Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude> {{språk|namn=Nordiska språk|inhemskt namn= |familycolor=#efefef |stat=[[Sverige]], [[Norge]], [[Danmark]], [[Island]], [[Finland]] |region=[[Norden]] |utövare=cirka 20 000 000 |placering= |språkfamilj=[[Indoeuropeiska språk]]<br> &nbsp;[[Germanska språk]]<br> &nbsp;&nbsp;&nbsp;&nbsp;'''[[Nordiska språk]]''' |land='''[[Norge]]''': [[norska]] ([[bokmål]] och [[nynorska]]) '''[[Danmark]]''': [[danska]], '''[[Grönland]]''': [[danska]], '''[[Finland]]''': [[svenska]], '''[[Färöarna]]''': [[färöiska]], [[danska]], '''[[Island]]''': [[isländska]], '''[[Sverige]]''': [[svenska]] ([[de facto]]), '''[[Sønderjylland]]''' eller '''[[Südschleswig]]''' (i '''[[Schleswig-Holstein]]'''): [[danska]], '''[[Nuckö]] (Noarootsi)''': [[svenska]], '''[[EU]]''': [[svenska]], [[danska]] |myndighet= |iso1=|iso2=|sil= }} '''Nordiska språk''', även '''nordgermanska''', är en [[språk]]grupp i norra [[Europa]], som omfattar språken [[danska]], [[svenska]], [[norska]], [[färöiska]] och [[isländska]], samt det utdöda språket [[norn (språk)|norn]]. De nordiska språken förhåller sig på olika sätt till de [[nordiska dialekter]]na, som i [[Skandinavien]] bildar ett [[dialektkontinuum]]. En skarp språklig gräns går först mot de [[tyska]] dialekterna i syd. Ur ett strikt lingvistiskt perspektiv är därför de nordiska tungomål som talas på det skandinaviska fastlandet (undantaget således [[isländska]] och [[färöiska]]) snarare att betrakta som olika dialekter än skilda språk, givet även den ömsesidiga begripligheten. Ungefär 20 miljoner människor i [[Norden]] har ett skandinaviskt språk som modersmål.<ref name="Holmberg">Holmberg, Anders and Christer Platzack (2005). "The Scandinavian languages". I ''The Comparative Syntax Handbook,'' redaktörer Guglielmo Cinque and Richard S. Kayne. Oxford och New York: Oxford University Press. [http://www.dur.ac.uk/anders.holmberg/resources/The%20Scandinavian%20Languages.pdf Excerpt at Durham University].</ref> Nordgermanska språk talas också i viss utsträckning av immigrantgrupper huvudsakligen i [[Nordamerika]] och [[Australien]]. Nordiska språk tillhör de [[germanska språk]]en, tillsammans med de utdöda [[östgermanska språk]]en och de [[västgermanska språk]]en (till vilka bland annat [[tyska]] och [[engelska]] hör). Germanska språk är i sin tur en av huvudgrupperingarna inom den [[indoeuropeiska språk|indoeuropeiska språkfamiljen]]. Det är viktigt att skilja mellan ''nordiska språk'', som är en gemensam beteckning för den nordgermanska undergruppen i den indoeuropeiska språkstammen, och ''språk i Norden'', som också omfattar språk både från den [[uraliska språk]]familjen ([[samiska]] och [[finska]]) och från den [[eskimåisk-aleutiska språk|eskimåisk-aleutiska]] familjen ([[grönländska]]). ==Allmänt om nordiska språk== [[Fil:Rökstenen 2.jpg|150px|vänster|miniatyr|De nordiska språken härstammar från [[fornnordiska]]n. [[Rökstenen]] ger en viss uppfattning om detta språk.]] [[Fil:Europe germanic-languages.PNG|miniatyr|höger|150px|Denna karta visar samtliga germanska språks utbredning i Europa. Norr om den röda linjen finns de nordiska språken. Ljusblå färg visar [[västnordiska språk]] och mörkblå färg [[östnordiska språk]].]] [[Fil:Nordiska språk.PNG|En modernare indelning av de nordiska språken.<br>Blå - fastlandsnordiska<br>Grön - önordiska.|miniatyr|höger|150px]] Nordiska språk är en undergrupp av de germanska språken och härstammar från [[fornnordiska]]n, det språk som började talas i [[Norden]] från ca [[700-talet]] e.Kr. och som runt [[1000-talet]] delades upp i de mer distinkta regionala dialekterna ''fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska och fornisländska''. Till en början var skillnaderna minst mellan svenska och danska ([[östnordiska språk]]) och mellan (väst-)norska, färöiska och isländska ([[västnordiska språk]]), medan skillnaderna var större mellan dessa grupper: väst- och östnordiska språk, samt forngutniskan. Dock utgjorde de östnorska dialekterna ett mellanstadium till fornöstnordiskan. På dessa språkhistoriska grunder indelas dock de nordiska språken i två grupper. Till de ''[[västnordiska språk]]en'' hör [[färöiska]], [[isländska]], [[norn (språk)|norn]] (utdött) och [[norska]], som alla har sitt ursprung i dialekten [[fornvästnordiska]]. De ''[[östnordiska språk]]en'' omfattar [[danska]] och [[svenska]], som uppstod ur [[fornöstnordiska]]n. En separat gren av de nordiska språken utgjorde [[forngutniska]]n, som talades på [[Gotland]] under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet. I dag räknas emellertid gutniskan inte som språk utan ses som en [[nordisk dialekt]] då den inte har ett vedertaget skriftspråk och eftersom Gotland inte är en egen stat. En ålderdomlig svensk dialekt utgörs av [[älvdalska]]n som talas i [[Älvdalens församling|Älvdalen]]. Den ligger fornsvenskan nära och har ett eget skriftspråk och en egen ortografi utformad. ===En modernare indelning av de nordiska språken=== En modernare klassificering, så kallad [[synkron]] klassificering, delar upp de nordiska språken på ett annat sätt. Denna uppdelning bygger istället på dagens skillnader, varvid språkgruppen delas upp i två andra grupper: ö-språk och [[skandinaviska språk]]. Färöiska och isländska ingår då i den första gruppen och norska, svenska och danska i den andra. Denna uppdelning är mer relevant, när det gäller dagens situation hos språken, dock inte språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan de båda grupperna fastlandsskandinaviska och ö-skandinaviska har uppstått på grund av ö-skandinaviskans isolering. De skandinaviska dialekterna har genomgått liknande utvecklingsstadier och påverkats av i synnerhet [[lågtyska]]n. Av de skandinaviska språken står särskilt det bokmålsnorska och danska skriftspråket varandra mycket nära. Detta beror på att bokmålet utgått från danskan (som under dansk-norska unionen var det enda officiellt tillåtna skriftspråket). Nynorskan som har utgått från de norska dialekterna och är relativt opåverkade av danskan, har å andra sidan fler drag gemensamma med svenska, vilka bokmålnorskan saknar. Samtliga skandinaviska språk är ömsesidigt begripliga, framförallt norrmän och svenskar har mycket lätt för att förstå varandra, medan dessa har svårare att förstå danskt uttal, vilket har haft en säregen utveckling. ===Diskussion om en eventuell skandinavisk språkunion=== Ibland skiljer man de två norska [[skriftspråk]]en åt och räknar [[nynorska]]n till de västnordiska språken, medan [[bokmål]], som är mycket mer påverkat av danska, räknas som östnordiskt. Distinktionen mellan västnordiskt och östnordiskt är dock vansklig på många sätt. Nordiska dialekter glider exempelvis över i varandra och någon naturlig gräns mellan västnordiskt och östnordiskt existrar inte. Eftersom danska, norska och svenska är ömsesidigt begripliga, har det diskuterats mellan länderna om att inrätta en [[skandinaviska språkunionen|skandinavisk språkunion]], så som skedde [[1980]] med [[nederländska]]n, för att på lång sikt stärka språkens ställning internationellt. == Den nordiska språkfamiljen == [[Fil:Norwegian dialects.PNG|höger|miniatyr|180px|Kartan visar de fyra huvudgrupperna av norska dialekter: nordnorska i gult, trönderska i mörkblått, västnorska i orange och östnorska i ljusblått.]] *[[Urnordiska]] ** [[Västnordiska språk]] *** [[Grönländsk nordiska]] (utdött) *** [[Isländska]] *** [[Färöiska]] *** [[Norn (språk)|Norn]] (utdött) *** [[Norska]] ****''[[Bokmål]]'' (norskt standardskriftspråk) ****''[[Nynorska]]'' (norskt standardskriftspråk) ****''[[Nordnorska]]'' ****''[[Trönderska]]'' ([[Trøndelag]]) ****''[[Östnorska]]'' ****''[[Västnorska]]'' ** [[Östnordiska språk]] *** [[Danska]] **** ''[[Jylländska]]'' (på [[Jylland]]) **** ''[[Ödanska]]'' (på de danska öarna) **** ''[[Östdanska]]'' ([[Bornholm]]) *** [[Svenska]] **** ''[[Götamål]]'' ([[Götaland]]) **** ''[[Sveamål]]'' ([[Svealand]]) **** ''[[Norrländska mål]]'' ([[Norrland]]) **** ''[[Östsvenska mål]]'' ([[Finland]]) **** ''[[Sydsvenska mål]]'' ([[Blekinge]], [[Halland]], [[Skåne]]) *** [[Gutniska]] **** [[Forngutniska]] ([[Gotland]]) **** [[Gutniska]] ([[Gotland]]) Ur historisk synpunkt räknas de sydsvenska dialekterna ibland som [[östdanska mål]]. Rent språkligt finns det dock inga nationella gränser mellan de nordiska dialekterna och diskussionen vad som är östnordiskt, kontra västnordiskt, danskt och svenskt är därför ofta meningslös. I Norge förekommer, vid sidan av bokmål och nynorska, två icke-officiella men etablerade typer av skriftspråk: [[Riksmål]], som liknar bokmål, men är mer konsevativt än detta. Riksmålet används av många, speciellt i städerna. Vidare finns [[högnorska]], som är ganska lik nynorskan, men som är mer trogen Ivar Aasens ursprungliga dialektanpassning. Det används av en minoritet. [[Gutniska]]n räknas varken till de östnordiska eller de västnordiska språken utan utgör en separat gren. På grund av framförallt politiska skäl är dock dagens gutniska dialekt inte att betrakta som ett språk. [[Jamska]], som räknas till de norrländska målen, kan både jämföras med den norska trøndskan och med norrländska mål. På grund av detta har det diskuterats om jamska ska räknas till de västnordiska eller till de östnordiska dialekterna. Se dock ovan. [[Älvdalsmål]] anses allmänt höra till sveamålen, men det har numera en egen [[ortografi]] och på grund av att den inte kan förstås av personer som talar andra dialekter anser många språkforskare att älvdalsmålet ska räknas som ett eget språk.<ref>Sapir, Yair (2004). ''Elfdalian, the Vernacular of Övdaln''. Conference paper, 18−19 juni 2004. Åtkomligt i [http://www.nordiska.uu.se/arkiv/konferenser/alvdalska/konferensbidrag/Sapir.pdf format pdf i elektroniska arkivet vid Uppsala universitet].</ref> Detta är dock en kontroversiell åsikt. ==Historia== Från ungefär år 200 e. Kr. kunde nordiskt språk skiljas från andra germanska språk. Av runinskrifter kan man se den utvecklingen av ett nordiskt språk, [[urnordiska]]. Efter de [[urnordiska]] och [[fornnordiska]] perioderna kom det nordiska språket att delas upp i en [[Fornöstnordiska|fornöstnordisk]], en [[Fornvästnordiska|fornvästnordisk]] och en [[forngutniska|forngutnisk]] gren. De fornöstnordiska språken var [[fornsvenska]] och [[forndanska]] som senare blev svenska och danska. Den västliga grenen, från början [[fornnorska]], kom senare att delas upp i [[norska]], [[isländska]] och [[färöiska]]. <ref> Bandle, Oskar (utgivare). ''The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages''. Walter de Gruyter, 2005, ISBN 311017149X.</ref> Skandinaviska bosättare förde ned sig fornvästnordiska till [[Island]] och [[Färöarna]] omkring år 800. Av de moderna nordiska språken är skriven isländska det som står närmast det gamla språket. <ref name="Lund">Lund, Jørn. [http://www.um.dk/Publikationer/UM/English/FactsheetDenmark/Language/html/chapter01.htm Language]. Publicerat online av det danska utrikesministeriet, Version 1-november 2003, hämtat 13 november 2007.</ref> ==Nordiska språks särdrag== Det finns en del som skiljer nordiska språk från övriga språk i den germanska språkfamiljen och en del av detta räknas upp under rubrikerna i detta avsnitt. ===Förändringar under tidig urnordisk tid=== Innan den stora [[synkope]]perioden, som började på [[500-talet]], skedde en del förändringar i [[urnordiska]]n<ref name=Bengtsson>Arne Bengtsson, ''Vårt språks liv och historia'' 1963, s. 7.</ref>, som redan då kom att skilja nordiska språk från övriga germanska språk och som ännu lever kvar. ====Bortfall av slutljudet ''n'' ==== Slutljudet ''n'' har fallit bort i de urnordiska slutljuden. Det gäller till exempel efter ordet ''i'', som heter ''in'' på engelska, tyska, italienska, sardiska, friuliska och latin. Detsamma gäller [[verb]]ens [[infinitiv]]former, till exempel ''känna'', som heter ''kennen'' på tyska (ursprungligen med ett a framför n).<ref name=Bengtsson/> I [[fornengelska]]n fanns också ''n'' bevarade i infinitiven, men i den senare engelskan föll sedan hela inifinitivändelsen bort i till exempel verbet ''fæstnian''. Det motsvarar svenskans ''fastna'', som har blivit ''fasten'' på modern engelska, (det första n:et är bibehållet). Ytterligare exempel på bortfall av bokstaven ''n'' i nordiska språk är ordet ''på'', som tidigare hette ''å'' (jämför satsen "''å'' ena sidan"). Engelska och tyska motsvarigheter här är ''on'' och ''an''. P:et i ''på'' kommer från sammansättningen upp + å, ''uppå'' (jämför engelskans "upon"). En skillnad mellan väst- och östnordiska språk när det gäller bortfall av ''n'' som slutljud är ordet ''lögn'' på svenska (där n:et är bevarat), och där motsvarigheten heter ''lygi'' på isländska. Även bortfall av ''m'' som slutljud har förekommit i danskan, norskan och isländskan. Det danska och norska ordet ''fra'' liksom det isländska ''frá'' hänger samman med ordet ''fram'', liksom svenskans ''från'' och engelskans ''from''. I forndanska förekom både ''fran'' och ''fra'' jämsides, men i fornvästnordiska har bara formen ''frá'' funnits. När det urnordiska ''fram'' föll bort, bildades formen frá. <ref> Elias Wessén, "Isländsk grammatik" 1961, sid. 39. </ref> ====Bortfall av uddljudet ''w'' eller ''v'' ==== Uddljudet ''w'' har fallit bort framför ''u'' och ''o'',<ref name=Bengtsson/><ref name=Wessen>[[Elias Wessén]], ''Isländsk grammatik'' 1961, s. 37.</ref> bland annat på grund av [[vokal]]ens och [[konsonant]]ens likheter (jämför engelskans o-liknande w), till exempel: ''orm, ulv, ull, under'' med flera, vars [[etymologi]]ska motsvarigheter heter ''worm, wolf, wool, wonder'' på engelska och ''Wurm, Wolf, Wolle, Wunder'' på tyska.<ref>Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om ordet "ull").</ref> Ett annat ord är ordet ''ord'' som på engelska och tyska heter ''word'' respektive ''Wort''.<ref name=Bengtsson/><ref name=Wessen/> Detsamma gäller också etymologiskt orden ''orka, yrke, yrka'' på svenska och det fornisländska ''yrkia'', som betyder "arbeta". De nordiska ordens motsvarigheter på engelska och tyska är ''work, Werk, Werken, würken'' med mera.<ref>Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om orden ''yrkja'' och ''würken'').</ref> V:et har bibehållits i det svenska ordet ''verk'', liksom i alla andra ord som börjar på va-, ve- eller vi- i svenska. Ytterligare ett exempel är ordet ''und'' på isländska. ''Und'' är en [[synonym]] till ordet "sår" och heter ''Wunde'' på tyska och ''wound'' på engelska.<ref name=Wessen/> I isländska finns bevarade former i verbens tema där v har fallit bort. Till exempel heter ordet ''vunnit'' på isländska ''unnið'' (men ''vinna'' i infinitiv, det betyder bland annat "arbeta") och även i [[imperfekt]] [[plural]] ''unnum'' "vi arbetade" eller "vann". Det förekommer också i andra verbs tema, till exempel i verbet verða ("bli, varda") där "blivit, vorden" heter ''orðið, orðinn''. Verben "vada" och "växa", ''vaða, vaxa'' på isländska har också till exempel imperfektformerna ''óð, óx'' i [[singular]]; ''uxum'' etc. i plural.<ref name=Wessen/> ====Återkomst av ''w'' eller ''v'' som uddljud i nordiska språk==== Så småningom uppstod åter ett initialt w-ljud framför ''o'' i danska, norska och isländska. I ord som började med ''wa-'' påverkade w-ljudet ''a'' (partiell [[assimilation]]), så att detta blev ''o''. Sedan ändrades [[halvvokal]]en ''w'' till konsonanten ''v'' och den kvarstod framför ''o''. På så sätt fick danskan och norskan orden ''vogn'' (av ''wagn''), ''voks'' (av ''wax''), da. ''vold'' och no. ''voll'' (av ''wall''), ''vorde'' (av ''wartha'', nysvenska ''varda''). Utöver denna förändring fick norskan och danskan (liksom svenskan) på senare tid in en del [[lånord]] som börjar på ''vo-'', som till exempel ''volt'' och ''volumen'' (volym). I isländska påverkade w-ljudet den långa vokalen ''á'', så att den blev ''o''. Exempel på detta är ''vog'' ("våg att väga med", av ''vág''), ''vogur'' (bukt, av ''vágr''), ''vopn'' (vapen, av ''vápn''), ''vor'' (pronomen; av ''várr''), ''vor'' (årstid, av ''vár''), ''votur'' (våt, av ''vátr'').<ref> Niels Åge Nielsen, Dansk etymologisk ordbog 1969, s. 460-470. </ref> ====Bortfall av ''w'' framför ''r'' i de västnordiska språken==== Uddljudet ''w, v'' har fallit bort framför ''r'' i västnordiska språk. ''Vrå'' heter till exempel ''rá'' på isländska, ''vrede'' heter ''reiði''; och ''vred'' heter ''reiður''. Fler exempel här är ordet ''vräka'' som heter ''reka'', ''vrak'' som heter ''rak'' (något efterlämnat och drivande, bland annat när det gäller hö), ''vrång'' som heter ''rangur, röng, rangt'' i de tre [[genus]]en (jämför engelskans ''wrong''), ''vrida'' som heter ''ríða'' etc. Jämför engelskans uttal av ''wring, wreck, wrong'' med flera..<ref> Ragnvald Iversen, ''Norrøn Grammatikk'' 1961, s. 61.</ref> ====Bortfall av uddljudet ''i'' eller ''j'' ==== Uddljudet ''j'' har fallit bort framför alla vokaler; till exempel i orden ''år'', ''ok'' och i orden ''ung, yngre, yngst'', som motsvaras av engelskans och tyskans ''year, Jahr, Joch, yoke, young, jung, jünger'' osv. <ref>Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om det engelska ordet ''yoke'' som betyder "ok").</ref> ====Nordisk brytning==== Det har funnits en tendens att lägga in bokstaven j framför en ursprunglig vokal. Detta har två olika orsaker. Det ena är att det beror på [[nordisk brytning]], som innebär att en efterföljande vokal har skjutits in och "brutit" en [[monoftong]] (vokalen ''e'') till en [[diftong]]. Denna brytning finns inte i de [[västgermanska språk]]en, till exempel tyska och engelska. I andra fall kan det finnas en ursprunglig [[Urgermanska|urgermansk]] diftong ''eu'', som har utvecklats olika i de olika germanska språken. När det gäller nordisk brytning, kan man tala om a-brytning och u-brytning. A-brytning har skett i ord som det isländska ''stjarna'', ''stjärna'' på svenska, genom att ett ''a'' har skjutits in efter ''e''. Resultatet blev ''stiarna''. Genom i-omljud blev det ''stjärna'' i svenska och ''stjerne'' i danska, svenska och norska, medan isländska inte påverkades av i-omljud. Istället har det i vissa fall påverkats av u-omljud, så att den isländska motsvarigheten till ''tjärn'' heter ''tjörn''. I de västnordiska språken är brytning mindre vanlig än i de östnordiska. Sålunda motvaras svenska ''stjäla'', danska ''stjæle'', av isländska och nynorska ''stela'', liksom de svenska och danska/norska ''jag'', ''jeg'' på nynorska motsvaras av ''eg''. Den andra formen av brytning, u-brytning, innebär att ett ''u'' har skjutits in efter ''e'' och har bildat former om ''miolk'', '' biorn'' och ''hiort''. Genom i-omljud blev ''biorn'' till ''björn'' i de östnordiska språken (och genom u-omljud till ''björn'' även i isländska). ''Miolk'' blev ''mjölk'' i svenska och nynorska samt ''mjólk'' i isländska. ''Hiort'' blev ''hjort'' i svenska och danska/norska, medan det genom u-omljud blev ''hjörtur'' i isländska. En tredje brytning är w-brytning av kort ''y'' i de östnordiska språken. Det innebär att ett ''y'' som står före ''ngw'' eller ''nkw'' brutits till ''iu''. Exempel på detta är urnordiska ''synkwa'', som blev ''siunke siunka'' i danska och svenska. I danska omvandlades sedan ''siunke'' till ''synke'' genom i-omljud. I isländska blev ''synkwa'' till ''sykkva'' genom assimilation av ''n'', och senare ''sökkva'' genom sänkning av ''y''. På samma sätt har det fornisländska ''syngva'' blivit ''siunga'' i forndanska och fornsvenska. Ordet ''lyng'' på isländska har likaså blivit ''liung'' i de östnordiska fornspråken.<ref>Elias Wessén, ''Svensk språkhistoria, del 1'' 1965, s. 25-27.</ref> ====Återkomst av ''i'' eller ''j'' som uddljud i nordiska språk==== Alla urnordiska uddljudande halvvokaliska ''i'' försvann runt 500-talet e. Kr. Ett enda ord har vi kvar oförändrat sedan dess (bortsett från att ''i'' blivit ''j''). Det är ordet ''ja'' (på färöiska och isländska ''já''). Ett initialt j-ljud uppstod så småningom åter framför vokalerna. Till största delen beror detta på att ''j'' bildades genom a-brytning, eller u-brytning. I isländska berördes inte ''ia'' av omljud, men istället blev ''io'' till ''iö'' genom u-omljud. Exempel på ord som genomgått a-brytning: Ordet ''jag'' berördes inte av omljud i svenska, men däremot i danska och norska, ''jeg''. I övrigt finns ett antal inhemska ord i de nordiska språken som börjar på ''jä-'', ''je-'' och ''jæ-''. Exempel från norska: ''Jerpe, jerv, jette, jevn''. Motsvarande ord på svenska resp. danska heter ''järpe, jærpe'' och så vidare. På isländska finns orden ''jarðar-'' (jord-), jafn och jarl'', (varav det sista är lånord i svenska). Exempel på ord som genomgått u-brytning: ''Jord'' i svenska, norska och danska. I isländska börjar de ord som berörts av u-brytning med ''jö-'', eftersom de också har förändrats genom u-omljud. Sådana ord är ''jörð'' (jord) och ''jökull'' ( ''jökel'' är lånord i svenska).<ref> Nielsen, Niels Åge, "Dansk etymologisk ordbog" 1969, s.460-470.</ref><ref> Wessen, Elias, "Svensk språkhistoria", del 1, 1965, s. 25-27.</ref> De två inhemska ord som börjar med ''ju-'' har i urnordiska börjat med ''eu''. Det är dels ''jul'' (isl. ''jól''), som kommer av urnordiska *''euhula'' och dels ''juver'', som kommer av urnordiska *''eudhr-''.<ref>[http://runeberg.org/svetym/ Svensk etymologisk ordbok, s. 282-287]</ref> Rätt många ord som börjar på ''j'' har de nordiska språken (speciellt svenska, norska och danska) fått som lånord, till exempel ''jaga, jungfru, januari, juni, jesuit, jovialisk'' från tyska respektive [[latin]]. ====Förändring av den urgermanska diftongen ''eu''==== Den urgermanska diftongen ''eu'' blev ofta monoftongen ''i'' i de västgemanska språken. I engelska blev stavningen ofta ''ee'', som i ''deer'', medan tyskan ofta har stavningen ''ie'', som i ''Tier''. I de nordiska språken blev ''eu'' till ''iu'', så att till exempel det urgemanska ''deuza-'' blev ''diur''. I svenska kvarstår det som ''djur'', i isländska blev det ''dýr'' genom R-omljud, och i danska blev ''diur'' senare ''dyr'' genom i-omljud. Vidare har ordet ''tjuder'', av urgemanska ''teuðra-'', i isländska blivit ''tjóður'', i norska ''tjor'', och i danska ''tøjr''. Verbet ''gjuta'' på svenska är dessutom en form som är lik den isländska formen ''gjóta'', liksom ''njuta'' är likt ''njóta'' och ''skjuta'' är likt ''skjóta''. När ''j'' har föregåtts av ''r'' har utvecklingen i isländska skilt sig från den som skett i svenska. När isländska har fått ''brjóta, krjúpa, rjóka'' och så vidare, har svenska, liksom danska, oftast fått ''y'' genom i-omljud. De tre isländska orden i exemplet motsvaras alltså av ''bryta, krypa, ryka'' på svenska. I [[lånord]]et ''djävul'' (från grekiska ''diábolos'') har ''ia'' blivit ''djævel'' i danska och ''djevel'' i norska. Isländska har fått ''djöfull'' genom u-omljud.).<ref>[http://runeberg.org/svetym/ Svensk etymologisk ordbok, se respektive ord som nämns]</ref> ====Andra tidigt uppkomna skillnader==== De särskilt för nordiska språk förekommande personliga [[pronomen|pronomina]] ''han'' och ''hon'', som inte har några ursprungliga pluralformer eller någon neutrumform. Motsvarigheterna i tyska och latin är: ''er, sie, es'' respektive ''is, ea, id''. I de nordiska språken fungerar, sedan denna språkändring, de demonstrativa [[pronomen|pronomina]] ''det, de, dem'' osv. som personliga pronomina i neutrum och plural istället för de ursprungliga formerna. Engelskan har dessutom importerat detta som lånord när det gäller pluralformerna ''they, them''. På engelska är annars motsvarigheten i singular ''he, she, it''. ''He'' är möjligen en äldre form än ''han, hon''. En annan tidig förändring som skedde var att urgermanska ''uu'' och ''ii'' i urnordiskan blev ''ggu'' och ''ggi''. Till exempel: *''hauuan>hagguan>hoggva,'' "hugga", (''höggva'' på isländksa, jämför ''hauen'' på tyska). *''dauuō>dogg'' ([[genitiv]] ''doggvar''), "dagg", (''dögg'' på isländska, jämför ''Tau'' på tyska). *''triuuar>tryggr'' ([[ackusativ]] ''tryggvan''), "trygg, trogen", (jämför ''treu'' på tyska). *''aiia>aggia>egg'', "ägg", (jämför ''Ei'' på tyska). *''Friiō>Frigg,'' gudinnan [[Frigg]], (jämför ''Fria'' på [[fornhögtyska]]). *''tveir, tvær, tvö'' "två" på isländska, med genitiv ''tveggja'' ([[analog]]t utvecklat ur <''tvai-iō'').<ref>Wessén 1961, s. 36.</ref> ===Senare förändringar=== ====Bortfall av ''n''==== Bokstaven ''n'' har ofta fallit bort framför ''k, g'' och ''d, t''; speciellt i de [[västnordiska språk]]en. Exempel finns i imperfektformerna ''gick, fick, stack, sprack'' med flera. I tyskan motsvaras ''gick'' av ''ging'' och de ursprungliga [[infinitiv]]erna för ''stack'' och ''sprack'' är ''stinga'' och ''springa''. Det ena verbets tema, som ännu finns kvar i isländskan, blir alltså ''springa, spring, sprakk, sprungum, spryngi, sprungið''. ''Sticka'' på svenska har alltså utvecklats ur imperfektformen ''stack''. Till detta kommer också verbet ''dricka'' som heter ''drink'' och ''trinken'' på engelska och tyska, liksom orden ''tacka, tack'' som heter ''thank, danken, Dank'' osv. på engelska och tyska. I västnordiska språk (isländskan) har denna utveckling gått ännu längre. Verbet ''sjunka'' heter till exempel ''søkkva, sökkva'' i vissa norska dialekter och på isländska, likaså böjs bland annat verbet binda på isländska enligt följande tema: ''binda, bind, batt, bundum, byndi, bundið'', det vill säga: ''batt'' har ersatt den svenska motsvarigheten ''band''. Ännu ett exempel är att [[Frankrike]] heter ''Frakkland'' på isländska. I [[ortnamn]] i bland annat [[Bohuslän]] finns en liknande ljudutveckling: ''brant'' heter ''bratt'', liksom ''klint'' heter ''klätt'' med mera. Det ursprungliga ''nk'' blir alltid ''kk'' och det ursprungliga ''nt'' blir alltid ''tt'' i de västnordiska språken.<ref> Iversen 1961, s. 50-51 och s. 55-56.</ref> ==Referenser== ===Noter=== <references/> ===Litteratur=== *Arne Bengtsson, ''Vårt språks liv och historia'', Bonniers – Svenska Bokförlaget, andra tryckningen, Albert Bonniers boktryckeri, Stockholm 1963; *[[Elof Hellquist]], ''Svensk etymologisk ordbok'', Lund 1918-20; *Ragnvald Iversen, ''Norrøn Grammatikk'', Aschehoug & Co., sjätte reviderade upplagan, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961; *Niels Åge Nielsen, ''Dansk etymologisk ordbog'', Köpenhamn 1969; *''Svenskt Ortnamnslexikon'', [[Språk- och folkminnesinstitutet]], Uppsala 2003; *[[Sven B. F. Jansson]], ''Isländsk-svensk ordbok, Íslenzk-Sænsk Orðabók'', Rabén & Sjögren Bokförlag, Kungälv 1989, s. XX ff. - Förteckning över starka och oregelbundna verbs tema finns från s. XXIII och framåt. Verb där bokstaven v har fallit bort framför u och o finns främst på s. XXVIII, där verb som börjar med bokstaven v finns uppradade. *[[Elias Wessén]], ''Isländsk grammatik'', Norstedts – Svenska Bokförlaget, andra upplagan, Carl Bloms Boktryckeri A.-B., Lund 1961. *Elias Wessén, ''Svensk språkhistoria'', del 1, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag, 1965. ==Se även== *[[Nordiska dialekter]] *[[Fornnordiska]] *[[Östnordiska språk]] *[[Västnordiska språk]] *[[Urnordiska]] *[[Nordmän]] *[[Lista över falska vänner mellan svenska och övriga nordiska språk|"Falska vänner" i nordiska språk]] ==Externa länkar== *[http://www.norden.org/nordenssprak/kap2/2a/01.asp?lang=sv Nordiska språk i forntid och nutid] {{rekommenderad}} [[Kategori:Nordiska språk| ]] [[af:Noord-Germaanse tale]] [[bg:Северногермански езици]] [[br:Yezhoù skandinavek]] [[ca:Llengües escandinaves]] [[cs:Severogermánské jazyky]] [[cy:Ieithoedd Germanaidd Gogleddol]] [[da:Nordiske sprog]] [[de:Skandinavische Sprachen]] [[en:North Germanic languages]] [[eo:Nordĝermana lingvaro]] [[es:Lenguas nórdicas]] [[et:Põhjagermaani keeled]] [[fi:Skandinaaviset kielet]] [[fr:Langues scandinaves]] [[hr:Sjevernogermanski jezici]] [[hsb:Sewjerogermanske rěče]] [[hu:Északi germán nyelvek]] [[id:Bahasa Jermanik Utara]] [[is:Norræn tungumál]] [[it:Lingue germaniche settentrionali]] [[ja:北ゲルマン語群]] [[ko:북게르만어군]] [[ku:Zimanên Germanî yên Bakurî]] [[lt:Skandinavų kalbos]] [[nds:Noordgermaansche Spraken]] [[nl:Noord-Germaanse talen]] [[nn:Nordgermanske språk]] [[no:Nordiske språk]] [[pl:Języki skandynawskie]] [[pt:Línguas germânicas setentrionais]] [[ru:Скандинавские языки]] [[sk:Severogermánske jazyky]] [[tr:İskandinav dilleri]] [[uk:Скандинавські мови]] [[zh:北日耳曼语支]]

Tillbaka till Nordiska språk.