Från Rilpedia

Pete Proud var namnet på en popgrupp som bildades 1965 av ett kamratgäng från Fregattberget i Gröndal, Södermalms sydvästra grannstadsdel i Stockholm.

Bandet bildades av sångaren Peter Stolt, f 1949 (vars engelska namnversion antogs som bandnamn), Bengt Isaksson, f 1948 (gitarr/sång), Lemmy Vester, f 1948 (gitarr/sång), Leif Höög, f 1947 d 2000 (bas/sång), och Ronald Hultman, f 1947 (trummor/sång). Leif Höög efterträddes senare av den från olika dansband rutinerade basisten Olle Gustavsson, f 1946. Den ständigt närvarande uppväxtkamraten Göran Ternqvist, f 1947 fyllde rollen både som ljudtekniker, chaufför och road manager.
Tillkomsten av bandet underlättades säkert till stor del av nära obegränsad tillgång till repetitionslokal, något som många andra band saknade helt, eller annars med svårighet kunde skaffa sig. En stor fristående scoutstuga på lagom avstånd från bostadshusen, gjorde att man kunde repa om kvällarna in på nätterna om så behövdes, utan att nämnvärt störa de kringboende.

Gruppen framträdde huvudsakligen som coverband med grundläggande betoning på "tätt" framförd stämsång, och hade förmågan att mycket tidigt välja melodier som skulle visa sig bli stora slagnummer. "Young Girl", "The Sound of Silence", "All Alone am I", "I Can't See Nobody", "Nowhere Man" och "Maria", den sistnämnda ur musikalen "West Side Story", fanns med bland dessa.

Pete Proud uppträdde under en följd av år på förmodligen samtliga dåtida Stor-Stockholms många ungdomsgårdar, klubbar och nöjespalats. Deras första manager var Ove Södersjö, som också ordnade de första turnéerna ut i landet.
Spelschemat kan idag tyckas närmast omänskligt; man fick ofta framträda på upp till fyra ställen per kväll från fredag till söndag, och dessutom låg många spelningar på vardagkvällar. Utöver dessa Stockholmsbaserade "gigg" turnerade bandet runt i landet, och bokades också till Finland.
De agerade förband till Moody Blues i Nalens stora sal på den mindre estraden; samtidigt som Pete Prouds sista ackord klingade ut, byttes strålkastarfokus och de brittiska berömdheterna på stora scenen var igång. Även Kungliga Tennishallen vid Lidingövägen fick se Pete Proud som förband till engelska världsartister, denna gång var huvudattraktionen inga mindre än the Who.

På Djurgårdens nöjesfält Gröna Lund fanns, förutom Stora scenen och Dansbanan, den mycket populära inomhusscenen Jump In (med alkoholfri bar), och Pete Prouds publikrekord där lär aldrig ha överträffats. I Stor-Stockholm spelade man mycket på de otaliga ungdomsgårdar som vid tiden helt kort benämndes "gårdar", t ex i Aspudden, Bagarmossen, Bergshamra, Björkhagen, Blackeberg, Bredäng, Ekensberg, Fruängen, Gröndal, Hässelby, Högdalen, Kärrtorp, Rågsved, Solna, Sätra, Södertälje, Tyresö, Vällingby, Årsta, och på Östermalms ungdomsgård.
Andra musikställen man ofta återkom till var t ex Handelshögskolan, Kingside, Kårhuset, Maxim och Gyllene Cirkeln på Norrmalm och Domino på Söder. Utanför Stockholm var det täta bokningar bland annat i Göteborg, Smedjebacken, Sundsvall, Söderhamn och ett flertal andra orter.

Bandets första och enda skiva är en singel från 1969 (Polydor NH 59 772), med titelsidan "CRYING ALL NIGHT", av Russ Harness. B-sidan skrevs av Roger Wallis, kompositör, journalist och numera multimedia-professor på KTH, som även var producent. Låten heter "BA-BA-DA-DA-OOOH", och finns även med som avslutande spår på en samlingsvolym med svenska 60-talsband. Gruppen upplöstes 1969.