Skelleftemål
Från Rilpedia
Skelleftemål eller skelleftebondska är en norrländsk dialekt som talas främst i norra Västerbotten och en variant av bondskan. Den är del i ett dialektkontinuum som sträcker sig i alla fall från Umeå i söder till Luleå i norr, varför en exakt geografisk avgränsning är svår att ange. Till skelleftemålets utbredning brukar dock Skellefteå och Norsjö kommuner inräknas.
Dialekten är nära släkt med de omgivande dialekterna utmed den västerbottniska och norrbottniska kusten, och påtagliga likheter finns även med österbottniska, jämtska och sydligare norrländska mål.
Äldre människor som vuxit upp på landsbygden är numera den grupp som pratar "ren" skelleftebondska. Yngre och boende i centralorten Skellefteå pratar rikssvenska med dialektinslag i uttal och språkmelodi.
Innehåll |
Karakteristika
Såsom de flesta övriga norrländska dialekter kännetecknas skelleftemålet av vokalbalans. Den fornsvenska kortstavigheten finns inte bevarad i dialekten, dock har tvåstaviga ord som i fornsvenskan var långstaviga i skelleftemålet ofta tappat sista stavelsen helt, medan de som var kortstaviga har bevarat eller förstärkt andra stavelsen. Förlusten av sista stavelsen i långstaviga ord har kompenserats med en dubbelbetoning på första stavelsen, liksom det ibland förekommande uttalet av ordet fan fa-an på riksspråket. Denna dubbelbetoning förekommer också i övriga Västerbotten och även i Norrbotten och Jämtland.
Exempel:
hä:`ra 'hare', va:`ra 'vara', ga:`tu 'gata' (ursprungligen kortstaviga ord -> bevarad slutstavelse)
ba:`ack 'backe', va:`aL 'varda', la:`amp 'lampa' (ursprungligen långstaviga ord -> ej bevarad slutstavelse, dubbelaccent på första stavelsen)
båttn 'botten', va:L 'varder', grä:N 'gran' (ursprungligen enstaviga ord -> ej dubbelaccent)
En annan karakteristika är den norrländska förmjukningen som innebär att k och g förmjukas framför främre vokaler, inte bara i början av ord som i riksspråket, utan även inne i ord. De i fornsvenskan hårda k:en och g:en övergår till tj och dj (j med t-förslag och d-förslag), såsom i möitje 'mycket' och vaidjen 'väggen'. Notera dock vaigg 'vägg' med hårt g i obestämd form. Denna förmjukning tycks tidigt ha börjat falla ur bruk och följs inte regelbundet av talare i dag. Det gäller i synnerhet i fall där konsonanten skiftat i olika böjningsformer, som i nyss nämnda vaigg/vaiddjen eller paik/paitjen 'pojke'/'pojken'.
Exempel på lokala skillnader jämfört med kringliggande dialekter är att skelleftemålet till skillnad från nysätramålet i söder har diftonger, både bevarade från fornsvenskan och nyskapade. Skelleftemålet saknar även i det närmaste vokalen 'y', som dock är rikligt förekommande i sydligare västerbottniska. Vokalljudet 'å', i ord som 'komma' och 'sova', uttalas i skelleftemålet med 'å' liksom i riksspråket, medan vokalen har ett ö-aktigt uttal i södra Västerbotten. I grammatiken kan man notera ett rikare kasusböjningssystem jämfört med dialekter söderut.
Skelleftemålet har till skillnad från pitemålet i norr inte bevarat kortstavigt uttal. Substantivböjningen skiljer sig även något jämfört med pitemålet: Bland annat har ursprungligen långstaviga maskulina pluraler fallit samman med kortstaviga maskulina pluraler, exempelvis långstaviga häs`ta 'hästar' i stället för det förväntade *hä:`äst, detta i analogi med kortstaviga maskuliner som da:`ga 'dagar'.
Grammatik
Substantiven i skelleftemålet tillhör ett av tre genus: maskulinum, femininum eller neutrum. De kan i likhet med riksspråket stå i bestämd och obestämd form, samt i singular och plural. Vad gäller kasus kan de förutom nominativ och genitiv också stå i dativ och vokativ. Maskuliner får i regel ändelsen -(e)n i bestämd form, medan femininer får -a eller, för femininer som slutar på 'u', -n. Neutrer får -e i bestämd form.
I plural obestämd form övergår maskuliner och femininer till grav accent samtidigt som maskulinerna får ändelsen -a. Neutrer står oförändrade i plural obestämd form. I bestämd form plural får maskuliner -a eller -arn, medan femininer vanligen får -ern, båda i grav accent. Neutrer får -a, med oförändrad accent. Detta är de vanligaste böjningsmönstren, åtskilliga undantag finns.
Exempel:
dag, dagen, da`ga, dag`arn 'dag' (maskulin)
bjerk, bjerka, bje`erk, bjerk`ern 'björk' (feminin)
hus, huse, hus, husa 'hus' (neuter)
Genitiv bildas med -s. Dativ, vilket endast markeras i bestämd form, bildas i singular med -åm för maskuliner, -(e)n för femininer, och -en med grav accent för neutrer. I plural bildas dativen med -åm och grav accent i alla genus.
Verben kan delas in i svaga, starka och oregelbundna verb. Samtliga verb, med undantag för 'gå' och 'stå', saknar -(e)r i presens. En stor grupp verb, svaga och ursprungligen kortstaviga, ser likadana ut i infinitiv, presens, preteritum och perfekt. Å baka 'att baka', I baka 'jag bakar', I baka 'jag bakade', I ha baka 'jag har bakat'. Övriga svaga verb får -e i preteritum och perfekt. Å häämt 'att hämta', I häämt 'jag hämtar', I hämte 'jag hämtade', I ha hämte 'jag har hämtat'. Starka verb har som i riksspråket vokalväxling i stammen. Å fara 'att fara', I far 'jag far', I for 'jag for', I ha före 'jag har farit'.
Pluralböjning av verben förekommer i indikativ och imperativ. Pluralformen är i presens identisk med infinitivformen medan den i preteritum för svaga verb är identisk med singularformen, dock skiljer den sig åt för starka verb. Nu kåmma stintern 'nu kommer flickorna', Dem dje`ing först 'de gick först'. Plural imperativ ändas på -en, med grav accent: Kåmmen och eten! 'kom och ät!'.
Påpekas bör att man i skelleftemål kan negera perfektformen av verb med o-. Betydelsen av verbet ändras då till 'inte ... än': Bussn ha okåmme 'bussen har inte kommit än', I ha ovöre å hannle 'jag har inte varit och handlat än'.
Namn kan liksom i tyskan förses med artiklar för förstärkningseffekt – "n" för män och "a" för kvinnor:
"I träff n'Sture." (Jag träffade Sture.)
"Wors jär a'Sara?" (Var är Sara?)
Kända fraser
- "Harta borti harta jär brano å harta borti hä jer nalta." (Hälften av hälften är tillräckligt, men hälften av det är lite.)
- "I seg int ommä" (jag håller med dig)
- "Välesehe" (Så bra)
- "I må då raint int vetta" (Jag vet faktiskt inte)
- "He gäll int annä" (Det är inte så mycket göra åt det)
Ord
- i: jag
- nalta: lite
- fuse: ladugård
- klo: toalett
- si-aat: se efter
- he (långt e): lägg, ställ, sätt (motsvarande engelska put)
- he (kort e): det
- sugljud: ja
- tjoller: strunt
