Delfiner

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Om arten vanlig delfin, se delfin. För andra betydelser, se delfiner (olika betydelser).
?Delfiner
Späckhuggare (Orcinus orca)
Späckhuggare (Orcinus orca)
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Däggdjur
Mammalia
Ordning: Valar
Cetacea
Underordning: Tandvalar
Odontoceti
Familj: Delfiner
Delphinidae
Vetenskapligt namn
§Delphinidae
Auktor: Gray, 1821
Underfamiljer
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Delfiner (Delphinidae) är en familj av vattenlevande däggdjur som förekommer i alla havsområden på jorden.

Delfiner lever av animalisk föda, företrädesvis fiskar och bläckfiskar. De är sociala djur med tämligen hög intelligens. De är lekfulla och lätta att träna, varför de är mycket populära som showartister. Ett delfinarium är en arena just för sådana föreställningar.

Delfiner är ofta vänligt inställda till människor och det finns många berättelser om skeppsbrutna och skadade som fått hjälp av delfiner.

Innehåll

Kännetecken

Delfiner är vanligtvis mellan en och fyra meter långa. Den största arten, späckhuggaren, når till och med en längd av åtta meter. På grund av sin kroppsform har de ett särskilt lågt strömningsmotstånd och kan nå höga hastigheter. I delfinernas huvud finns ett organ som möjliggör eko-lokalisering. Hos flera arter står bägge käkar framåt och bildar ett slags tryne. I munnen av flera arter finns särskilt många tänder.

Delfinerna har stor hjärna och en hjärnbark med komplex uppbyggnad, så att de av många zoologer räknas till de djur som har högst intelligens. Å andra sidan finns en teori som hävdar att delfinernas stora hjärna bara är en anpassning till livet i vatten med uppgiften att reglera kroppens temperatur. Basen för denna teori ligger i det stora antalet gliaceller i hjärnan och det jämförelsevis ringa antalet nervceller. Enligt allt som idag är känt om gliaceller deltar de inte i bearbetningen av information utan har bara biträdande funktioner för nervcellerna. Enligt teorin utgör de en värmeisolering för nervcellerna.[1] Delfiner har god förmåga att lära sig rörelsemönster och att reagera på ljudsignaler. Deras uppfattningsförmåga angående abstrakta figurer som trekanter eller fyrkanter är dock lägre än hos duvor eller råttor.[2]

Kroppsfärgen är vanligtvis sammansatt av svartaktiga eller vitaktiga element. Oftast är delfinernas undersida ljusare än ovansidan. Påfallande arter är till exempel strimmig delfin med inslag av blå och vanlig delfin med gula och bruna komponenter. De olika arterna skiljer sig från varandra även genom linjer och andra mönster.

Delfinernas hörsel och syn är mycket väl utvecklade. De har yttre öröppningar, men dessa fyller troligtvis ingen funktion. Ljud når örats inre över underkäken och mellanörat. De kan höra ljud upp till 220 kHz som ligger i ultraljudzonen. Ögonen är huvudsakligen anpassade för synen under vatten men även över vatten har de bra synförmåga. En särskild form av känselsinne är delfinernas eko-lokalisering med hjälp av ultraljud.

Andra kännetecken som skiljer delfiner från andra tandvalar är de hopvuxna första halskotorna, ett mindre antal revben, en delvis fusion av underkäkens bägge hälfter och mindre vassa tänder.

Delfiner avsöndrar varannan timme de yttre hudcellerna (peeling). På så sätt håller de det låga strömningsmotståndet upprätt.

Levnadssätt

Två exemplar av Stillahavsvitsiding (Lagenorhynchus obliquidens)

Delfiner når höga hastigheter när de simmar, ibland upp till 55 km/h. Ofta hoppar de ur vattnet för att göra akrobatiska rörelser. Dessa hopp tolkas som lek. Å andra sidan är delfiner genom dessa språng snabbare än i vattnet. De hittar på så sätt även möjliga platser med föda då de orienterar sig efter ansamlingar av måsar. De har förmåga att dyka 15 minuter till ett djup av 300 meter under vattenytan, men vanligtvis dyker de bara några minuter. Delfiner är även kända för att de simmar i närheten av fartyg för att "rida" på vågen.

Dessa djur har ett socialt beteende och lever i grupper. Vid platser med stor tillgång till föda samlas ibland upp till 1000 individer. För att kommunicera använder de olika ljud eller håller kroppskontakt med varandra. Sammansättningen av en grupp är inte förbestämd. Trots allt förekommer starka anknytningar mellan de olika individerna som visar sig i vården för sårade eller sjuka djur. Om deras flock blir attackerad bildar de friska vuxna delfinerna en ring runt de små delfinerna, de sårade och de gamla, som skulle bli ett lätt byte för en hungrig jägare. På så sätt kommer inte de anfallande djuret åt dem.

När delfiner sover bibehåller de alltid en halva av hjärnan vaken, på så sätt upphör aldrig andningen. De håller även ett öga öppet som skydd mot möjliga angrepp av fiender. När delfiner sover är de inte lika rörliga som när de är vakna.

Liksom alla valar föder delfiner bara ett ungdjur åt gången. Dräktigheten varar vanligtvis i ett år men det finns skillnader mellan de olika arterna. Ungarna börjar några månader efter födelsen att äta fast föda och stannar i allmänhet i sex år hos modern.

Enligt de nyaste forskningarna av ett brittiskt-tyskt team har flasknosdelfinen ett särskilt system av visselljud för att identifiera enskilda individer. På så sätt kan de anropa en individ inom en grupp. Dessa visselljud särskiljs inte efter ljudets frekvens utan efter ljudföljden, liksom ett namn hos människor.

Föda

Skiss över delfinernas eko-lokalisering

Delfiner jagar sina byten aktivt. De hittar rovet genom eko-lokalisering. Vanligtvis har delfiner likformiga tänder som liknar koner. Dessa tjänar bara till att hålla fast fångna fiskar eller bläckfiskar. Byten slukas nästan alltid hela. Tändernas antal beror oftast på arternas grundföda. Arter som jagar fisk har vanligtvis många tänder, medan de arter som äter bläckfiskar har färre. Vissa delfiner fångar ibland kräftdjur. Som enda art i delfin-familjen livnär sig späckhuggaren av andra djur. Den äter även sälar samt andra delfin- eller valarter. När delfiner jagar samarbetar de. Så simmar en flock delfiner kring ett fiskstim eller driver stimmet mot stranden.

När delfiner diar använder de samma teknik som andra valar. Honan sprutar den fettrika mjölken i ungdjurets mun, eftersom ungdjuret saknar läppar för att suga.

Systematik

Delfinernas inre systematik är fortfarande omstridd. På grund av morfologiska skillnader delas familjen ibland i flera underfamiljer men det är inte känt om dessa återspeglar evolutionens lopp. Dessa underfamiljer är egentliga delfiner (27 arter i 12 släkten), pilotvalar (7 arter i 5 släkten), Orcininae med späckhuggaren och falsk späckhuggare och Cephalorhynchinae (7 arter i 3 släkten).

Även irrawadidelfinens ställning i systematiken har varit kontroversiell. Ibland räknades arten till familjen vitvalar, men efter genetiska undersökningar klassas den till delfinerna.

Floddelfiner tillhör inte familjen Delphinidae.

Det antas att släktena Lagenorhynchus och Stenella är polyfyletiska, det vill säga att dessa arter bara ytligt liknar varandra men inte är närmare släkt med varandra. Hittills finns ingen inre systematik som är godkänd av majoriteten av zoologer.

Referenser

Noter

  1. Manger, P.: An examination of cetacean brain structure with a novel hypothesis correlating thermogenesis to the evolution of a big brain., Biol Rev Camb Philos Soc, mars 2006, 30;1–46
  2. Universitet Bochum

Webbkällor

Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.


Personliga verktyg