Världshav

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Ocean pekar hit. För datorspelstillverkaren, se Ocean Software
Karta över världshaven. En sammanhängande yta av vatten täcker över hälften av Jordens yta.

Ett världshav, ofta benämnt ocean (från grekiskans Ωκεανός, Okeanós), är en benämning på något av de största haven på jorden. Eftersom alla världshav hänger samman kan man dela in dem på olika sätt. Den vanligaste indelningen är i fem världshav:

Ibland exkluderas de två polarhaven (Antarktiska oceanen och Norra ishavet) vilket resulterar i tre världshav.

I Sverige talar man sällan om världshav utan vanligtvis om hav. Historiskt har man ibland talat om "de sju haven", ett begrepp som har sitt ursprung i hinduisk-buddhistisk tro.

Innehåll

Fysiska egenskaper

Arealen av alla världens oceaner är 361 miljoner kvadratkilometer,[1] dess volym beräknas till 1,3 miljarder kubikkilometer[2]. Man kan jämföra detta med en kub av vatten med vars kanter är vardera 1 111 kilometer långa. Dess genomsnittsdjup är 3 790 meter.[1] Nästan hälften av världens oceaner är över 3 000 meter djupa.[3] De djupa oceanernas (alla under 200 m) vidder täcker omkring 66 % av Jordens yta.[4] Detta inkluderar inte hav som inte har någon förbindelse till oceanerna, exempelvis Kaspiska havet

Den totala massan av hydrosfären är omkring 1,4 x 1021 kilogram, vilket är omkring 0,023 % av Jordens totala massa. Mindre än 3 % är sötvatten; resten är saltvatten, främst i oceanerna.

Färg

En vanlig missuppfattning är att oceanerna är blåa på grund av att himlen är blå. I själva verket har vatten en mycket svag blå färg som endast kan ses i stora volymer. Medan himlens reflektion bidrar till det blåa utseendet av ytan, är det inte den främsta orsaken.[5] Den främsta orsaken är vattenmolekylernas absorberande av röda fotoner från ljuset, det enda kända exempelt av färg i naturen resulterar från vibrationell, snarare än elektronisk, dynamik.[6]

Sken

Ett antal seglare och professionella sjömän har rapporterat att havet ofta avger ett synligt sken eller luminiscens, vilket sträcker sig mil på natten. 2005 meddelade forskare att de för första gången har ett fotografiskt bevis på detta sken.[7] Det kan bero på mareld. [8] [9] [10]

Utforskning

Karta över stora undervattenssärdrag. (1995, NOAA)

Båtresor på oceanernas botten går tillbaka till förhistorisk tid, men endast i modern tid har omfattande undervattensresor möjliggjorts.

Den djupaste punkten i oceanerna är Marianergraven som ligger i Stilla havet nära Nordmarianerna. Den djupaste punkten i graven är 10 923 meter.[11] Det undersöktes fullständigt 1951 av den brittiska marinens fartyg "Challenger II", vilket fick ge namn åt den djupaste delen av graven, "Challengerdjupet". 1960 nådde batyskafen Trieste botten av graven, bemannad med en besättning på två man.

Mycket av världens oceaners botten är outforskade och ej kartlagda. En global bild av många undervattenssärdrag större än 10 kilometer skapades 1995 baserad på gravitationskonstanta snedvridningar i närheten av havsytan.

Regioner

De större regionerna i en ocean

Oceaner delas in i ett flertal regioner beroende på de fysiska och biologiska förhållande i dessa områden. Den pelagiala zonen inkluderar alla öppna regioner, och kan delas in i vidare regioner kategoriserade efter djup och ljusrikedom. Den fotiska zonen täcker oceanerna från ytnivån till 200 meter ned. Detta är regionen där fotosyntes främst uppstår och innehåller därför den största biologiska mångfalden i oceanen. Eftersom växter endast kan överleva med fotosyntes, måste allt liv längre ned än detta antingen lita på material som flyter ned från ovan eller en annan huvudsaklig källa; detta kommer främst i form av hydrotermiska ventilationshål i vad som kallas den afotiska zonen (alla djup under 200 m). Den pelagiala delen av den fotiska zonen kallas den epipelagiska zonen. Den pelagiala delen av den afotiska zonen kan delas in i vidare regioner som efterföljer varandra vertikalt. Den mesopelagiala zonen är den översta regionen, med dess nedre gräns ligger vid ett termoklin på 12 °C, vilket, i tropikerna generellt ligger mellan 700 och 1 000 meter. Efter det finns den batypelagiala zonen mellan 10 °C och 4 °C, eller mellan 700 eller 1 000 meter och 2 000 eller 4 000 meter. Det som ligger längs toppen av det abyssala fältet är den abyssala zonen, vars nedre gräns ligger vid omkring 6 000 meter. Den sista zonen ligger i djuphavsgravarna, och kallas den hadala zonen. Denna ligger mellan 6 000 och 10,000 meter och är den djupaste zonen.

Tillsammans med de pelagiala afotiska zonerna finns det även de bentiska afotiska zonerna, dessa motsvarar de tre djupaste zonerna. Den batyala zonen täcker kontinentalsockeln och ökningen ned till 4 000 meter. Den abyssala zonen täcker de abyssala fälten mellan 4 000 och 6 000 meter. Till sist motsvarar den hadala zonen den hadalpelagiska zonen vilken hittas i djuphavsgravarna.

Den pelagial zonen kan även delas i två underregioner, den neritiska zonen och den oceaniska zonen. Den neritiska zonen omfattar vattenmassan direkt över kontinentalsocklarna, medan den oceaniska zonen inkluderar alla öppna vatten. I motsats täcker den littorala zonen regionen mellan lågt och högt tidvatten och representerar övergångsområdet mellan marina och markbundna förhållanden. Den är även känd som den intertidala zonen på grund av att den ligger i området där tidvattennivån påverkar regionens förhållanden.

Ekologi

Inhemska livsformer i oceanerna inkluderar:

Se även

Referenser

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.

Noter

  1. ↑ 1,0 1,1 ”The World's Oceans and Seas”. Encarta. http://encarta.msn.com/media_461547746/The_World's_Oceans_and_Seas.html. 
  2. ↑ Qadri, Syed (2003). ”Volume of Earth's Oceans”. The Physics Factbook. http://hypertextbook.com/facts/2001/SyedQadri.shtml. Läst 2007-06-07. 
  3. ↑ "Distribution of land and water on the planet". UN Atlas of the Oceans
  4. ↑ Drazen, Jeffrey C.. ”Deep-Sea Fishes”. School of Ocean Earth Science and Technology, University of University of Hawaii at Mānoa. http://www.soest.hawaii.edu/oceanography/faculty/drazen/fishes.htm. Läst 2007-06-07. 
  5. ↑ BAD PHYSICS: Misconceptions spread by K-6 Grade School Textbooks
  6. ↑ Braun, C. L. and Smirnov, S. N. (1993) Why is water blue? J. Chem. Edu. 70, 612.
  7. ↑ Mystery Ocean Glow Confirmed in Satellite Photos, By Robert Roy Britt, LiveScience Managing Editor, October 4, 2005.
  8. ↑ 11/21/2005, Usa today: A glowing sea, courtesy of algae Quote: "...The water glowed green in the direction of the movement...A: Little microscopic creatures (called Lingulodinium polyedrum) that glow in the dark caused the alluring strange display that night..."
  9. ↑ 05 October 2005, New Scientist: Sea's eerie glow seen from space Quote: "...The ancient mariners were right. Tales of "milky seas" that glow bluish-white at night and extend as far as the horizon have been spun by sailors for centuries. Now this eerie glow has been spotted from space....The glowing area spanned 15,400 square kilometres, an area the size of Connecticut (Image: Steven D Miller, US Naval Research Laboratory)..."
  10. ↑ NASA, DAAC Study: The Incredible Glowing Algae Quote: "...Each year, the North Atlantic Ocean announces springtime by producing “blooms” large enough to be seen from space. These explosive increases in microscopic marine algae, called phytoplankton, appear as sudden bright blossoms in satellite imagery..."
  11. ↑ Ocean Studies - RAIN


v • d • r
Världens regioner
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/V%C3%A4rldshav"
Personliga verktyg