Jämtska

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Jämtska
jamska
Talas i Sverige
Region Jämtland
Antal talare högst 50 000
Klassificering indoeuropeiskt

 germanskt
  nordiskt

    jämtska
Officiell status
Officiellt språk i Republiken Jamtland
Språkkoder
ISO 639-3 jmk
SIL ISO 639-3
Längs Fäbodvägen i södra Jämtland har de gamla fäbodvallarna fått skyltar med sina jämtska namn. Fittjebuan består av förleden fittje (som dialektalt också heter fettje) vilket betyder "slåtteräng vid vattendrag" samt efterleden buan vilket betyder "fäbodvallarna", ordagrant "bodarna".

Jämtska (jamska, bestämd form) är en språkligt och geografiskt väldefinierad nordskandinavisk dialektgrupp som talas i Jämtland. Jämtska talas av högst 50 000 personer i Jämtland och av jämtar bosatta på andra platser, främst Stockholm. Jämtskan står som helhet närmast trönderskan, som traditionellt talas i Trøndelag i Norge samt i Frostviken i nordvästra Jämtland, och härjedalskan, som talas i Härjedalen.[1]

Liksom andra genuina folkmål i Sverige har jämtskan trängts tillbaka av rikssvenskan som ursprungligen förmedlades av ämbetsmän, lärare och präster, och sedermera av radio och television. Redan i slutet av 1800-talet spåddes jämtskan av Äcke Olsson, pionjären inom skriven jämtska, en dyster framtid, något som emellertid inte besannats. Jämtskans status är för närvarande oklar men omfattande arbeten har gjorts för att stärka dess ställning och bevara den som levande dialekt. Bland annat har ett flertal ordböcker givits ut, en översättning av delar ur Bibeln gjorts och jämtska förekommer ofta i sång hos lokala artister.

Något som ofta ansetts vara ett av jämtskans största problem är avsaknaden av ett gemensamt skriftspråk. Efter flera års arbete skapade Akademien för jamska (på uppdrag av Heimbygdas språkkommitté) en Vägledning för stavning av jamska 1995, som därefter ofta tillämpats för jämtska i skrift. Försök att skapa en ortografi för jämtskan liksom den som används för älvdalskan har gjorts, men denna har inte vunnit något större stöd hos dialektens talare.

Innehåll

Namnet på målet

Jämtarna använder själva namnet jamska för sitt mål, vilket kan direktöversättas till svenska som "jämtskan", det vill säga en bestämd form så typisk för nordliga dialekter. Namnet finns dessutom som verbform: te jaamsk eller te jamske vilket betyder "att tala jämtska", direktöversatt "att jämtska". Jaamsk utgör grundformen för jamska i större delen av Jämtland medan jamske utgör grundformen i Bergs tingslag, fast de används sällan som sådana. Ibland används även ett stumt t i den dialektala stavningen av namnet, i likhet med den svenska.

Som en jämförelse kan nämnas att de personer som skulle kunna förväntas tala jamska, men som av olika anledningar helt eller delvis blandar upp sitt mål med svenska, betecknas som att de svä`änsk/svänske. Speciellt brukar man i denna beskrivning inte avse sådana som har svenska som modersmål.

Terminologi

Jämtskan kan grovt delas in i fem dialektgrupper, en nordjämtsk, en västjämtsk (opplänningsmålet), en centraljämtsk (framlänningsmålet), en östjämtsk samt en sydvästjämtsk. Den sistnämnda benämns ibland Bersmaol (Bergsmål) och då syftande på Bergs tingslag. I trakterna i och kring Klövsjö har dock dialektgruppen något av ett epicentrum, varför Klövsjömaol också är ett brukat namn. Dialekterna växlar även relativt mycket bygd till bygd inom varje grupp, där exempelvis dialekten i Offerdal, offerdalsmålet, är en av flera speciella.

Ungefärlig utbredning av fornnordiska och närbesläktade språk på 900-talet. Den fornvästnordiska dialekten utgörs av det rödmålade området (notera expansionen in i Jämtland).

De östjämtska dialekterna i Ragunda tingslag brukar särställas, eller så inkluderas de inte alls i termen jämtska, då de uppvisar större likheter med de mellannorrländska dialekterna i Ångermanland och Medelpad än med de övriga i Jämtland[2]. Detta görs till exempel när dialekterna klassifieras efter antal diftonger[3] då jämtskan delas in i tre huvudgrupper, centraljämtska med tre diftonger, offerdalsmål med en diftong och bergsmål med fyra diftonger.

Någon enhetlig jämtska finns inte, varvid vissa finner termen jämtmål mer passande än jämtska[4]. Till jämtmålen räknas då alla nordiska dialekter som talas i Jämtland, även det trönderska så kallade lidmålet som talas i Frostviken och de östjämtska dialekterna. Dialektforskaren Vidar Reinhammar har liknat jämtmålen vid en syskonkull där individerna sins emellan uppvisar likheter och olikheter, och vars föräldrar sedan länge är döda.

Frösöstenen

Historia

Liksom andra nordiska dialekter har jämtskan utvecklats ur fornnordiskan. När en specifik jämtska framträder i historien är dock okänt. Enligt runforskaren och professorn i nordiska språk Henrik Williams går det emellertid att belägga texten på Frösöstenen från mitten av 1000-talet som runjämtska/fornjämtska[5].

I texten på runstenen förtäljs det om Jämtlands kristnande. Kyrkan kom därefter att organisera bygden och befolkningen sökte sig till olika kyrkor, därav ordet socken. Runt kyrkorna formades livet och i generationer samlades byfolket på kyrkbacken och så småningom uppstod olika enhetliga sockenmål, tillsammans med sedvänjor, folkdräkter och så vidare.[6] Således finns det nästan lika många olika varianter av jämtska som det har funnits socknar. Gränserna för dessa socknar har varierat beroende på bland annat hur stor befolkningen i området var. Lits socken var till exempel en av de allra största i Jämtland under medeltiden men har senare krympt i storlek när de nya socknarna Kyrkås, Häggenås, Laxsjö, Föllinge och Hotagen bildades. På grund av den gemensamma historien i Lits socken ses dialekterna i dessa socknar som en grupp med stor inbördes släktskap, under benämningen litmål. Likheter i andra grupper beror även de vanligen på att socknarna i gruppen har en gemensam historia i en äldre socken, att de tillhört samma pastorat eller domsaga[7].

Prosodi

I fråga om språkmelodi har den nutida, av svenskan påverkade, jämtskan och då främst den östliga kommit att delvis få en likartad klang med de sydnorrländska dialekterna ångermanländska och medelpadska. Detta är något som förmodligen tog fart i och med att järnvägen (stambanan) blev färdigbyggd, accelererade med bilismens genombrott och fullbordades med televisionens intåg. Trots detta har det hela tiden funnits områden där klangen i språket har varit i det närmaste oberörd, åtminstone så länge som de flesta som föddes innan det första världskriget eller strax därefter levde och fortfarande var aktivt verksamma. Ett exempel är den av sydvästjämtska genuina variant som talas i Klövsjö med omnejd. Lyssna gärna på Emma Olsson, Storhallen, i en inspelning från år 1959, och hör den sjungande klang som numera bara behärskas av enstaka äldre.

Karakteristika

Jämtlands läge i Sverige

Det som i första hand karaktäriserar jämtskan är att den, i likhet med till exempel trøndskan och en del andra central- och nordskandinaviska dialekter, har så kallad vokalbalans, vilket innebär att gamla kortstaviga ord får en utjämning av vokalerna. Exempelvis har västlig centraljämtska lä:`vä 'leva', lå:`vå 'lova', by:`ry 'burit' etc. där : betecknar lång uttalslängd. Gamla långstaviga ord får i allmänhet i stället en försvagning av ändelsen och i centraljämtska och Offerdalsmål tappas ändelsen helt men med bevarande av antalet stavelser hos tvåstaviga ord genom tvåtoppsaccent. Exempelvis heter svenska verbet 'lösa' i centraljämtska lö`öy:s, i Offerdalsmål lö`ö:s och i sydvästjämtska löy:`se.

Av annat som finns i jämtskan, och som karakteriserar västnordiskan, kan bland annat nämnas:

  • Jämtskan har kvar den gamla västnordiska vokalen långa u (eg. ú) som i svenskan motsvaras av 'o'. Exempel: ku i stället för 'ko', bru i stället för 'bro'. (Genom dansk eller svensk påverkan däremot tro: 'tro'.)
  • Jämtskan har kvar det fornnordiska långa e (eg. é) som i svenska har övergått till 'ä': Exempel: kne: i stället för 'knä', tre: i stället för 'träd'.
  • Jämtskan har nasalassimilationer som mp --> pp, nt --> tt, nk --> kk. Exempel:
    • kLäp: 'klimp', som t.ex. i ortnamnet 'Kläppe'.
    • brat: 'brant', som t.ex. i ortnamnet 'Brattmon'.
    • bräk: 'brink', som t.ex. i ortnamnet 'Bräcke'.
  • Jämtskan har lägre frekvens av brytning än svenska. Exempel: stäLk mot svenska 'stjälk', lyng mot svenska 'ljung'. (Från svenskan inlånat ord med brytning är t.ex. sjo`ong 'sjunga'.)
  • Jämtskan har (ur ett fornvästnordiskt ) där svenska har ju. Exempel: jö: mot svenska 'ljud', bjö:`ö mot svenska 'bjuda'. (Inlånat från svenska är t.ex. bry:`yt 'bryta', som i genuin jämtska skulle ha förväntats vara brö:`öt. Jämtska har både inlånade sju:`ut och inhemska sjö:`öt 'skjuta'.)

Ordförråd

Ett ord som många associerar med jämtskan är stå`års: (i centraljämtska och Offerdalsmål)/stårs:`e (i sydvästjämtska) som betyder 'flicka'. Detta ord är antagligen unikt för jämtskan, men tycks ha en motsvarighet i isländska stúlka med samma betydelse. Andra speciella ord som endast påträffas i jämtskan är fjård:/fjärd: 'bråttom' och gly: 'ljummen', som tycks ha motsvarigheter i isländska fjöld 'mängd [av något]' resp. hlýr med samma betydelse. Ett ord liknande fjård:/fjärd:/fjard: har dock rapporterats från Shetlandsöarna genom färöingen Jakob Jakobsen, och ly: utan g- finns i andra skandinaviska dialekter med samma betydelse.

Ordförrådet är vid en närmare granskning påfallande likt det som finns västerut, och då både dialektalt och formaliserat som i första hand nynorsk. På jämtska är man tö:k om man är snabblärd och smidig på ett chosefritt sätt. Detsamma är man på nynorsk. På jämtska bä`äll/bälle man om man orkar. Detsamma gäller på nynorsk. Om man bekymrar sig över en kindtand så heter tanden på jämtska äkhl eller jakhl, och på nynorsk (och bokmål) jeksel. I en situation där en svensktalande meteorolog förvarnar om oväder skulle en jämtsktalande i likhet med norsktalande använda något av de ekvivalenta uttrycken stygg:`vä:r/styg:`ve:r.

Grammatik

Jämtska substantiv kan, precis som i norska, färöiska, isländska och de flesta svenska dialekter, men i olikhet med rikssvenska och danska, delas in i tre genus: maskulinum, femininum och neutrum (Exempel: maskulinum sto:´rn 'stolen'; femininum so:´La 'solen'; neutrum bo:´Le 'bordet' - där L står för ett tjockt l. Dessutom böjs imperativ av verb i både singularis och pluralis (Exempel: Kas`tan bort: stei:´na! 'Kasten bort stenen!'; Lyk:`ön´schom nu: brö:`fåL´kom! 'Låtom oss nu lyckönska broderfolken!') och dativböjningen av substantiv, pronomen, adjektiv och ordinal- och kardinaltal är levande både vid styrande prepositioner och verb (Exempel: Hu: ga: fårs`tom vat´ne 'Hon gav vattnet till de första'; Hårst lig: a? - På gåL`van! 'Var ligger hon? - På golvet!'). När det gäller syntax kan satser inledas med verbet. (Exempel: Värd`n te häl:´er ä`ta bä`tan 'Han valde att hellre äta smörgåsen'.)

Primära och sekundära diftonger

Central- och sydvästjämtska har bevarat de fornnordiska primära diftongerna ai, au och ey, och då vanligast med uttalen [ei:], [ôu:] alt. [øu:] (där ô står för ett ljud mellan a, ö och å) respektive [öy:]. I vissa dialekter uttalas som antytts den gamla au-diftongen snarast som [øu:], och ey som [ôy:]. Offerdalsmålet karaktäriseras här av att ha monoftongerat ai som [ä:] och ey som [ö:], men au står sig som diftongen [ôu:].

En specialitet i sydvästjämtskan är att man inte bara har de tre fornnordiska diftongerna utan även en sekundär diftong ao: av gammalt långt a (som blivit å: i övriga dialekter av jämtska och som motsvarar rikssvenskt å). Denna diftong återfinns också i Sognmålet i Västnorge och i isländskan. Det är omstritt om denna uttalsutveckling oberoende skett i Sogn, på Island och i Jämtland. Det kan anses märkligt att denna diftong skulle uppstå på tre olika platser vid samma tidpunkt oberoende av varandra. En annan teori utgår från att uttalsutvecklingen uppstod i Sogn och att en utvandring skedde därifrån till Island och Jämtland. Detta styrks även av Snorre Sturlassons skrifter. Exempel på denna diftong är: Sydvästjämtska bLao:`mao:Le`bao:t´n, övrig jämtska bLå:`må:Le`bå:t´n, dvs 'den blåmålade båten'. (På isländska skulle det heta blámálaði báturinn där á uttalas ao:. Notera att "Den blåmålade båten" var smeknamnet på den Storsjögående ångaren S/S Thomée under den tid då den var just blåmålad.) Även gammalt långt y har diftongerats sporadiskt i vissa ord i vissa dialekter, då med resultatet uy:, oy: eller åy:. Exempel: uy: 'fiskyngel'; jmf. norska verbet y 'krylla' från fornnorska ýja, till exempel "det ydde med makk inni fisken" 'det kryllade med mask inuti fisken'.

Litteratur och texter

Jon Skuwar bor opi lännän, det vill säga "upp i landet". Något som anspelar på Västjämtlands höga läge, vilket demonstreras av Åreskutan bakom sockenkyrkan i Åre socken på den här bilden. Texten handlar om de jämtska forbonderesorna till Norge (Nåri). Ola är en forbonde (fälman) och båggan betyder norrmännen, stånomat - stundtals, pläckta - böter, pyny mäjom - under medarna, nyty - nyttja, använda, rek - driva mot, läss hör - gör som jag säger och gonäter betyder underrättelser.
När hembygdsrörelsen grundade ett museum valde man att använda sig att ett jämtskt namn, Jamtli — "jämtars lid". Själva hembygdsrörelsen i Jämtland, Heimbygda har också ett jämtskt namn, med betydelsen hembygden. Allt i ett led för att värna om folkmålet.

Jämtskan var ett av de genuina folkmål som klarade rikssvenskans framväxt i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet bäst. Bortsett från Frösöstenen har det skrivits på jämtska sedan åtminstone 1748. De första riktiga texterna på jämtska för allmänheten kom efter att den första tidningen Jemtlands Tidning grundades vid mitten av 1800-talet i Östersund.

Min goa wän Ola Fälman!

Mång flitu hälsning frå oss, att mä lef å ha hälsa. Som du plä wä slug stånomat, når de gäll på, ha je tänkt gå te råss mä de, för de sir så konstrut ut, om e lita sak, för je ha märkelä ärne med te Nåri som all först. Je förstår int så noga, håriless de kan ha se, män dåm låt at Båggan ha kungjort pläckta på Jamtän som kom färänes, om dom bruuk skaklän för slädonom sin, häll som Båggan lär kålle, "läus slädraga", som når pyny mäjom frammate. Här mä oss opi lännän äre jernstängje, som mä kååll för slädraga, män si Båggan ä likwis om dä dåm, för dåm mått int just wätä nå mäir än dåm behöf dåm häll, män te säti ut pläckta på de som ä orimela, de däug dåm te, som de höres.

Hårwäjt håri de kan ta mä di dänän, män för män deil skull je jussom twiil på, at Båggan ä rätt te siti hääim å dööm, at mä int ske få nyty tåcken skakeldon, som mä ha hadd häimanätt, för int ha Öfwerhäjta i Nåri wy ut å skjusse wårssen silla häll fischen ti backom, å försökt håri de gjär, når tong lass rek in på bakfåttran at hästom, för åm dåm haadd nå gräjn på se, så såt dåm int å wo läj å dentläus i onöduhäjt; å skull je råk ut för nån Båågg, som int will läss hör me, så ha je tänkt syna håre skabänna sir ut; å då wåln wisst opi undrom, s'ätt hän glööm a bå pläckta å alltihop, för de will in mykjy wä te å näärr en Båågg, häll wå mäjn du Ola? - Je kjöör som je hafwet je, män de wo artut wätä håre du gjär. - Du kan full gi me når gonäter te baker mä ä Jonke i måra qwäll.

— Jon Skuwar, Jemtlands nya Tidning, nr 50 onsdagen den 10 december 1856

Intresset för dialekten kom genom anläggandet av Mellanriksbanan och Östersunds framväxt som stad. De nybyggare som kom till staden från övriga Sverige hade ett stort intresse för Jämtlands historia och dialekten. Inom Godtemplarrörelsen skrevs redan på 1880-talet folkmålsberättelser och sånger ned i rörelsens protokolls- och programböcker. Genom nybyggare som Johan Lindström Saxon, Sven Johan Kardell och Ellen Widén och lokala krafter som Erik "Äcke" Olsson, Rosa Arbman och Anders Backman påbörjades ett arbete för att främja användandet av jämtskan i skrift. Godtemplaren Lindström Saxon uppmanade tidigt folket att skriva insändare på "deras språk" till hans tidning, Jämtlands Tidning och det var mycket tack vare Lindström Saxon som Äcke Olsson började ge ut skrifter på dialekt och Olsson skrev den första separata skriften på jämtska 1888. I förordet till skriften skrev Äcke att jämtskan skulle dö ut inom en snar framtid om inget gjordes, vilket stärkte synen att något måste göras. Hotet mot jämtskan ansågs vara uppbrytandet av det gamla by- och bondesamhället, och hembygdsrörelsen utvecklades under tidigt 1900-tal till den främsta kraften för dialektens bevarande.

Ortografi

Mycket har skett sedan arbetet påbörjades, bland annat har många mindre ordböcker på jämtska från olika delar av Jämtland givits ut. Den hittills största heltäckande ordboken är Orlboka - ordbok över jamskan (Jengel förlag, 2001, 2007) av Bo Oscarsson, med över 25 000 belagda ord. På senare tid har även delar av Gamla och Nya testamentet från Bibeln översatts till jämtska genom verket Nagur bibelteksta på jamska (Några bibeltexter på jämtska) av bland andra Berta Magnusson. Översättningen gjordes först av Carl-Göran Ekerwald från den grekiska grundtexten till "fri svenska", och därefter till jämtska. Verket har därefter införskaffats av flera olika kyrkor runt om i Jämtland. Någon liknande översättning av Bibeln har ännu inte gjorts till en annan dialekt i Sverige. Verket framstår som det främsta i ledet att skapa en ortografi till jämtskan. Stavningen som är applicerad är Vägledning för stavning av jamska (1995) som Akademien för jamska, en arbetsgrupp tillsatt av Heimbygdas språkkommitté, bestående av Berta Magnusson, Bodil Bergner och Bo Oscarsson, förespråkar. Ett utdrag från boken:
Genesis 1:26–27:

26Å Gud saa: ’Lätt oss gjära når mänish, nager som e lik oss. Å dom ske rå öve fishn derri havan å över foglan pyne himmela, å öve tamdjura öve heile jola, å öve all de djur som kravl å rör se på jorn.´
27Å Gud skapa mänishan å gjool som n avbild ta se själv. Te kær å kviin skapa n dom.

Alternativa ortografier har framlagts utan större framgång, exempelvis den etymologiska ortografin som fortlöpande presenteras genom bloggen "The Jamtlandic Project" (se under Externa länkar nedan).

Inom populärkultur

Jämtskan används av ett flertal artister eller band i sång. Till de mest kända hör rockbandet Hardda Ku Hardda Geit (hälften ko hälften get) som bland annat gjort en populär cover på "Take me home country roads" — "Heim te Kluk", reggae och dancehallbandet P-Danielsa (den toastande jämten), rocksångaren Christer Halvarsson och trubaduren Lars Persa som bland annat gjort Bellmantolkningar på jämtska. Till de som gör mer traditionell folkmusik på jämtska hör gruppen Triakel med Emma Härdelin. Alla som sjunger på jämtska har emellertid inte växt upp med målet, H.P. Burman är ett sådant exempel.

I Radio Jämtland sänds varje vecka torsdagar klockan 11.03 ett dialektprogram På reine jamska med Bo Oscarsson. På samma radiokanal och i viss mån även One FM brukas musik på jämtska spelas som till exempel Root Moose Grooves cover Fy huun av Peps Perssons "Oh Boy".

Referenser

Fotnoter

  1. Lundell, J.A.: Bernhard Meijer: Nordisk familjebok, [1910] "Jämtland",, Uggleupplagan, sid. 370. ”..den står genom dessa och andra kännetecken jämte härjedalskan de nämnda norska målen närmare än öfriga svenska, såsom ju också af landskapets historia kan väntas.” 
  2. Bertil Flemström. ”De östjämtska målen”. Jamtamot i Uppsala. http://www.jamtamot.org/dokument/dok.jamska/flemstrom-bertil.de-ostjamtska-malen.pdf. Läst 2008-03-26. 
  3. Bo Oscarsson. ”Jamska, kort om språket”. Bo Oscarsson. http://web.telia.com/~u63501054/Jamska.stutt.html. Läst 2008-03-27. ”Det är omdiskuterat om ragundamålet kan eller ska räknas till jamskan, eftersom det saknar diftonger.” 
  4. Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 178.
  5. Williams, Henrik: Stefan Brink: Jämtlands kristnande, 1996 "Runjämtskan på Frösöstenen och Östmans bro",, sid. 56. 
  6. Rentzhog, Sten: Sten Rentzhog: Jämten 1997, 1996 "Tidernas kyrka",, sid. 28. 
  7. Reinhammar, Vidar (1986). "Jamska eller jämtmål?" i Sten Rentzhog: Jämten 1987, sid. 177.

Tryckta källor

  • Rentzhog, Sten (red.); Lo Rindberg, Tage Levin, Bo Oscarsson, Berta Magnusson, Vidar Reinhammar, Tage Högmark, Elsa Wallén, Ola Gerhardt m.fl.: Jämten 1987, Jämtlands Läns Museum, Östersund 1986. 
  • Persson, Margareta (red.); Berta Magnusson, Bo Oscarsson och Nils Simonsson: Dä glöm fell int jamska, M. Persson, Offerdal 1986, 8:e upplagan. ISBN 91-7810-650-8. 

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg