Från Rilpedia

Du har inte behörighet att redigera denna sida, av följande anledning:

Du kan se och kopiera denna sidas källtext:

<noinclude>{{rpsv.from.wpsv}}</noinclude> {{Slagfakta |namn=Kriget mot Sigismund | kampanj=Kriget mot Sigismund | | bild=[[Bild:Sigismund at horse.jpg|300px]] | bildtext=Sigismund till häst | konflikt= | plats=[[Sverige]] | datum=[[1598]] - [[1599]] | resultat=Karl IX segrar; [[Stilleståndet vid Stångebro]] |territorier= | stridande1=<br>[[Bild:Sweden-Flag-1562.svg|22 px]][[Sverige]] | stridande2=[[Bild:Flaga Rzeczpospolitej Obojga Narodow.svg|22 px]] [[Polen-Litauen]]<br>[[Bild:Sweden-Flag-1562.svg|22 px]] [[Sverige|Svenska lojalister]] | befälhavare1=[[Bild:Sweden-Flag-1562.svg|22 px]] [[Karl IX|Hertig Karl]] | befälhavare2=[[Bild:Flaga Rzeczpospolitej Obojga Narodow.svg|22 px]] [[Bild:Sweden-Flag-1562.svg|22 px]][[Sigismund]] | styrka1=Okänd | styrka2=Okänd | förluster1=Okänt | förluster2=Okänt }} '''Kriget mot Sigismund''' var ett krig mellan [[Karl IX|hertig Karl]], sedermera [[Karl IX]], och [[Sigismund]], kung av [[Sverige]] och [[Polen]]. Det varade mellan [[1598]]-[[1599]] och kallas även Avsättningskriget mot Sigismund, eftersom konflikterna kretsade kring att få Sigismund avsatt från Sveriges tron. Kriget resulterade i att Sigismund avsattes från Sveriges tron och att hertig Karl, tog över styrelsen och i slutändan även tronen. == Bakgrund == När Sveriges dåvarande kung, [[Johan III]], dog [[1592]] fick hans son [[Sigismund]], kung av [[Polen]] sedan [[1587]], tillträde till den svenska tronen. Då uppstod motsättningar. [[Karl IX|Hertig Karl]], [[Gustav Vasa]]s yngste levande son, gillade inte att brorsonen och [[katolik]]en Sigismund skulle ta över makten i ett rike som lika gärna skulle kunna vara hans. Efter att Sigismund krönts till svensk kung den [[19 februari]] [[1594]] bestämde han att inga [[riksdag]]ar fick hållas utan kungens tillåtelse. Trots detta sammankallade Karl till en riksdag i [[Söderköping]] hösten [[1595]]. Under riksdagen lyckades han driva fram sin vilja. Hertigen blev utsedd till [[riksföreståndare]] med ”råds råde”, vilket betyder att han skulle styra Sverige tillsammans med [[riksrådet]] under kungens bortovaro från riket. Strax efteråt meddelade adeln i [[Finland]] med den av Sigismund tillsatte ståthållaren över detta område, [[Clas Eriksson Fleming]], i spetsen, att de inte accepterade besluten. De sympatiserade med kungen och tyckte att Karl var en ohyfsad upprorsman. Som en motattack drog Karl igång ett uppror mot Fleming, kallat [[Klubbekriget]], bland bönderna i [[Österbotten]]. Fleming lyckades slå ner upproret men avled i april [[1597]]. Ungefär samtidigt kom ett brev från Sigismunds högkvarter i Polen som sade att kungen inte accepterade hertig Karl som riksföreståndare. Då tog hertigen till en taktik som hans far använt sig av, nämligen att säga upp sig. Responsen blev dock inget vidare för Karl: kungen accepterade avskedsansökan och lade hela makten på riksrådet. Trots den besvärliga situationen sammankallade hertig Karl till en ny olaglig riksdag samma år, denna gång i [[Arboga]]. Bara ett av [[riksråd]]en kom. Anledningen var att Karls mål att avsätta Sigismund nu låg i klar dager, och männen förstod att det var en seriös [[revolt]] på gång. När hertig Karl hotade de frånvarande männen med hårda straff tappade några modet. Erik och Arvid Stenbock, [[Erik Larsson Sparre]], Erik Brahe och [[Sten Banér]] flydde direkt till Sigismund. Hertig Karl kunde därför ta över en stor del av landets mäktiga slott och på så sätt fick han kontroll över nästan hela riket. Problemet var Finland, där Clas Flemings änka vaktade [[Åbo slott]]. Men efter [[psykologisk krigföring]] lyckades Karl och hans anhängare erövra slottet i Åbo. Det sägs att när hertigen gick in i slottskappellet fick han se Clas Flemings lik i en kista. Han ska ha sagt: ”Om du nu levat hade ditt huvud icke suttit mycket säkert.” Då skulle änkan [[Ebba Stenbock (Gustavsdotter)|Ebba Stenbock]] gått fram och svarat: ”Om min salige herre levat, så hade Ers Nåde aldrig kommit här in.” När Sigismund fick reda på vad som hänt i Finland tappade han tålamodet. Kungen kunde inte acceptera hertig Karls respektlösa handlingar. Han bestämde sig för att ta till våld. == Korvtåget och Kalmars fall == [[Bild:Karl IX.jpg|Hertig Karl, sedermera [[Karl IX]]|thumb|left]] [[Bild:Martin Kober 001.jpg|[[Sigismund]], kung av Polen och Sverige|thumb]] I februari [[1598]] samlade [[Sigismund]] ihop en här bestående av endast 5&nbsp;000 man. En större armé hade föreslagits, men avfärdats då Sigismund väntade sig att svenska trupper skulle sluta sig till honom och inte ville stöta sig med dessa. Rådgivarna och kungen räknade med att få militärt stöd från [[Finland]] och [[Estland]]. De ville även ha hjälp av [[Danmark]] och Sigismundvänliga delar av [[Sverige]]. Diplomaten Laski skickades iväg, men Danmark visade inget intresse. I maj började Sigismunds män röra sig norrut. Hären samlades i Marienburg, där livländaren Jürgen Farensbach utsågs till befälhavare. Det var tänkt att hären skulle transporteras från [[Gdańsk|Danzig]] till Sverige med svenska skepp. Men de svenska [[ständerna]] nekade. De vägrade låna ut fartyg till honom så länge han umgicks med främmande krigsfolk. Det fanns en utspridd misstänksamhet mot Sigismund och hans [[katolik|katolska]] krigare. Därför lovade ständerna att skydda hertig Karl och de andra som gjorde motstånd mot kungen. Eftersom svenskarna vägrade hjälpa till med transporten, tvingades Sigismund köpa och beslagta skepp. När han fått tag i hundra stycken kunde armén sätta kurs mot Sverige. Resan över havet tog lång tid på grund av dåliga vindar. Därför kunde en samordnad attack mellan finnarna och Sigismunds polska soldater inte genomföras. De finska soldaterna, under ledning av stathållaren [[Arvid Eriksson (Stålarm) d.ä.|Arvid Stålarm]], gick i land i [[Uppland]] en vecka innan Sigismund landsteg. Hertig Karl var på väg till [[Kalmar]] när finländarna invaderade Uppland. Han red genast mot [[Stockholm]] får att skydda staden. Under tiden försökte tre [[professor|professorer]], [[Nicolaus Olai Bothniensis]], [[Laurentius Paulinus Gothus|Laurentius Paulinius]] och [[Ericus Jacobi Skinnerus]], stoppa de finska Sigismundlojalisterna. De fick med sig upplandsbönderna, och efter några mindre strider drog sig Stålarms mannar tillbaka. De kände sig hotade av hertig Karls [[flotta]], och hade order om att inte dra sig in i några större strider. Denna händelse har något märkligt kallats korvtåget, eftersom bönderna erövrade finnarnas korvfyllda massäckar. Korvtåget var en liten seger för hertig Karl. Det största hotet var på väg söderifrån. I slutet av maj [[1598]] landsteg Sigismunds armé i [[Avaskär]] på svensk mark. Kungen inledde fredligt genom att skicka iväg diplomaten Laski till [[Kalmar]] för att förhandla. Hans uppgift var att övertyga befälhavarna om att öppna stadens portar. Förhandlingarna ledde dock ingenstans. Istället tog kungen med sig sina soldater och vandrade mot Kalmar. Hären stannade alldeles framför staden. Planen var att skrämma befälhavarna så att de låste upp portarna. För att ge ett ännu mer skräckingivande budskap hotade Sigismund med hårda straff samt att dra in alla barns [[adelskap]]. Skräckpropagandan lyckades bra och kungen fick göra sitt efterlängtade intåg den [[1 augusti]]. == Krigets intensiva period == [[Bild:Sigismunds_truppförflyttningar_under_Kriget_mot_Sigismund.gif|[[Sigismund]]s truppförflyttningar under Kriget mot Sigismund|thumb]] Efter Kalmars fall fick [[Karl IX|hertig Karl]] stora problem. Den polska armén lockade till sig svenska anhängare. Med hjälp av adeln och krigsbefälet i [[Götaland]] erövrades [[Stockholm]] enkelt. Huvudstaden hade nämligen inget militärt försvar. Därefter anslöt sig [[Uppland]]s rytteri, och dessutom mobiliserades nya trupper i [[Finland]] och [[Estland]]. En grupp av [[sändebud]] från [[Brandenburg]], [[Preussen]] och [[Mecklenburg]] åkte febrilt mellan hertig Karls och [[Sigismund]]s läger i tre veckor för att försöka rädda freden. Trots den stora arbetsinsatsen misslyckades de, eftersom varken hertigen eller kungen ville ge sig. Sigismund seglade med sitt fotfolk till [[Stegeborg]] den [[11 augusti]]. Ryttarna tog landsvägen till samma mål. Karls situation var inte den bästa. De enda ljuspunkterna för tillfället var att [[Johan Nilsson Gyllenstierna]], Stockholms förre befälhavare, lyckats fly från Stockholm och att den svenska flottan vägrade ansluta till den polska. Sigismund hade kontroll över Stockholm, nyckeln till Sverige. Till Karls lättnad kom det dock en tredje ljuspunkt inom kort. Sigismunds drabbades av otur och hans flotta seglade rakt in i ett våldsamt oväder. Hundratals krigare kastades över däck och omkom. Denna incident ändrade läget dramatiskt. Plötsligt var det kungen som befann sig i en utsatt situation. Den [[22 augusti]] steg han i land vid [[Stegeborg]] med endast 100 män. Deras omständigheter blev inte precis bättre av att hertig Karls utvilade armé fanns i närheten. En liten tröst för Sigismund var att hans anhängare hade erövrat [[Älvsborg]]s och Gullbergs fästningar i andra delar av landet. I området kring [[Stegeborg]] hade hertig Karl dragit sig tillbaka till [[Linköping]]. Därifrån kunde han spärra av tillförseln av trupper till Sigismund. Kungen var omringad av totalt 5 000 man. Den [[28 augusti]] bröt hertig Karl och hans soldater upp från Linköping. De slog läger vid [[Mems slott|Mem]], några kilometer nordväst om [[Stegeborg]]. Samtidigt pågick förhandlingar mellan parterna. Hertigen begärde klara besked från kungen, vilka tolkades av Sigismund som att ett anfall var nära. Hans egen armé satt i en fälla, men det fanns trupper på andra håll som kunde vara till hjälp. Hans Vejer fick order om att anfalla svenskarna i ryggen, västerifrån. En annan officer, Farensbach, ställde upp i slagordning framför fienden. Karl svarade genast. På morgonen den [[8 september]] gick svenskarna till anfall mot Sigismund och [[Slaget vid Stegeborg]] utkämpades. Svenskarna fick en riktig mardrömsstart och efter några timmar var Sigismunds seger klar. Därför gav kungen storsint order om att avbryta dödandet. De förlorande svenskarna drog sig snabbt tillbaka till lägret vid Mem. Förlusterna räknades till 300 man, men det var ändå prestigen som sved mest för Karl. Han kände sig extra förödmjukad när Sigismund uppträdde storsint. Allting blev så påfrestande att den vanligtvis envise Karl ville avgå och fly med sin familj från landet. Några högt uppsatta officierare lyckades dock övertala hertigen att stanna kvar. Förhandlingar återupptogs och de ledde till två dagars tillfällig vapenvila. Under dagarna ägde många truppförflyttningar rum. Sigismund kallade på fler soldater från [[Polen]], samtidigt som den svenska flottan seglade mot kusten. Kungen hade kontroll över läget ända tills den svenska flottan, under ledning av Joachim Scheel, lade sig utanför [[Stegeborg]]. På grund av dåliga vindar hade detta inte varit möjligt tidigare. Men väl på plats ändrade rollerna karaktär igen. Karl kunde höja kraven i förhandlingarna, eftersom Scheel hade med sig nya soldater. Flottan blockerade även Sigismunds truppförstärkningar från Polen. Sigismund kände sig genast hotad och tog blockaden som en krigsförklaring. Därför lämnade han och polackerna [[Stegeborg]] för att gå mot [[Linköping]] den [[20 september]]. Hertig Karls armé följde genast efter. Natten till den [[25 september]] rök mindre delar av härarna ihop i en mindre strid. [[Bild:Slaget vid Stångebro.jpg|thumb|Målning över [[Slaget vid Stångebro]]. Okänd konstnär.]] På morgonen den [[25 september]] [[1598]] drabbade härarna samman rejält i [[slaget vid Stångebro]]. Hertig Karl vann en avgörande seger som resulterade i att Sigismund tvingades gå med på hårda villkor. Karl krävde att kungen skulle skicka hem hela sin här, men själv stanna och vänta på en riksdag. Utöver detta tillfångatogs flera svenskar som stått på Sigismunds sida. Dessa avrättades senare under [[Linköpings blodbad]] [[1600]]. Uppgörelsen avslutades med att [[Karl IX|hertig Karl]] och [[Sigismund]] åt en middag på [[Linköpings slott]]. Den pressade kungen, som fruktade sitt liv utan sin här och som insett att han förlorad det politiska spelet, flydde dagarna efter till [[Polen]]. Samtidigt som fördraget slöts i Linköping pågick konflikter i [[Dalarna]]. Där hade en Sigismundvänlig fogde, vid namn Jacob Neaf, försökt resa dalfolket mot hertig Karl. Det blev tumult. Neaf avrättades och dalkarlarna drog på det så kallade Nävtåget (1598), brännande och mördande ner mot Brunnbäcks färja. I [[Västergötland]] slog hertig Karls anhängare [[Karl Karlsson Gyllenhielm]] ner upploppet. == År 1599 == Kungen hade planerat att återkomma till Sverige, vilket ökade moralen hos hans anhängare. Planerna genomfördes dock aldrig. Men kriget tog inte slut. Det fortsatte några månader med att Karl försökte ta tillbaka de städer som fortfarande tillhörde Sigismund. Han började med att tillsätta en ny stadsledning i Stockholm. Sedan skällde han ut borgarna, som enligt hans mening inte försvarat staden tillräckligt. Allting avslutades med att många sattes i fängelse, bland annat [[ärkebiskop]]en [[Abraham Angermannus]] som stött Sigismund. Sedan marscherade svenska trupper, under ledning av [[Karl Karlsson Gyllenhielm]], iväg mot Kalmar för att belägra staden. [[Johan Larsson Sparre]] försvarade murarna och slottet i hopp om att kungen skulle återvända till Sverige. Men han fick aldrig någon hjälp och natten mellan den [[1 mars]] och [[2 mars]] stormades staden. Gyllenhielm och Samuel Nilsson fick order att anfalla den norra porten. [[Karl IX|Hertig Karl]] själv ledde anfallet mot den västra porten. Efter en kort och intensiv strid lyckades Karls män klättra över murarna. Tillfället att erövra [[Kalmar slott]] i samma drag misslyckades eftersom soldaterna började plundra staden. Dagarna efter visade det sig att slottet var mer uthålligt än väntat. Johan Larsson Sparre höll svenskarna borta och till slut anlände sex polska fartyg. Dessa drevs dock tillbaka av fyra mindre fartyg och artillerield från svenskarna inne i staden. När polackernas skepp inte kunde göra någonting försvann hoppet för försvararna inne i slottet. Den [[12 maj]] gav de upp. Därefter tillfångatogs Johan Larsson Sparre och hans närmaste män, bland andra Christoffer Andersson Stråle också kallad grip och Lars Rålamb. Efter Kalmars stormning och erövring flyttades krigets tyngdpunkt till [[Finland]]. Fäste efter fäste började erövras i juli. Först ledde Hans Klasson Bielkenstierna och Peder Stolpe kampen mot Sigismundanhängarna, men den [[19 augusti]] övertog Karl befälet. Med hjälp av flottan krossade han de sista resterna och i september var alla Sigismunds anhängare borta. == Efterspel och konsekvenser== [[Sigismund]] avsattes officiellt från Sveriges tron på ett riksdagsmöte i [[Stockholm]] den [[24 juli]] [[1599]]. Han fick sex månader på sig att meddela om han ville sända sin son [[Vladislav IV|Vladislav]] som tronföljare till Sverige. Villkoret var att pojken skulle uppfostras i den [[evangelisk]]a läran. Om Sigismund inte accepterade kraven tänkte ständerna se sig om efter en annan kung. I februari [[1600]] sammankallade hertig Karl rikets [[ständer]] till [[Linköping]]. Eftersom Sigismund inte kommit med något svar, utgick ständerna från att han inte ville blanda sig i trontillträdet. Därför utsågs hertig Karl till kung [[Karl IX]] av Sverige. Konsekvenserna blev förödande för de personer som stött Sigismund. Under [[Linköpings blodbad]] rensade den nye kungen bort de mest framstående Sigismundanhängarna. Under vintern och våren [[1600]] ockuperade Karl även den svenska delen av [[Estland]]. Anledningen var att slottsherrarna där hade visat sympatier för Sigismund. Denna ockupation blev inledningen till det [[andra polska kriget]]. == Se även == *[[Lista över svenska krig]] [[Kategori:Uppror i Sverige]] [[Kategori:Polsk-svenska krig]] [[en:War against Sigismund]] [[fi:Sigismundin ja Kaarlen valtataistelu]] [[hu:Svéd–lengyel háború (1598–99)]]

Tillbaka till Kriget mot Sigismund.