Nyckelharpa

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Nyckelharpa (byggd av Eric Sahlström)
Nyckelharpa
(byggd av Eric Sahlström)
Typ: Stråkinstrument
Strängar: c,g,c1,a1 samt resonanssträngar1
Förekommer i: Svensk folkmusik
1För kromatisk nyckelharpa, andra varianter förekommer. Flera system finns för resonanssträngar.
En nyckelharpist på Får- och ullfestivalen i staten New York 2006.
Italienaren Marco Ambrosini med en nyckelharpa byggd av Annette Osann. Från de internationella nyckelharpdagarna på Burg Fürsteneck i Tyskland 2005.

Nyckelharpa är ett stråkinstrument med tangenter (nycklar eller knavrar) som trycker mot strängarna för att korta av strängen för önskad tonhöjd. För att frambringa ljud används en stråke. Det karakteristiska nyckelharpsljudet uppstår genom resonanssträngar som finns under spelsträngarna. Nyckelharpan hänger på magen på den som spelar ungefär som en gitarr, och stråken förs nästan lodrätt upp mot den spelandes mage.

Nyckelharpan är ett av de typiska instrumenten i svensk folkmusik. Den har starkt fäste i Uppsala och norra Uppland, men har under 1900-talets senare hälft spritts därifrån till hela Sverige.

Innehåll

Historia

I två tyska ordböcker från 1529 respektive 1620 finns i vardera en nyckelharpa avbildad. Andra äldre avbildningar finns i dansk och svensk kyrkokonst från ca 1460-1525 samt 1565. Vilket slags instrument en musikant i portalen till Källunge kyrka från ca 1350 på Gotland kan inte med säkerhet avgöras, men skulle det vara en nyckelharpa så har den med säkerhet en västeuropeisk bakgrund. Ingen av alla dessa återgivningar visar den traditionella svenska nyckelharpan, första bild av en sådan är från sent 1700-tal.

Förr antogs det ibland att det var vallonerna som förde nyckelharpan till Sverige, men de kom inte hit förrän på 1600-talet och har heller inga nyckelharpor belagda i sitt hemland.

Från slutet av 1500-talet blev nyckelharpan ett folkligt instrument i Uppland, senare genom upplänningar spridd till bl.a. Dalarna, Hälsingland och Ångermanland dock utan att finnas varaktigt, traditionellt spelat i dessa miljöer. Bellman nämner den i stockholmsk krogmiljö vid slutet av 1700-talet. Ett exempel från 1781: »Den tiden förspordes ständig gästning, oupphörligt dansande, jemn musique af Nyckelharpor och violer, samt ett oaflåteligt trumlande, med hvirfvel på hvirfvel utan för krogdörrn.«

Som traditionellt instrument levde denna »gammelharpa« enbart i Uppland och det i relativt stor omfattning ända fram till Andra världskriget. Därefter dog de äldre varianterna snabbt ut för att ersättas av den moderna kromatiska nyckelharpan, som fick sin egentliga introduktion under 1970-talets folkmusikvåg efter att ha uppfunnits redan 1929 av August Bohlin.

Den tidiga nyckelharpan hade antagligen inte resonanssträngar då dessa kom till Sverige först på 1600-talet. I tradition och ännu idag i Sverige hängs nyckelharpan med stränghållaren vänd uppåt – inte så som illustrerat här.

Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är möjligen Moraharpan. Den är märkt 1526, men genom historiska källor kan göras sannolikt att den, i likhet med sin frände från Älvdalen, är tillverkad på 1680-talet.

Nyckelharpsprofiler

Välbekanta musiker som spelar nyckelharpa är riksspelmännen Leif Alpsjö och Åsa Jinder. Framför allt Alpsjö har gjort mycket för att främja nyckelharpans ställning i Sverige, och han var också en huvudaktör när en nyckelharporganisation bildades i USA 1995. Åsa Jinder utsågs rekordung till riksspelman på nyckelharpa år 1979, och gav instrumentet stor uppmärksamhet i massmedia. Instrumentet kallas nyckelharpa även på engelska.

De största profilerna i nyckelharpans historia torde vara Byss-Calle och Eric Sahlström. Andra viktiga gestalter har varit August Bolin, Ceylon Wallin och Hasse Gille.

Modern svensk populärmusik har dragit nytta av nyckelharpans karaktäristiska ljud, exempelvis Hedningarna, Åsa Jinder, Väsen och Nordman, vars medlem Mats Wester också är riksspelman. Världens mest spridda nyckelharpsinspelning torde dock vara låten Dum dum diddleABBAs skiva Arrival. En musiker som experimenterar med olika former av nyckelharpor är Johan Hedin.

En annan känd nyckelharpsspelman är Peter ”Puma” Hedlund, boende i Iste, Vallsta, Hälsingland. Peter blev riksspelman redan 1975 och anses av många i dag vara Sveriges främste spelman på kromatisk nyckelharpa.

I sin roll som lärare har han möjlighet att påverka och lämna sitt bidrag till den nya generationens nyckelharpsspelare, bland annat genom en interaktiv DVD-serie. I traditionell anda gör Peter också egna låtar som snabbt blivit populära bland dagens spelmän.

Sedan slutet av nittonhundratalet har nyckelharpan blivit alltmer populärar även utanför Sverige och i olika musikstilar. Marco Ambrosini spelar nyckelharpa i så väl äldre som modern musik och tillsammans med de franska fiolbyggarna Jean-Claude Condi och Annette Osann. Didier François från Belgien har specialiserat sig på att spela jazz på nyckelharpa.

Nyckelharpsevenemang

Varje år under helgen före midsommar äger nyckelharpstämman i Österbybruk rum. Det finns även spelmanstävlingar.

Eric Sahlström Institutet i Tobo driver en ettårig utbildning i folkmusik på nyckelharpa.

Nationalinstrument?

Sedan en längre tid har det pågått en debatt gällande nyckelharpans upphöjande till officiellt svenskt nationalinstrument[källa behövs]. Motståndare till idén menar att det finns en risk att det mångkulturella Sverige splittras om ett så typiskt svenskt instrument som nyckelharpan skulle bli nationalinstrument, medan förespråkarna menar att nyckelharpan avspeglar "den svenska folksjälen". Jämför med hardingfelan som är inofficiella Norges nationalinstrument. Skillnaden mellan Norges instrument som av folket då ses som nationalinstrument skulle vara att Sverige skulle gå steget längre och ge politikerna makten att bestämma vad som är det svenska folkets nationalinstrument.

Se vidare diskussionen i SvD mellan 17 mars och 2 maj 2002.

Argument för nyckelharpan som svenskt nationalinstrument som använts i debatten i SvD:

  • Den djupa och vemodiga klangen avspeglar den svenska folksjälen.
  • Även om ursprunget är omtvistat har nyckelharpa utvecklats och spridits främst i Sverige sedan åtminstone slutet av 1500-talet.
  • I Sverige kan man hitta spelmansmässor och tävlingar inriktade på nyckelharpan.
  • Sverige har de erkänt bästa nyckelharpsspelarna, exempelvis Åsa Jinder och Eric Sahlström.
  • Det finns få andra instrument av samma dignitet som skulle passa som svenskt nationalinstrument.

Argument mot nyckelharpan som svenskt nationalinstrument som använts i debatten i SvD:

  • Förstärkandet av nationella identiteter kan under tragiska omständigheter leda till internationella konflikter. (Jmfr Samuel Huningtons Clash of Civilizations)
  • Det finns "andra instrument [som] uppfyller [de] kriterier" som krävs för att upphöja ett instrument till "nationalinstrument" (till exempel, vilket protagonisterna argumenterar för, dragspelet)
  • "Både fiol och dragspel har varit mer spridda än nyckelharpan och långt viktigare för folkmusikens utveckling, kvalitet och användning. De passar dessutom bra in i vårt mångkulturella samhälle och hör samman med många andra folkmusikaliska traditioner som nu finns i vårt land."
  • "En utnämning till nationalinstrument kan snarare skada än främja detta unika instrument. Vi är rädda för att ge det ett av riksdagen bestämt symbolinnehåll."

Se även

Referenser


Externa länkar

Personliga verktyg