 33 [[meter]] bred huvudgata, förskjuten åt öster för att lämna kyrkan i fred.<ref>Larsson 1960, s. 3 ff och fig 14, samt [[Albert Lindhagen]], läst 9 mars 2008</ref><ref>Se vidare Selling 1970</ref> :''Se även: [[Albert Lindhagen]] • [[:en:Haussmann's renovation of Paris|Haussmann's renovation of Paris]] (på engelska Wikipedia) {{-}} ===1912 års stadsplan=== [[Bild:P O Hallman 1890.jpg|thumb|115px|[[Per Olof Hallman]] (1869-1941)]] [[Fil:Stadsplan Stockholm 1912.jpg|thumb|upright|left|Rekonstruktion av Hallmans förslag från 1912.]] På [[1910-talet]] debatterades åter Sveavägens förlängning, utifrån Lindhagens planer. År 1912 fastställdes en av stadsplanedirektören [[Per Olof Hallman]] ritad stadsplan enligt vilken Sveavägen skulle dras vidare söderut från Kungsgatan till Hamngatan, dock endast 18 meter bred. Söder om Mäster Samuelsgatan skulle den grena upp sig mot öst och väst och bildar så ett tresidigt stadsområde med ett sexsidigt kvarter i mitten, kallat ''Guldklimpen''. Denna dragning finns utritad i 1926 års Stockholmskarta utarbetad av kartograf [[Carl-Otto Krakau]]. ''Guldklimpen'' blev sedermera till ''Sveaplatsen'' och heter i dag [[Sergels torg]]. Planen förverkligades aldrig, men när man långt senare och efter en mängd olika förslag slutligen bestämde Sveavägens förlängning och sträckning kom planen att genomföras i stora drag, med undantag för förgreningan, enligt Hallmans förslag.<ref>Larsson 1960, s. 4.</ref> År 1927 löpte Per Olof Hallmans förordnande som stadsplanedirektör ut, men hans uppdrag förlängdes inte utan stadsplanenämnden valde att istället erbjuda befattningen åt vid denna tid mest ansedde stadsplaneraren i landet, [[Albert Lilienberg]], som hade motsvarande tjänst i Göteborg.<ref>Hall 1999, sida 132</ref> {{-}} ==Beslutsprocess== Den långa politiska debatten inför 1900-talets stora reglering av Norrmalm kom igång redan i slutet av [[1920-talet]], i takt med att trafiken ökade. Beslutet kom att fördröjas av [[andra världskriget]] men också av politisk byråkrati och ekonomiska svårigheter. ===Förändringstryck=== [[Bild:SSMF060461S.jpg|thumb|Trafikproblemen i Klara. [[Klarabergsgatan]] österut, vid [[Drottninggatan, Stockholm|Drottninggatan]]. [[1952]].<br><small>Foto: [[Lennart af Petersens]]</small>]] [[Bild:Parkering_1956.jpg|thumb|Parkering på [[Televerket]]s gård på Norrmalm 1956.<br><small>Foto: [[Lennart af Petersens]]</small>]] Stor enighet fanns om att en reglering och modernisering av Nedre Norrmalm började bli akut. Behoven var huvudsakligen:<ref name=Larsson1960>Larsson 1960.</ref> * '''Infrastruktur''': Stadsplanerare pekade på att Stockholms innerstad inte var avpassad till den snabbt växande befolkningen och den infrastruktur som denna fordrade. Utbyggnaden av kollektivtrafiken i form av [[Stockholms tunnelbana|tunnelbana]] krävde omfattande rivningar i bland annat [[Klarakvarteren]] för att kunna genomföras och blev den avgörande faktorn vid regleringsbeslutet. Den kraftigt växande motortrafiken ställde också krav på såväl större genomfartsleder som bättre säkerhet för fotgängare. [[Bild:City 67 diagram.jpg|200px|left|thumb|Diagram: "Fastigheter fördelade efter byggnadsår" enligt City 67.]] * '''Sanering''': Klara var kraftigt för[[slum]]mat vid den tid då rivningarna startade. Bostadsbeståndet var huvudsakligen från före 1900 och oftast omodernt, lägenheterna var små och saknade till stora delar hygienutrymmen. Dessutom hade ett byggnadsförbud för fastigheter med [[expropriering]]stillstånd i väntan på regleringen ökat behovet av [[Sanering (stadsplanering)|sanering]]. Gator och gårdar var trånga och ansågs ge mörka och ohygieniska bostäder och arbetsplatser. Vidare var det ofta mer lönsamt att bygga nytt än att renovera gammalt. * '''Citybildning''': Näringsliv och institutioner hade sedan [[järnväg]]en kom på [[1860-talet]]<ref>[[Norrmalm]], läst 15 mars 2008.</ref> alltmer flyttat från [[Gamla Stan]] till det av [[Brunkebergsåsen]] uppdelade [[Norrmalm]]. Staden ansågs behöva en modern koncentrerad stadskärna anpassad för arbetslivets behov. Den allmänna tidsandan präglades även av [[framstegsoptimism]], och de [[Funktionalism (arkitektur)|funktionalistiska]] tankarna hade gett [[modernism]]en ett starkt fotfäste i Sverige efter [[Stockholmsutställningen 1930]]. Till de nya bostadsområden [[Traneberg]] och [[Hammarbyhöjden]] började trångbodda och barnrika familjer flytta ut från stenstaden. Det skulle vara ljust, luftigt och lättskött, inte bara i städerna utan även på landet. Många husägare slängde ut sina spröjsade fönster och ersatte dem med "panoramafönster", spegeldörrar kläddes med slät [[masonit]] och fasaderna med [[eternit]]plattor. [[Bild:Markelius Lilienberg 1954.jpg|thumb|left|150px|Albert Lilienberg (till höger) och Sven Markelius, ca. 1954]] ===Lilienbergs generalplan 1928=== Den nytillträdde stadsbyggnadsdirektören [[Albert Lilienberg (arkitekt)|Albert Lilienberg]]s ''Generalplan af Stockholm'' 1928 blev startskottet för debatten inför 1945 års regleringsbeslut.<ref name=Larsson1960/> Lilienbergs förslag innebar en förlängning av Sveavägen till Hamngatan och ända fram till Gustav Adolfs Torg, i linje med Lindhagen och Tessins gamla planer. För att minimera den bebyggda markytan vid den nya Sveavägen ville Lilienberg bygga tio ''skyskrapare'' i [[art deco]]-stil, som han blivit inspirerad av under en besök i [[New York]]. Ett slags [[Times Square]] alltså. Generalplanen påminde om den redan anlagda amerikainspirerade [[Kungsgatan]] med [[Kungstornen]]. Den framlagda planen kom dock inte att antas, efter att nej-sidan med knapp majoritet vunnit en omröstning i [[Stockholms stadshus|stadshuset]]. En inflytelserik motståndare till planen var folkpartisten [[borgarråd]]et [[Yngve Larsson]]. ===Stadsplanetävling 1933=== [[Bild:Lallerstedt Corbusier Tengbom 1933.jpg|thumb|240px|Tre stora arkitekter 1933 på [[Operakällaren]] i Stockholm, från vänster: [[Erik Lallerstedt (arkitekt)|Erik Lallerstedt]], [[Le Corbusier]] och [[Ivar Tengbom]]]] 1932 utlyste Stockholms stad en internationell stadsplanetävling inför regleringen av Nedre Norrmalm. 350 bidrag lämnades in från bland andra några av tidens största arkitekter, däribland [[Le Corbusier]]s och [[Alvar Aalto]]s förslag som skulle ha inneburit rivning av stora delar av innerstaden till fördel för en ren höghusbebyggelse. Le Corbusiers [[lamellhus]] i förslaget ''"Voisin"'' (Granne) sträckte sig även över hela [[Södermalm]]. Den tyske arkitekten och förre [[Bauhaus]]-rektorn [[Walter Gropius]], som var nära bekant med [[Sven Markelius]], bad om information om tävlingen, men något förslag kom aldrig från honom<ref name=rudberg138>Rudberg 1989, s 138</ref>. Även arkitekt [[Sigurd Lewerentz]] deltog i tävlingen men hans bidrag fick ingen större förståelse. "Le Corbusiers ande svävade över förslaget", liksom dennes bidrag "Voisin", delade Lewerentz upp staden i trafik, boende och rekreation<ref>Sigurd Lewerentz, arkitekt, Byggförlaget 1985, sida 159</ref>. Det delades ut tre förstapris, ett gick till ett London-arkitektkontor, ett till ett New York-kontor och ett till två anställda i Stockholms stad, civilingenjören Åke Virgin på fastighetskontoret och arkitekt [[Thure Bergentz]] på stadsplanekontoret. Deras förslag hade stora likheter med Lilienbergs egen plan. Eftersom Albert Lilienberg ingick i prisnämnden blev deras förslag diskvalificerat, då någon som stod tävlingsdomaren nära (Lilienberg var Bergentz chef) ej fick delta i tävlingen<ref>Sigurd Lewerentz, arkitekt, Byggförlaget 1985, sida 160</ref>. . I facktidskriften ''Byggmästaren'' diskuterade Sven Markelius 1934 kritiskt hela tävlingen. Le Corbusiers förslag, menade han, ''"...tillhör dem man för all del inte ville se utförda."'' Markelius tyckte även att i en internationell tävling kring så lokala frågor som utformningen av Stockholms innerstad, kunde utländska deltagare rimligtvis inte sätta sig in i. [[Bild:City plan 1942.jpg|thumb|upright|left|Stadsplanekontorets förslag från 1942]] Tävlingen förde alltså inte projektet med Norrmalmsregleringen vidare och arbetet fortsatte att bedrivas i Albert Lilienbergs anda vid [[Stockholms stadsbyggnadskontor]] med mycket kritik utifrån. [[Tage William-Olsson]] (mannen bakom [[Slussen, Stockholm|Slussens]] [[Fyrklöver (väg)|fyrklöverbladslösning]]) hörde till de mest kritiska arkitekterna och kom med alternativa förslag, likaså [[Paul Hedqvist]], då professor på [[Kungliga Konsthögskolan]]. Även Stockholms gatukontor hade lämnat ett förslag som hade stora likheter med Hedqvists och Willian-Olssons skisser och modeller. Stadsträdgårdsmästare [[Holger Blom]] fann stadsbyggnadskontorets olika förslag klumpiga och naiva i sin optimism och [[Erik Lallerstedt]] menade ''"… ett antagande av (stadsbyggnads-)kontorets förslag skulle betyda, att vår stad för decennier stode under rivning - undvik detta!"''<ref>Byggmästaren 1943, nr 22, [[Holger Blom]]s artikel "Slaget om Brunkeberget"</ref> Nedre Norrmalm var en av de stora frågor som debatterades av planerare och arkitekter under mellankrigstiden<ref name=rudberg139>Rudberg 1989, s 139</ref>. {{-}} ===Principbeslut 1945=== [[Bild:613c.jpg|thumb|240px|Regleringens initiativtagare [[borgarråd|stadsbyggnadsborgarrådet]] [[Yngve Larsson]], här flankerad av finansborgarrådet [[Z Höglund]] (vänster) och fullmäktigeordföranden [[Carl Albert Andersson]] (höger). [[1940-talet]].]] Den politiska processen gick trögt och besluten fattades då [[socialdemokraterna]] hade makten i [[Stadshuset]] tillsammans med [[Vänsterpartiet|Sveriges kommunistiska parti]]. Det enda partiet som var emot stadsförnyelseplanerna var Högerpartiet ([[moderaterna]]), men de hade inget genomarbetat motförslag och nådde därmed inte ut till opinionen. Istället för Lilienbergs dragning av Sveavägen fram till Gustav Adolfs Torg stannade den nu vid ''Sveaplatsen'' (senare Sergels torg) och fortsatte västerut i en tunnel fram till [[Tegelbacken]], där den skulle kopplas ihop med den framtida [[Centralbron]].<ref> Plan: Nedre Norrmalm 1946, [[City 67]] s. 7</ref>. Mot Stadsplanekontorets förslag, som Lilienberg stod bakom, framfördes flera tunga skäl: * Huvudtrafiken på Sveavägen skulle ledas över [[Norrbro]] till [[Slottskajen]], som inte kunde svälja så mycket trafik. * Den estetiska effekten (att ha Slottet i fonden) var övervärderad; man skulle möta Slottet från dess mindre attraktiva norra sida och det var aldrig Tessins idé. * Stadsplanekontorets förslag skulle erfordra omfattade rivningar norr om Gustav Adolfs torg. * Det fanns tre tunga motförslag (av Paul Hedqvist, Tage William-Olsson och Gatukontoret) som alla förordade att inte dra ner Sveavägen till Gustav Adolfs torg. En trafiktunnel under Brunkebergsåsen och vidare österut (senare [[Klaratunneln]]), föreslogs först i [[City 62|1962 års cityplan]]. Många trafikfrågor kvarstod dock att lösa. Till exempel var trafiken kring Tegelbacken ett stort problem med en plankorsning mellan tåg, spårvagn och gatutrafik och där ständigt nerfällda järnvägsbommar förde till trafikkaos - det s.k. "Tegelbackseländet". Höghusen vid Hötorget hade diskuterats i åratal, redan 1928 hade [[Artur von Schmalensee]] kommit med ett förslag med nio 30-våningshöghus. Men det fanns idéer med både två, tre, fyra och sex höghus. Att det skulle bli en viktig accent med höghus i citykärnan var alla överens om, mindre om utformningen. Länge arbetade Stadsbyggnadskontoret med ett alternativ med fyra höghus, men man ville ha ett högt [[exploatering]]stal (utnyttjandegraden) och då hade fyra höghus blivit klumpigare än fem smäckra för samma exploateringstal. Samtidigt gav antalet fem en annan dynamik än fyra, eller som [[David Helldén]], arkitekt vid stadsbyggnadskontoret, uttryckte det: ''"...man ger en dam fem rosor, inte fyra."'' <ref name=rudberg143>Rudberg 1989, s 143</ref>. Paul Hedqvist tyckte ändå att stadsbyggnadskontorets förslag liknade ett "Grönköpings Manhattan", hans eget förslag med sex stjärnhöghus betecknades i debatten som ett "Gröndals Manhattan" ([[Backström & Reinius]]` [[stjärnhus]] i [[Gröndal]] var just aktuella då) <ref name=rudberg143/>. Kostnaderna som beräknades för regleringen av Nedre Norrmalm, och som låg till grund för 1945 års beslut, rörde sig om en summa på bortåt 40 miljoner kronor (med relativt små variationer mellan de olika förslagen) för fastighetskostnader och gatukostnader. Därtill kom ett belopp på 7,3 miljoner kronor för tunnelbanans sträckning som berörde Nedre Norrmalm samt gatukostnaden för [[Tegelbacken]] på cirka 18 miljoner kronor och den planerade tunneln under [[Blasieholmen]] med upp till 16,8 miljoner kronor. Notan beräknades därmed bli totalt cirka 82 miljoner kronor<ref>Facktidskriften Byggmästaren nr. 22, 1943</ref>, i 1939 års penningvärde<ref>Enligt [[Riksbank]]ens [http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Monetar_hist/ConsumerPriceIndex1291_2006.xls Konsumentprisindex för Sverige 1290-2006] så har konsumentprisindex mellan 1939-2006 stigit ca 4153/170=24,4 gånger, vilket ger ett skattat värde idag på ca 82x24,4=2000 miljoner kr.</ref>. På [[borgarråd|stadsbyggnadsborgarrådet]] [[Yngve Larsson]]s initiativ beslutade stadsfullmäktige 1944 att upprätta en ny generalplan för Stockholm. Promemorian ''Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan''<ref name=markelius>Markelius m fl 1945</ref>, där de grundläggande förutsättningarna för trafiksystemet fastställdes, upprättades därefter under våren 1945 på stadsplanekontoret. Det principiella regleringsbeslutet om Sveavägens framdragande till Sveaplatsen och Hamngatan fattades i [[stadsfullmäktige]] den 18 juni<ref>Sidenbladh 1981, sid 147</ref> 1945 och resulterade i ''[[1946 års cityplan]]'' <ref>Stockholms stadsfullmäktiges protokoll: Bihang 60/1946</ref>.<ref name=skarfors>Skårfors 1999, s 46-48, samt Larsson 1960, s 1,14</ref> En fördjupning och utvidgning av 1946 års cityplan resulterade i ''cityplan 1962'' och ''cityplan 1967'', som antogs 1963 respektive 1967. :''Se även: [[City 62]] och [[City 67]]'' {{Citat|Gå Sveavägen söder ut, låt oss säga en aprildag 1965! På andra sidan Kungsgatskorset och de breda boulevardernas mera konventionella husblock reser sig en helt ny arkitektur, väldig i sin skala, men ändå ljus, lätt, nästan elegant, med sina tvärställda himmelssträvande huskroppar. Mellan dem lyser västerhimlen, med blåa fläckar och farande moln, med skuggor och dagrar över de metallglänsande fasaderna. De fem höghusen upprepar, med något olika klangfärg, samma motiv, det ena följer på det andra i den stora, nästan högtidliga ordning stadsbyggaren bestämt. Och under dem rör sig, sorlande, intensivt och färgrikt, storstadens liv, samlat inom en stor arkitektonisk gemenskap.|borgarrådet [[Yngve Larsson]]|inför stadsfullmäktige vid behandlingen av stadsplanen<ref name="larsson1960">Larsson 1960, s 33</ref>}} ==Genomförande== [[Bild:Framtids_sthlm.jpg|thumb|240px|På [[Stockholms stadsbyggnadskontor|stadsbyggnadskontor]]et [[1956]], inför Norrmalmsregleringens genomförande: Stadsbyggnadsdirektören arkitekt [[Göran Sidenbladh]], norrmalmsregleringens chef, ingenjör [[Åke Hedtjärn]], förste ingenjören [[Carl-Henrik af Klercker]] på stadsbyggnadskontorets trafikbyrå, utredningschefen [[Anders Nordberg (stadsplanerare)|Anders Nordberg]].]] [[Bild:Markelius 1954.jpg|thumb|240px|Sven Markelius som stadsplanedirektör 1954 med modellen av Nedre Norrmalm.]] Stockholms stad hade redan på 1930-talet löst in många fastigheter inför en möjlig förlängning av [[Sveavägen]] till [[Hamngatan]]. En speciallag, ''[[Lex Norrmalm]]'', som gjorde det enklare för staden att [[expropriation|expropriera]] fastigheter som förberedelse för större stadsplaneregleringar stiftades 1953 <ref>City, del 1, Byggnadsinventering 1974-75, Stockholms Stadsmuseum, sida 32</ref>. Lagen kritiserades för att bidra till [[förslumning]]en av området och drogs tillbaka 1979, efter att [[Europadomstolen]] (i Strasbourg) givit två berörda tomtägare rätt. Den egentliga förnyelsen började på 1950-talet i samband med tunnelbanan. Tunnelbanebygget måste göras i "öppet schakt" eftersom sträckningen gick rakt genom [[Brunkebergsåsen]]s grus och sand. Ingen annan teknik stod till buds på den tiden. Stadsförnyelsens huvudaktör på 1950-talet var borgarrådet [[Helge Berglund]]. På 1960 och 70-talen var borgarrådet [[Hjalmar Mehr]] (s) starkt pådrivande i omdaningsprocessen. ===Planering=== Ansvarig arkitekt för planeringen var [[Sven Markelius]]. Han var chef för utredningsavdelningen vid [[Byggnadsstyrelsen]] mellan 1938-44 och sedermera [[stadsplanering|stadsplanedirektör]] i [[Stockholm]] under åren 1944-54. Han efterträdde Albert Lilienberg som gick i pension 1944. När arbetet med Nedre Norrmalm kom igång 1945 under Markelius ledning öppnades ett särskilt "Norrmalmskontor" på Malmskillnadsgatan. Där samlade Markelius en ny grupp av medarbetare bestående av arkitekter, trafiktekniker och andra specialister, bland dem arkitekt [[David Helldén]], som gav sig i kast med utformningen av bebyggelsen <ref>Rudberg 1989, s 140</ref>. Till grund för den fysiska planeringen låg Paul Hedqvists förslag från 1939. År 1946 presenterade David Helldén stadsbyggnadskontorets förslag till ''Sveaplatsen'' (numera Sergels torg) och [[Hötorgscity]]. Här fanns redan de [[Hötorgsskraporna|fem höghusen]] som Yngve Larsson hade kallat ''"de fem trumpetstötarna"'' <ref name=larsson1960/>. 1951 inrättades ett speciellt organ för cityombyggnaden – [[Nedre Norrmalmsdelegationen]]. Syftet angavs vara att skapa garantier för att "samarbetet rörande Norrmalmsregleringen mellan stadens olika organ i fortsättningen kan bedrivas med största möjliga effektivitet och snabbhet". {{-}} ===Rivningar=== [[Bild:Sagerska husen 1968.jpg|thumb|upright|left|Sagerska husen 1968]] Rivningarna påbörjades i mars 1952 vid korsningen [[Malmskillnadsgatan]]/[[Sergelgatan]] där det var Sveavägen som skulle fram mellan [[Kungsgatan, Stockholm|Kungsgatan]] och [[Hamngatan]]<ref>Sjöbrandt & Sylvén 2000, s 8</ref>, och fortsatte under de följande två decennierna ända ner till [[Jakobsgatan, Stockholm|Jakobsgatan]]. Gamla [[telefontornet]] vid [[Brunkebergstorg]], som 1952 hade skadats vid en brand och hotade att störta samman<ref>Tekniska museets hemsida [http://www.tekniskamuseet.se/templates/objectList.aspx?id=3451] läst 2008-04-13</ref>, revs 1953. Rivningarna omfattar ett stort område, man räknar med att minst 750 fastigheter (eller 40 kvarter) revs i Klara och något hundratal till i resten av innerstaden. Många äldre/medelålders minns idag [[Stockholm]]s innerstad från sin ungdom som ett stort hål på den plats där [[Sergels torg]] idag ligger. Platsen var en kraterliknande byggarbetsplats i hela 16 år innan torget stod klart [[1966]] (utan [[Kulturhuset, Stockholm|Kulturhuset]]). Gatubreddningar vid [[Regeringsgatan, Stockholm|Regeringsgatan]], [[Malmskillnadsgatan]], Hamngatan, Jakobsgatan och nedre Sveavägen ledde till stora ingrepp bland den historiska bebyggelsen. Man försökte i det längsta att bevara [[Betlehemskyrkan, Stockholm|Betlehemskyrkan]] ([[Sergelgatan]]) och [[Sergel]]huset, men dessa låg mitt i området och det var svårt att inordna dem i nya stadsbilden och i tunnelbanans lösning. Även [[Eugeniakapellet]] revs (Sveriges första frikyrka). Den anrika krogen [[Tre remmare]] på [[Regeringsgatan, Stockholm|Regeringsgatan]] som omnämns i [[Bellman]]s epistlar. [[Gamla Konstfack]] med konstnärsateljéer från 1600-talet. De [[Sagerska husen]] på Hamngatan, uppförda 1903 i sirlig [[jugend]]-[[rokoko]], [[Sidenhuset]] och [[Blancheteatern]], även de på Hamngatan. Samtliga byggnader i de legendariska tidningskvarteren, med undantag av Stockholms-Tidningen och Aftonbladet hus [[Vattugatan]] 12. Huset där Aftonbladet legat i 160 år undkom 60-talets rivningar, men revs [[1982]] för uppförande av ytterligare ett kontorshus. :''Se även: [[Klarakvarteren]]'' ===Nybyggnad fas 1 enligt cityplan 1946=== [[Bild:ETG-gruppen 1965.jpg|thumb|240px|Anders Tengbom, Léonie Geisendorf och Ralph Erskine]] [[Bild:Peter Celsing kontor 1967.jpg|thumb|240px|Peter Celsings kontor på [[Lilla Nygatan]] 1967 i bakgrunden på bordet syns modellen för Kulturhuset.]] Markelius ville ha en arkitekttävling om utformningen av höghusen och andra byggnader i nya city, men det gick stadens politiker inte med på. Det var bråttom och en lång tävling med utvärdering hade man inte tid med; frågan hade diskuterats i årtionden och nu ville man se resultat. Så delades uppdragen ut till renommerade svenska arkitektkontor. Sven Markelius själv fick projektera det tredje höghuset, David Helldén utformade det första höghuset och [[Hötorgscity]] med nya [[Hötorgshallen]] och [[Sergelteatern]] samt [[Sergels torg]]. Backström & Reinius ritade det femte höghuset (som ursprungligen skulle bli ett hotell), [[Anders Tengbom]] fick höghus nummer två och [[Lars-Erik Lallerstedt]] höghus nummer fyra. Den 24 november 1957 kunde tunnelbanans östliga och västliga linjer (idag ''Gröna linjen'') knytas ihop när sträckan Slussen-Hötorget togs i bruk. År 1964 öppnades den så kallade ''T-bana 2'' (idag ''Röda linjen'') som förband de nya sydvästra förorterna [[Skärholmen]] och [[Bredäng]] med [[Östermalm]]<ref>Råberg 1985, s 245</ref>. I och med invigningen av Hötorgsskrapa nummer fem (den närmast Sergels torg) och färdigställandet av [[Hötorgscity]] 1966, så var den första nybyggnadsfasen avslutad. ===Nybyggnad fas 2 enligt cityplan 1962 och 1967=== För området söder om Sergels torg utlyste Stockholms stad och [[Riksbanken]] en idétävling 1965-1966. Som underlag för tävlingen förelåg 1962 års cityplan, som byggde på stadens beslut 1945 <ref>Léonie Geisendorf Arkitektur, Byggförlaget 1990, sid.4</ref>. I slutstriden om uppdraget låg ett förslag med namnet ''"Corso"'' av [[EGT-gruppen]] (bestående av [[Ralph Erskine]], Anders Tengbom och [[Léonie Geisendorf]]) bredvid [[Peter Celsing]]s förslag. Många ansåg att EGT-gruppens förslag, som tävlingsnämnden beslöt att inköpa, var något nytt och positivt. I deras förslag förenades stadens två centra (Sergels torg och [[Gustav Adolfs torg, Stockholm|Gustav Adolfs torg]]) både visuellt, funktionellt och trafiktekniskt, men de avvek helt från den fastställda cityplanen. Efter en livlig debatt antogs slutligen Celsings idéförslag, eftersom det följde cityplanen, vilket inte ETG-gruppens förslag gjorde, trots en bearbetning. Att EGT-gruppens förslag föll berodde delvis på den negativa inställningen i ''Principplanen för den fortsatta citysaneringen, [[City 67]]''<ref>[[City 67]], Inledning, sid. 6</ref>. Så fylldes en av de sista byggroparna under åren 1968-1976 med Peter Celsings Kulturhus mot Sergels torg och det nya [[Riksbankshuset, Stockholm|Riksbankshuset]] mot [[Brunkebergstorg]] och tanken med den fria siktaxeln från [[Hagaparken]] till Gustav Adolfs torg och [[Stockholms slott|slottet]] begravdes slutgiltigt. Celsing fick inte uppleva det färdiga resultatet, han dog 1974. Övriga större nybyggnader i området som färdigställdes på 1960- och 1970-talet var [[Åhléns|Åhléns City]] vid Klarabergsgatan (1964), arkitekt Backström & Reinius, [[SE-banken]] vid Sergels torg (1963-66), arkitekt [[Kjell Ödén]], [[Götabanken]] vid Sveavägen (1963-67), arkitekt Anders Tengbom, [[Sverigehuset]] vid [[Kungsträdgården]] (1969), arkitekt Sven Markelius (för övrigt Markelius' sista uppdrag), [[Sparbankshuset]] vid Hamngatan (1973-75), arkitekt [[Carl Nyrén]], [[PK-huset]] vid Hamngatan, arkitekt Backström & Reinius (1971-1974) och ett av de sista husen som färdigställdes var [[Gallerian]] vid Hamngatan (1976-77), arkitekt [[Malmquist & Skoogh]]. Under Klara kyrka, Sergels torg och angränsande områden byggdes även ett av Sveriges största [[skyddsrum]] för ca 12 000 personer, [[Klara skyddsrum]]. Nybyggnadsetapperna fas 3, 4 och 5 enligt ''City 67'' som omfattade bland annat [[Tunnelgatan]]s breddning och ombyggnad till lokal huvudgata, delar av [[Östermalm]] fram till [[Humlegårdsgatan, Stockholm|Humlegårdsgatan]] och [[Sibyllegatan]] samt [[Blasieholmen]] och ''[[Blasieholmsleden]]'' genomfördes aldrig. === Bildgalleri === Historiska bilder från byggtiden på 1950- och 1960-talet <gallery perrow="4" heights="160" widths="160"> Bild:SSMF058997S.jpg|[[Stockholms tunnelbana|Tunnelbanan]] påbörjad längs [[Klarabergsgatan]]. [[Klara kyrka|Klara kyrkogård]] till vänster. [[1953]]. Bild:Constructing the Stockholm Metro in 1957.jpg|Tunnelbanan mellan [[Hötorget]] och [[T-Centralen]] närmar sig fullbordan. [[Klarabergsgatan]] (till höger) och [[Mäster Samuelsgatan]] (vänster), båda på provisoriska broar. Maj [[1957]]. Bild:SSMF058768S.jpg|Det nya [[hötorgscity]] tar form: det första höghuset sett från [[Malmskillnadsgatan]] vid [[Hamngatan]]. [[1959]]. Bild:SSMFA050936S.jpg|Alla fem [[hötorgsskraporna]] resta, medan arbetet med [[Sergels torg]] pågår. [[1961]]. </gallery> ==Kritik== [[Bild:Klarakvarteren.jpg|thumb|Ett exempel på kritiserade lösningar på Nedre Norrmalm. Ett nyuppfört hus vid [[Klara kyrka]] och [[Klara gamla skola]], det läroverk [[August Strindberg]] studerade vid.]] Efter att rivningarna börjat realiseras på Nedre Norrmalm kom en omfattande kritisk opinion mot Norrmalmsregleringen att växa fram. Omvandlingen fördömdes passionerat av många av tidens kulturpersonligheter, såsom [[Per Anders Fogelström]], [[Lars Gyllensten]]<ref name=Hellspong22/> och [[Cornelis Vreeswijk]]. Kritiken kulminerade [[1971]] i samband med den riksbekanta [[Almstriden]] då flera dagars skärmytslingar mellan aktivister och stadens företrädare till slut ledde till att en planerad tunnelbaneuppgång fick flyttas för att spara [[Kungsträdgården]]s vackra almar. Då hade dock mycket av planerna redan förverkligats. Tidsandan var inte längre densamma som vid tiden för den politiska debatten och 1940-talets stora beslut. [[Framstegsoptimism]]en hade till stor del fått ge vika både för [[68-vänstern]] och en framväxande [[tradition]]alism. Även den tidiga [[miljörörelsen]] hade börjat växa fram, med helt nya värderingar. Kritiken handlade främst om [[arkitektur]]en, som uppfattades som alltför steril och historielös, beslutsprocessen som ansågs ha skett i strid med den framväxande negativa opinionen och brist på hänsyn till områdets [[Kulturminnesvård|byggnadsantikvarisk]]a och [[kulturhistoria|kulturhistoriska]] värden, som man menade gått förlorade i stor omfattning. Några av de mest kritiserade rivningarna var de kulturhistoriskt intressanta byggnader som låg utmed södra [[Drottninggatan, Stockholm|Drottninggatan]], såsom [[Wredeska Palatset]], samt på nedre [[Regeringsgatan, Stockholm|Regeringsgatan]]s östra sida, där man på 1950-talet skymtade 14 olika fasader byggda under fyra århundraden, sedermera ersatta av en blank aluminiumfasad. :''Se vidare: [[Klarakvarteren]]'' I många kritiska [[Klara]]skildringar återkommer ett citat från ett kåseri av den då välkända signaturen [[Jan Olof Olsson|JOLO]], ett typiskt uttryck för tidens kritiska opinion: {{Citat|En okunnig amerikansk turist<br>lär i sommar ha frågat<br>om det var ryssar eller tyskar<br>som haft sönder Stockholm.<br>Han bör ha kunnat få det stolta svaret<br>att det har vi gjort alldeles själva.|[[Jan Olof Olsson]]|Stockholmsluft, 1974<ref>Sjöbrandt & Sylvén 2000, s 141</ref>}} Även under senare år har kritik framförts, bland annat av [[dokumentär|dokumentärfilmaren]] [[Anders Wahlgren]]: {{Citat|De ansvariga var en handfull män med [[Hjalmar Mehr]] och [[Åke Hedtjärn]] i spetsen. Med nästan diktatoriska metoder genomförde de rivningsplanerna. Med ett listigt politiskt rävspel fick de sin vilja igenom. Och motståndet var svagt.|[[Anders Wahlgren]]|Staden i mitt hjärta (dokumentärfilm), 1997}} Kritikerna pekade på att [[Gamla Stan]] under samma tid också blivit kraftigt förslummat. Idag finns stor enighet om det positiva i att den gamla bebyggelsen i [[Gamla Stan]] bevarats. [[Gamla Stan]] hade dock redan innan Norrmalmsregleringen förlorat sin funktion som centralpunkt för affärsliv och förvaltningar till fördel för Norrmalm<ref name=Larsson1960/>, och hade därmed inte samma [[#Förändringstryck|behov]] av reglering. Kritiken presenterade dock få realistiska alternativa lösningar till de omfattande strukturella problem som staden hade att ta ställning till under 1930- och 1940-talen, och det är svårt att se hur [[Stockholms innerstad]] hade kunnat fungera som dagens centralpunkt för landets [[näringsliv]] och styrelse utan de [[transport]]lösningar som Norrmalmsregleringen möjliggjorde{{kb}}. ===Bemötande=== Kritiken bemöttes av såväl regleringsbeslutets förgrundsgestalt [[Yngve Larsson]] som genomförandets huvudperson [[Hjalmar Mehr]]: {{Citat|Finner man de skäl för Norrmalmsregleringen... måste man, om ock med smärta, finna sig i att regleringen går fram över gator och kvarter med historia och med den atmosfär, som många generationers stockholmsliv ger (...) Också moderna gator och kvarter kan ha atmosfär och trevnad: det beror icke på husens ålder utan på det liv som rör sig kring dem.|Yngve Larsson|Nedre Norrmalm - Historiskt och ohistoriskt, 1960 <ref name=Larsson1960/>}} {{Citat|Vad är det för romantik i Nedre Norrmalm? Vasastan? Kungsholmen? Nedre Norrmalms fastighetsbestånd var ju uppruttet, uppsmällt under tider av spekulationshausser av privata byggherrar. De smällde upp hyreskaserner. Jag är ju nästan den ende av alla som diskuterar det här som bott där hela tiden. Min mamma flyttade vart och vartannat år. Stora omoderna lägenheter med torrklosett och råttor på gården och djävligt och dant. Alltså saneringsmogna fastigheter. Romantiken är för dem som bor bra. Sedan ska fattigt folk bo kvar i uppruttnade bostäder hur länge som helst. Det fastighetsbestånd man har haft där har ju inte haft några estetiska arkitektoniska eller kulturhistoriska värden.|Hjalmar Mehr<ref>Minns du den stad… Saneringstänkandet i Visbyområdet 1947-74, s 17, Robert Ahlman, [http://mainweb.hgo.se/Forskning/kulturarv2001.nsf/e87d0871264c3011c1256ac6003dedd0/905b4669e8680737c1256cad0053e979/Body/M2/Elektroniska%20texter,%20Minns%20du%20den%20stad.doc D-uppsats i historia] vid Högskolan på Gotland 2002</ref>}} ===Följder=== I kombination med försämrade kommunala finanser ledde den kritiska opinionen till att nya infrastrukturprojekt började mattas av under 1970-talet, och frågan om Norrmalms reglering förblev en politiskt het potatis för lång tid framöver. Efter Almstriden blev det politiskt omöjligt för [[Socialdemokraterna]] att behålla [[Hjalmar Mehr]] som [[finansborgarråd]], och han kom istället att bli [[landshövding]] i Stockholm under flera år. Även stadsplanerarna tog sina konsekvenser i och med att generalplanen för Stockholm ''[[City 67]]'' ej fullföljdes. År 1978 trädde en helt ändrad plan, ''[[Cityplan 1977]]'', i kraft. ==Nedre Norrmalm idag== [[Bild:sthlm_sergelstorg_MH5Y4176.jpg|thumb|[[Sergels torg]], en vintereftermiddag 2006.]] Som en följd av Norrmalmsregleringen fungerar Nedre Norrmalm idag som det sammanhållna ljusa [[Stockholms city|city]] som 1930-talets stadsplanerare saknade, med arbetsplatser, kommunikationer och på senare år, allt fler bostäder för en storstadsregion som blivit flerdubbelt större än när Lilienbergs förslag startade debatten för 80 år sedan.{{kb}} Under senare tid har en del åtgärder vidtagits att mildra den kritiken som framfördes mot arkitekturen. Parkeringshuset ''"[[Elefanten]]"'' vid [[Herkulesgatan]] har sedan 2003 ersatts av nya bostäder, Hötorgscity fick [[1995]] till slut den tänkta ljusa glasfasaden mot Hötorget när ''"[[Filmstaden Sergel]]"'' blev klart (Sven Markelius hade ursprungligen planerat [[Stockholms Stadsteater]] här), och de dragiga gårdarna mellan höghus tre och fyra blev inglasade år [[2000]]. Av de gamla [[Klarakvarteren]] återstår idag exempelvis [[Klara kyrka]] och Klara gamla skola, samt [[Rosenbad]] och de gamla [[palats]]en mot [[Norrström]] och Tegelbacken. :''Se vidare: [[Klarakvarteren]] och [[Stockholms city]]'' ===Stadsmuseets Norrmalmsinventering 2007=== {{huvudartikel|Stadsmuseets Norrmalmsinventering}} Våren [[2007]] genomförde [[Stockholms stadsmuseum]] en omfattande inventering och klassificering av samtliga fastigheter på [[Norrmalm]] i [[Stockholm]] som hade uppförts [[1960]]-[[1989]]. Stockholms stadsmuseum dokumenterade samtliga fastigheter i ord och bild som vägledning vid eventuella framtida förändringar av bebyggelsen i [[Stockholms city]]. Bland de 14 mest värdefulla fastigheterna, vars kulturhistoriska värde motsvarar fordringarna för [[byggnadsminne]]n i [[Kulturminneslagen]], återfanns 11 fastigheter uppförda i samband med Norrmalmsregleringen, ritade av några av tidens mest namnkunniga arkitekter som [[Peter Celsing]] och [[Carl Nyrén]] liksom det flitiga Stockholmskontoret [[Backström & Reinius]].<ref name="Stockholms Stadsmuseum"> {{webbref |url=http://www.stadsmuseum.stockholm.se/kma.php?kategori=15&sprak=svenska|titel=Nu har det moderna city inventerats|hämtdatum=12 januari 2009 |Utgivare= Stockholms stadsmuseum}}</ref> <gallery> Bild:Sheraton hotel 2009.jpg|[[Sheraton, Stockholm|Sheraton]] Bild:Kulturhuset 2007.jpg|[[Kulturhuset]] Bild:Sverigehuset 1.jpg|[[Sverigehuset]] Bild:Riksbanken_2007.jpg|[[Riksbankshuset, Stockholm|Riksbankshuset]] Bild:PK-huset 2009b.jpg| [[PK-huset]] Bild:NK entre 2009.jpg| [[NK|NK:s entré]] Bild:Sparbanks-huset 2009.jpg|[[Sparbankshuset]] Fil:Klarabergsgatan Stockholm 2006.jpg|[[Åhléns City]] </gallery> ==Referenser== ===Noter=== <references/> ===Tryckta källor=== *{{bokref/Thomas Hall/1999}} *{{bokref|titel=Recension av avhandlingen "Den alternativa staden - Stockholms stadsomvandling och byalagsrörelsen" av Ulf Stahre|författare=Mats Hellspong|år=1999|utgivningsort=[[Stockholm]]|url=http://hal.lub.lu.se/ojs/index.php/rig/article/view/119/63}} *{{bokref/Yngve Larsson/1960}} *{{bokref|titel=Sven Markelius, arkitekt|författare=[[Eva Rudberg]]|utgivare=Arkitektur Förlag|utgivningsort=[[Stockholm]]|år=1989|id=ISBN 91-860-5022-2}} * {{tidningsref |författare=Shirley S. Passow |rubrik=Land Reserves and Teamwork In Planning Stockholm |url=http://www.informaworld.com/smpp/content~content=a787398416~db=all |tidning=Journal of the American Planning Association |datum=May 1970 |sid=179-188 |språk=[[Engelska]] }} *{{bokref|titel=CITY Byggnadsinventering 1974-75 - Historik och byggnadshistoriskt register (del 1)|författare=Mats Persson m fl|år=1975|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=[[Stockholms stadsmuseum]]|url=http://www.stockholmskallan.se/php/fupload/KUL/SSM_City__byggnadsinventering_1974_75_D_1_1976_00.pdf}} *{{bokref|titel=CITY Byggnadsinventering 1974-75 - Historik och byggnadshistoriskt register (del 2)|författare=Mats Persson m fl|år=1976|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=[[Stockholms stadsmuseum]]|url=http://www.stockholmskallan.se/php/fupload/KUL/SSM_City__byggnadsinventering_1974_75_D_2_1976_01.pdf}} *{{bokref|titel=Husen på malmarna: En bok om Stockholm|författare=Marianne Råberg|år=1985|id=ISBN 9151817608|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=Prisma}} *{{bokref|titel=Esplanadsystemet och Albert Lindhagen|författare=[[Gösta Selling]]|år=1970|id=ISBN 9789149029530 |utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=[[Stockholmia förlag]]}} *{{Bokref/Göran Sidenbladh/1981}} *{{bokref|titel=Stockholm - Staden som försvann|författare=Anders Sjöbrandt, Björn Sylvén|utgivare=Natur och Kultur|utgivningsort=[[Stockholm]]|år=2000|id=ISBN 91-27-35225-0}} *{{bokref/Rikard Skårfors/1999}} ==Övrig litteratur== * {{tidningsref |författare=Thomas J. Anton |rubrik=Incrementalism in Utopia: The Political Integration of Metropolitan Stockholm |url=http://uar.sagepub.com/cgi/pdf_extract/5/1/59 |tidning=Urban Affairs Review |datum=1969 |sid=59-82 |språk=[[Engelska]] }} *{{bokref|författare=Thomas J. Anton|titel=Governing Greater Stockholm: A Study of Policy Development and System Change|utgivningsort=Berkeley, Californien|utgivare=[[University of California]] Press|år=1975|url=http://www.alibris.co.uk/search/books/isbn/0520027183|id=ISBN 0-520-02718-3|libris=5003728}} *{{bokref|titel=Från Klara till City|författare=[[Fredrik Bedoire]], [[Lennart af Petersens]]|utgivare=[[Stockholmia förlag]]|utgivningsort=[[Stockholm]]|år=1985|id=ISBN 91-38-90337-7|url=http://www.stockholmia.stockholm.se/media/pdf/67_bedoire.pdf }} * {{tidningsref |författare=Aubrey Diem |rubrik=An Alternative to Unplanned Urban Growth: The Case of Stockholm |url=http://www3.interscience.wiley.com/journal/119867966/abstract |tidning=Canadian Geographer / Le Géographe canadien |datum=1965 |id=Volume 9 Issue 4 |sid=193-204 |språk=[[Franska]] }} *{{bokref/Anders Gullberg/2001}} *{{bokref/Yngve Larsson/1977/2}} *{{bokref|titel=Det framtida Stockholm : riktlinjer för Stockholms generalplan|författare=[[Sven Markelius]] m fl|år=1945|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=Byggmästarens förlag}} *{{bokref|titel=Norrmalm förnyat 1951–1981|författare=[[Göran Sidenbladh]]|år=1985|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=Stockholmia förlag|id=ISBN 91-38-90709-7}} *{{bokref|titel=Stadsplanekontorets tjänsteutlåtande angående ny stadsplan för Nedre Norrmalm|författare=Stockholms stadsfullmäktiges protokoll: Bihang 60/1946|år=1946|utgivningsort=[[Stockholm]]|utgivare=Stockholms stad}} ==Externa länkar== *[http://www.arkitektur.se/artikeldatabas/index.asp?h_c=nedre+norrmalm&arch=&area=&auth=&year=&adv=1&submit=++S%F6k++ Artiklar i tidningen Arkitektur om Nedre Norrmalm] {{commons|Kategori:Norrmalm (stadsdelsområde)|Norrmalm}} {{Utmärkt}} {{Norrmalmsregleringen}} [[Kategori:Norrmalm (stadsdelsområde)]] [[Kategori:Stockholms_historia]] [[Kategori:Kommunikationer i Stockholm]] [[Kategori:Arkitektur i Stockholm]] [[Kategori:Stockholms tunnelbana]] [[Kategori:Stadsplanering i Stockholm]] [[de:Sanierung von Norrmalm]] [[en:Redevelopment of Norrmalm]] [[no:Norrmalmsreguleringen]]

Tillbaka till Norrmalmsregleringen.