Från Rilpedia

Västerbottensexpeditionen, vanlig benämning på det krigsföretag i förening med landstigning som under finska kriget under överamiralen friherre Johan af Pukes överbefäl i augusti 1809 företogs med ändamål att avskära återtågsvägen för den i södra Västerbotten stående ryska armén (omkr. 9 000 man) under Nikolai Kamenskij och sålunda tvinga denna till kapitulation. Den svenska regeringen avsåg härmed att vid ett blivande fredsfördrag vinna drägligare villkor än dem som den ryske kejsaren uppställt.

Den i Roslagen stående kustarmén, över vilken generalen greve Gustaf Wachtmeister förde befälet, skulle, förstärkt till omkr. 7 500 man stridande, med 16 fältpjäser, utgöra landstigningskåren. Den 8 augusti avseglade transportflottan med denna ombord till Härnösand, dit ankomsten skedde 13 augusti. Här hade då redan inträffat af Puke, Wachtmeister samt befälhavaren för den vid Öre älv stående s.k. norra armén (urspr. omkr. 4 200 man) general Fabian Wrede och befälhavaren för den ena av denna armés båda fördelningar, som befann sig i anmarsch från Jämtland, general Georg Carl von Döbeln. Efter hållet krigsråd beslöt af Puke, på Döbelns inrådan, att Wachtmeisters armé skulle landsättas vid Ratan, 50 km norr om Umeå. Den 15 augusti avseglade örlogsflottan (två linjeskepp och en fregatt), skärgårdsflottan och transportflottan, tillsammans 95 fartyg, till Ratan, dit ankomsten trots osäkra sjökort och tjocka skedde redan följande dag på eftermiddagen (nära 400 km på 37 timmar). På grund av tjockan kunde landstigningen inte ske förrän under loppet av den 17 augusti. Samma dag på förmiddagen ryckte överste Gustaf Olof Lagerbring med förtruppen fram till passet vid Djäkneboda (med begagnande av en genväg genom skogen) 6 km väster om Ratan. Han överraskade och fördrev därvarande överlägsna ryska styrka, varefter vägen söderut låg öppen för svenska armén.

Med anledning av (den oriktiga och senare dementerade) underrättelsen, att en rysk styrka om 2 000 man var i anmarsch norrifrån, detacherade Wachtmeister omkring 800 man och två kanoner till Bygdeå för att betäcka arméns rygg. Arméns huvudkrafter - omkring 5 000 stridande och 10 kanoner (fyra haubitsar hade av brist på anspann måst kvarlämnas vid Ratan) - satte sig successivt i marsch mot Umeå, och borde detta marschmål enligt överbefälhavarens order uppnås snarast möjligt. Den 18 augusti på morgonen hade armén hunnit till Sävar, 20,2 km från Umeå. På grund av "säkra och tillförlitliga underrättelser" att Kamenskij hunnit sammandraga alla sina trupper på vänstra stranden av Ume älv (vilket alls inte var förhållandet) avsände Wachtmeister Lagerbring till Ratan för att av af Puke inhämta nya order och låg kvar med armén overksam vid Sävar hela dagen, avvaktande Lagerbrings återkomst. Emellertid hade Kamenskij kvarlämnat närmare 3 000 man mot Wrede, som då inte disponerade mer än omkr. 2 000 man, och med sina huvudkrafter (omkr. 5 000 man stridande samt åtta kanoner och haubitsar) satt sig i marsch norrut mot Wachtmeister. Den 18 augusti på aftonen nådde han det av ett ryskt detachement besatta Umeå och fortsatte, efter en kortvarig strid med svenska kanonslupar, som gått uppför Ume älv, på förnatten marschen mot Sävar. Där anföll han följande morgon överraskande den svenska förpostställningen på höjden Krutbrånet väster om Sävarån (se Sävar).

I stället för att upptaga striden i huvudställningen öster om ån eller med samlade krafter offensivt gå fram mot fienden framskickade Wachtmeister på ett planlöst sätt den ena bataljonen efter den andra till förposternas förstärkning, vilket gjorde, att den svenska styrkan här blev "slagen delvis". Den heta och på båda sidor mycket förlustrika striden slöt med, att Wachtmeister, som, missledd av en oriktig rapport, att ryssarna hotade hans vänstra flank, och befarande att bli kringgången och avskuren från återtågsvägen, kl. 3 på eftermiddagen gav befallning om återtåg, detta oaktat han ännu förfogade över 1 500 man orörda trupper. Klockan närmare 11 eftermiddagen ankom armén till Djäkneboda. Fastän därvarande pass, beläget mellan två sjöar, tvivelsutan hade kunnat hållas även mot en betydligt överlägsen, söderifrån anfallande motståndare - det har också blivit kalladt "Nordens Thermopylai" - ansåg Wachtmeister det inte rådligt att där bjuda motstånd, "emedan ... fienden med hela sitt infanteri kunde på en halv mils skogsväg avskära all retraite" (till Ratan), utan fortsatte återtåget till Ratan, dit armén ankom följande morgon. Ryssarna, som långsamt följt efter, gick samma dag på eftermiddagen till anfall mot svenskarnas förut till försvar inrättade upptagsställning (se Ratan), men blev tillbakaslagna med betydande förluster, huvudsakligen förorsakade av artilleriets eld. Anfallet upprepades inte den 21 augusti. Underhandlingar om vapenstillestånd inleddes med Kamenskij. Dessa ledde visserligen inte till något resultat, men den 22 augusti på morgonen återinskeppades trupperna (på af Pukes order), utan att det kom till strid, varefter flottan den 23 augusti avseglade till Umeå, och Kamenskij, som såg sig föranlåten att förkorta sin långa förbindelselinje, fortsatte återtåget till Piteå.

Så slutade "expeditionen till Västerbotten". Wachtmeisters åtgärder under denna har, och delvis med rätta, skarpt klandrats, men skulden till företagets snöpliga utgång måste även tillskrivas det olämpliga valet av en amiral till överbefälhavare, vilket i hög grad försvårade ledningen av det hela, bristande samverkan mellan armén och flottan, expeditionskårens brist på kavalleri och erforderliga anspann till kastpjäserna, som inte kom till användning, då de som bäst behövdes, samt inte minst kungens direktiv till Wachtmeister att "spara armén", vilket senare gav anledning till en försagdhet i ledningen, som stod i bjärt motsats till Kamenskijs målmedvetna och energiska krigföring. Alldeles utan följder blev expeditionen dock inte, ty genom densamma befriades en avsevärd del av Västerbotten (sträckan mellan Öre älv och Jävreån) från fienden.

Det var först med kriget 1808-09 som Bottenvikensregionen drabbades militärt, om man bortser från rysshärjningarna. I samband med krigshändelserna insåg man att Västerbottens län var för stort och svåradministrerat, varför Norrbottens län inrättades, först med Piteå och från 1856 med Luleå som residensstad.

Se även

• Finska kriget

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 ^(Not).