Regioner och platser i Tolkiens värld

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Morannon)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif

J.R.R. Tolkien skapade i sina berättelser en fiktiv värld - Arda. Här listas regioner och platser i Arda.

Innehåll

Aman

Aman är den kontinent där Valinor ligger. Fram till Númenors fall i andra åldern låg Aman längs den västra kanten av den platta jordytan. Därefter försvann Aman från den fysiska världen. Kända platser i Aman är, förutom nedanstående, Araman i norr och Avathar i söder.

Almaren

Almaren var den ö som valar först bosatte sig på när de kom till Arda; det var även här som de reste de två lamporna, Illuin och Ormal, för att lysa upp världen. Men deras fiende Melkor anföll Almaren från sin fästning Utumno och förstörde ön. Valar seglade då västerut, för att aldrig återvända till Midgård, och bosatte sig i vad som kom att kallas Valinor (se nedan). Enligt vissa källor klarade sig själva ön Almaren undan attacken från Melkor och blev sedan Tol Eressëa.

Alqualondë

Alqualondë betyder ”svanhamnen” och är telerialvernas huvudstad vid Valinors stränder, nordöst om Tirion i norra Eldamar mellan Calacirya och Araman.

Staden var uppförd i en naturlig hamn och byggd av sten. Vi vet inte mycket om hur den såg ut, men förutom de stora hamnar där telerialvernas skepp förtöjde fanns även Olwës torn. Staden var täckt av pärlor som telerialverna fann i haven och juveler som de fått från noldor.

Alqualondë är mest känt som den plats där det första frändedråpet ägde rum. Enligt Silmarillion gick det till så här:

När Fëanor lämnade Valinor behövde han skepp för att kunna ta sig till Midgård, men noldor ägde inga sådana och Fëanor fruktade att varje försening skulle innebära att hans folk skulle ompröva sitt beslut att följa honom. De vände sig därför till teleri i Alqualondë och bad att få använda deras skepp. Dessa ville dock inte gå emot valars vilja, och försökte därför övertala sina vänner att tänka om och stanna i Aman. I sin ilska och galenskap försökte då noldor att ta skeppen med våld och segla iväg med dem. Teleri svarade med stenar och pilar, och de slängde många av Fëanors följeslagare överbord (dock utan att döda dem), och de försökte blockera hamnen.

Då drog noldor sina svärd, varvid teleri strängade sina bågar och en bitter strid började som till en början såg ut att vara jämn eller till och med till teleris fördel. Då kom den andra skaran av noldor, ledda av Fingon, tillsammans med vissa utav Fingolfins folk. De missförstod situationen och trodde att teleri attackerat noldor på valars order, och de anslöt sig till striden. Det hela slutade med att många av teleris folk dräptes och deras skepp togs, och när Osse fick höra detta blev han vred och kallade upp en storm, och många av de stulna skeppen förstördes i vågorna. Alla som fortsatte mot Midgård blev förbannade av Mandos.

Calacirya

(quenya: "Ljusklyftan")

Eldamar

Helcaraxë

Helcaraxë är namnet på ett kallt och dimhöljt sund mellan Aman och Midgård. I Silmarillion beskrivs platsen som en smal havsarm fylld av malande is.[1] Sundet fanns innan Morgoths flykt från Valinor under Trädens år men isfylldes i samband med den kyla som Morgoth spred i Midgårds norra delar. Sundet är välbekant i alvernas historia som det sund Fingolfin och andra medlemmar av dennes ätt korsade efter att Fëanor övergett dem vid Aramans stränder. Under färden över Helcaraxë förlorade många alver av Fingolfins ätt sina liv, bland dessa Turgons maka Elenwë. Helcaraxë korsades sannolikt första gången av Valar då dessa i ett försök att befria de nyligen uppvaknade alverna från Morgoths skugga. Morgoth tillsammans med Ungoliant korsade sundet tillsammans på sin färd mot Aman för att släcka de två trädens ljus.

Taniquetil

Taniquetil var det berg där Manwë bodde, näst mäktigast av alla valar. ( Morgoth var i begynellsen allra mäktigast ). På berget hade Manwë sitt hem.

Berget var så högt att inte ens Morgoths vassa ögon kunde se vad som hände där.

Tirion

Tol Eressëa

Tol Eressëa, eller Ensliga ön, är en ö som ursprungligen låg utanför Midgårds västkust. När alverna färdades västerut till Valinor och kom till Beleriands kust lät Ulmo lossa den från botten och använde den till att transportera dem över havet, som vore den en jättelik farkost. Därefter förankrade han den i Eldamars bukt vid Amans östkust.

Under lång tid verkar Tol Eressëa legat öde, men vid slutet av Första åldern blev ön åter befolkad av de alver som återvände från Beleriand efter Vredens krig.

Valinor

Efter Almarens fall blev Valinor (quenya: "Valars land") det nya hemlandet för valar och de maiar som följde dem. Det omfattade centrala Aman från Yttre havet i väster till kusten i öster, där de som ett skydd mot angrepp från Melkor reste Pelóri-bergen. I östra Valinor låg också den viktigaste staden, Valmar (även kallad Valimar), där många av valar bodde och de alla samlades för högtider. Vid Valmars västport låg en gräsklädd kulle vid namn Ezellohar, där valars domsring stod och de Två Träden växte. Alla bodde dock inte här; Manwë och Varda hade sin boning på toppen av Taniquetil, Pelóris högsta berg, och även Yavanna, Oromë, Mandos och Lórien hade sina egna domäner. Längst i väster invid havet bodde Nienna, gråterskan.

När valar nåddes av budet att alverna vaknat erbjöd de dem att bosätta sig hos dem i Valinor. Inte alla hörsammade kallelsen, och vissa stannade på vägen, men de som kom fram byggde staden Tirion vid kusten, och valar öppnade ett pass genom Pelóri, Calacirya, genom vilken ljuset från de två träden kunde nå dem. Tirions befolkning bestod huvudsakligen av noldor, medan teleri bodde i Alqualonde och vanyar levde vid Manwës fötter på Taniquetil.

Sedan Melkor och Ungoliant anfallit och förstört de två träden lät valar göra Pelóris klippor än högre och mer otillgängliga, och lade längs kusten ut De förtrollade öarna som ett ogenomträngligt nät av vilseledande skuggor, förbi vilka ingen sjöman skulle kunna segla.

Beleriand

Beleriand var namnet på de västligaste av länderna öster om Stora havet. Under Vredens krig i slutet av Första åldern sjönk det i havet; endast en liten del, Lindon, bevarades.

Adurant

Adurant var den sjätte och sydligaste av floden Gelions bifloder. Namner Adurant betyder "dubbelfloden", en anspelning på hur den delar på sig kring ön Tol Galen.

Aglon

Angband

Det mörka fästet Angband i norra Beleriand skapade Morgoth ursprungligen som en utpost till Utumno, men sedan valar raserat detta när de tog honom till fånga i samband med alvernas uppvaknande tog han Angband som sitt huvudsakliga maktcentrum och reste över det Thangorodrims tre toppar.

Vid Angband utkämpades många bittra strider med Beleriands olika alvsläkten (främst noldor) innan det slutligen föll under Vredens krig. Under de krig som utkämpades i Beleriand under denna tid fanns många hjältar och många mäktiga fiender. Om dessa omvälvande händelser kan man läsa i Silmarillion.

Ard-galen

Balars ö

Belegaer

Belegaer ("Stora havet") kallades havet mellan Beleriand och Aman.

Belegost

Belegost var ett av de två stora dvärgriken som fanns i Beleriand. Belegost är sindarin för ”Stor Fästning”; dvärgarna själva kallade riket för Gabilgathol. Belegost låg norr om dvärgriket Nogrod i bergskedjan Ered Luin.

Under Första Åldern kom Belegosts konung, Azaghâl, att forma en allians med noldorprinsen Maedhros efter att denne räddat honom och hans följe från ett överfall av orcher. Under det femte slaget om Beleriand, Nírnaeth Arnoediad, dödades Azaghâl av draken Glaurung, men denne blev samtidigt så svårt skadad av konungen att han tvingades fly och noldor kunde vinna striden.

Dvärgarna i Belegost kom inte att hjälpa sina fränder från Nogrod när dessa anföll Menegroth för att ta tillbaka Dvärgarnas Halsband, Nauglamír. De undslapp därför alvernas och enternas omedelbara vrede, men deras kontakter med alverna från det närliggande Lindon påverkades ändå. Efter Vredens krig kom många dvärgar att lämna ruinerna i Belegost då nästan hela Blå bergen sjönk i havet. De som flydde västerut kom att bosätta sig med Durins folk i Khazad-dûm medan en del dvärgar stannade kvar i Blå bergen.

Brithombar

Cuiviénen

Cuiviénen var den plats där alverna vaknade. Det låg vid stranden till ett stort innanhav i den yttersta östra delen av Midgård. Cuiviénen har sedan dess förstörts, eventuellt av naturliga skäl.

Dimbar

Dimbar var ett öde land i norra Beleriand mellan skogarna Brethil och Neldoreth.

Doriath

Doriath var gråalvernas rike i Beleriand och det mäktigaste alvriket öster om havet. Det kom att kallas det "Inhägnade Landet" eftersom drottning Melian vävde en förtrollning runt det, Melians gördel, som gjorde att ingen kunde ta sig in i landet utan konung Thingols tillstånd.

Doriath består huvudsakligen av landet mellan floderna Sirion och Aros, delat av floden Esgalduin i Neldoreth och Region, samt skogen Nivrim på Sirions östra strand. Skogarna Brethil och Nan Elmoth räknades ofta som en del av Doriath men låg inte under Melians förtrollning.

Doriath var ursprungligen känt som Eglador, vilket betydde "De Efterlämnades land", eftersom de teleri som stannat i Beleriand för att söka sin försvunne konung kallade sig så. Under de sista åren före Första Ålderns början anfölls konungen av Doriath av orcher, och därefter lade Melian sin förtrollning över landet med osynliga murar av skugga. Samtidigt byggde Thingol upp en armé av pilbågskyttar som skulle försvara hans rike och med hjälp från dvärgarna rustade han den med yxor, spjut, svärd och rustningar.

Han kom även att samla många olika alvstammar till sitt rike; efter Det Första Slaget om Beleriand kom många laiquendi, nandor och avari att samlas där som ”Gästalverna” i Arthórien. Dvärgarna från Nogrod kom sedan att bygga Menegroth som blev huvudstad i riket och Thingols stora fästning. Det stora trädet Hirilorn, i vars krona Thingol placerade Lúthien för att hon inte skulle kunna träffa Beren, växte utanför huvudentrén till fästningen.

När noldor i början av Första Åldern återvände till Beleriand vägrade Thingol dem inträde i Doriath på grund av frändedråpet i Alqualonde. Det enda undantaget var Finarfins barn, eftersom deras mor Earwen var dotter till Thingols broder Olwë.

När Edains andra hus, Haladin, drevs bort från sina bosättningar i Thargelion och sökte en säkrare boplats gav Thingol dem lov att bosätta sig i Brethil. Deras viktigaste bosättning var Ephel Brandir, och de kom att spela en viktig roll i den tragiska berättelsen om Húrins barn.

Endast två lyckades ta sig igenom Melians gördel utan tillstånd, och båda fallen verkar ha berott på att de inte var medvetna om vart de tog vägen. Den mest kände var Beren, Barahirs son, som efter att ha hämnats sin faders död strövade omkring i vildmarken försjunken i en djup depression; den andre var Carcharoth, mäktigast av vargar, som efter att ha svalt Berens hand med en silmarill i blev galen av smärta och rusade fram i blindo.

Húrins son, Túrin, som var dotterson till Berens kusin Baragund, sändes efter Nirnaeth Arnoediad till Doriath, där han växte upp som Thingols fosterson; han flydde dock landet efter att han provocerats till att fysiskt anfalla en alv under en festmåltid. Även hans mor och syster, Morwen och Nienor, bodde där en tid innan de gav sig av för att leta efter Túrin och försvann. Efter Nargothronds fall sände Túrin dess skatter till Doriath, bland annat det undersköna dvärgahalsbandet Nauglamír. Thingol bad då dvärgarna från Nogrod att smida samman den silmarill som Beren och Lúthien vunnit med halsbandet. Dvärgarna som utförde detta arbete drabbades dock av silmarillens förbannelse och ville inte lämna ifrån sig sitt verk; de dräpte Thingol och gav sig hemåt med halsbandet. De flesta dödades dock och halsbandet återvände till Doriath.

Rykten om detta fick dvärgarna att samla sina arméer och anfalla Doriath, som nu låg helt oskyddat eftersom Melian i sin sorg över Thingols död inte förmådde upprätthålla sin gördel; detta var den första plundringen av Doriath. Det återupprättades dock under Beren och Lúthiens son Dior, men attackerades på nytt och plundrades av Fëanors söner — den andra plundringen av Doriath. Efter detta kom Doriath att ligga öde tills landet sjönk i havet efter Vredens krig.

Dor-lómin

Dor-lómin var de sydvästra delarna av Hithlum i norra Beleriand. I öst gränsade det till Mithrim-bergen och den flod som formade Regnbågsklyftan känd som Annon-in-Gelydh eller ”noldors port”. Noldor kom att bosätta sig i Dor-lómin när de återvände till Beleriand och under en lång tid styrdes det av Fingon innan han tog över som högkonung av noldor efter hans fader Fingolfins död. När människorna nådde Beleriand kom Fingon att ge Dor-lómin till Hadors Hus.

Húrin, Galdors son, kom att bo i Dor-lómin nära berget Amon Darthir där floden Nen Lalaith började. Efter Nírnaeth Arnoediad, då Hadors Hus krossades, bodde östringar i Dor-lómin. Tuor kom även att bo i Dor-lómin och fostras av alverna av Androth i de närliggande Mithrim-bergen. Liksom resten av Hithlum sjönk Dor-lómin i havet efter Vredens krig.

Dorthonion

Dorthonion (namnet betyder ”landet av furu”) var ett högland i norra Beleriand söder om Ard-galens slätter, som gränsade till Melkors fäste Thangorodrim. I Dorthonion härskade Angrod och Aegnor, söner till Finarfin, fram till Dagor Bragollach då det intogs av Morgoths styrkor och blev känt som Taur-nu-Fuin ”skogen under natten”.

I nordöstra Dorthonion låg ett slättland som kallades för Ladros, vilket gavs till Boromir av Bëors Hus. Här kom även Barahir och hans son Beren att bo i vildmarken. Liksom större delen av Beleriand förstördes Dorthonion under Vredens krig, men dess nordligaste delar dränktes inte av havet utan kom att bilda ön Tol Fuin, ”nattens ö”, som var en av de västra öarna.

Eglarest

Ered Mithrim

Estolad

Estolad är ett vidsträckt slättland i östra Beleriand mellan floderna Celon och Gelion, precis väster om Thargelion. Sedan de första människorna nått Beleriand bodde de under många år på slätterna innan de vandrade västerut och norrut.

Falas

Falas (namnet betyder “kust” eller “strand”) var ett område på Beleriands västkust, söder om Nevrast mellan floderna Brithon och Nenning. Här levde Sindaralver under Círdan Skeppsbyggaren, och de byggde de befästa hamnarna Brithombar och Eglarest. År 65 i Första Åldern byggde Finrod Felagund tornet Barad Nimras vid en udde mellan Brithombar och Eglarest, för att hålla utkik om Morgoth skulle anfalla från havet. Falas nämns bara under det Första Slaget om Beleriand då Morgoths arméer krossade det och belägrade de två hamnarna, men lämnade belägringen när noldor kom till Beleriand. Falas hamnar krossades slutligen år 473 i Första Åldern och Círdans folk flydde till Sirions mynningar och Balars ö.

Gelion

Gelion var beleriands största flod och hade sina källor i Ered Luin (de blå bergen). Öster om Gelion fanns Ossiriand.

Gondolin

Gondolin (Dolda klippan eller Vattenmusikens klippa - det senare p.g.a springbrunnarna som fanns i berget), en stad och land. Historien om Gondolin finns i Silmarillion.

Gondolin grundades av noldorfursten Turgon under Första Åldern som en hemlig tillflyktsort och mönstringsplats under alvernas krig mot Morgoth. Staden låg på en klippa på Tumladens slätt i norra Beleriand, omringad av bergskedjorna Echoriath i norr och Crissaegrim i söder, och skyddades från Fiendens spioner av Thorondors vaksamma örnar. Dess läge röjdes oavsiktligt av Húrin, Túrin Turambars fader, men först efter tillfångatagandet av Maeglin, som i sin iver att bryta malm trotsat sin konung och lämnat staden, kunde Morgoth anfalla.

Dock visade det sig att denna Morgoths största triumf skulle så fröet till hans nederlag: bland de överlevande flyktingarna från Gondolin fanns prinsessan Idril Celebrindal, hennes make människan Tuor och deras son Eärendil. De nådde Balars ö, dit även flyktingar från Doriath anlänt — inklusive Elwing, sondotter till Beren och Lúthien och ägare till silmarillen — och när inget mer såg ut att kunna stå i vägen för Fiendens slutliga triumf lyckades det Earendil, med Elwing och silmarillen vid sin sida, att bryta igenom de förtrollningar som Valar lagt över haven runt Aman och inför Makterna vädja om deras nåd och hjälp.

Till furstarna Turgon och Finrod sände Ulmo en dröm som varnade för att Morgoth inte kunde hållas inspärrad för evigt i Angband. De bestämde sig båda för att bygga ett hemligt fäste, och Finrod hade snart huggit ut Nargothrond ur floden Narogs klippor. För Turgon tog det längre tid, och det var först sedan Ulmo sänt honom ytterligare en dröm som han fann Tumladens slätt, en gammal sjöbotten omgiven av höga berg med en gammal flodfåra som enda kontakt med yttervärlden. Här lät han i hemlighet uppföra en vacker stad, inspirerad av Tirion på Túna, och när den var färdig lämnade han och hans folk sina tidigare bosättningar i Nevrast och färdades dit längs fördolda vägar. För att spärra av ingången lät han bygga sex portar, och efter Nírnaeth Arnoediad (de otaliga tårarnas slag) även en innersta och sjunde, enligt följande:

  • Träporten
  • Stenporten
  • Bronsporten
  • Järnporten
  • Silverporten
  • Guldporten
  • Stora porten eller Maeglins port; ibland även kallad Stålporten

Varje port hade en egen vaktstyrka med unik uniform och beväpning, symboliskt knuten till portens material.

Kaptenen för Stora Porten var Echtelion av källsprånget som tog emot Tuor när denne kom till Gondolin.

Himlad

Himlad var ett land i nordöstra Beleriand mellan floderna Celon och Aros som i norr gränsade till Lothlann där Himring låg. Tillsammans med Aglon-passet styrdes Himlad av Celegorm och Curufin.

Himring

Himring var en hög kulle i nordöstra Beleriand. Efter att Beleriand dränkts av havet under Vredens krig sträckte sig Himrings högsta topp över havet och gick under namnet Himring-ön. Den stora fästningen på Himring byggdes av Fëanors söner efter att de vänt österut när Thingol blev medveten om frände-dråpet i Alqualandë. Fästningen var Maedhros högborg och därifrån vaktade han de nordöstra gränserna som blev kända som Maedhros marker.

Himring beskrivs som “vidaxlad, med ett fåtal träd och slät samt omringad av mindre kullar”. Öster om kullarna var Maglors Gap och Ered Luin, till väster fanns Aglons pass, där Curufin och Celegorm levde. Vid de skogsbevuxna kullarna runt Himring fanns Celons och Lilla Gelions mynningar.

Fästningen på Himring var de enda som stod kvar i östra Beleriand efter Dagor Bragollach och många överlevande från de omringande områdena, bland annat Maedhros broder Maglor, samlades där. Men under Nírnaeth Arnoediad blev Fëanors söner besegrade och Maedhros marker fanns inte längre och på Himring bosatte sig Angbands soldater.

Hithlum

Hithlum var en region i norra Beleriand nära Helcaraxë och öster om Lammoth. Hithlum var separerat från Beleriand genom bergkedjan Ered Wethrin och fick sitt namn efter dimmorna som ofta samlades där; Hithlum är sindarin och betyder ”dimskugga”, på quenya blir det Hísilómë.

Hithlum var delat i Mithrim, där noldors konungar hade sina hallar, och Dor-lómin, som senare kom att tilldelas Hadors Hus.

Morgoth kom att anfalla Hithlum många gånger och under Nírnaeth Arnoediad gick landet förlorat till fienden.

Lammoth

Lindon

Lindon var ett område bortom Ered Luin (Blå bergen) i nordvästra Midgård. Det är även det land som ligger längst västerut under Tredje åldern, och från Grå Hamnarna seglade alver som drabbats av längtan till havet västerut för att nå Valinor. Månbukten delade in landet i Forlindon (Norra Lindon) och Harlindon (Södra Lindon).

Namnet Lindon har bevarats från Första Åldern, då Laiquendi (grönalver) bosatt sig i Ossiriand. Lindon betydde “sångarnas land”, efter Teleri som tidigare kallades för Nandor.

Lindon var efter vredens krig vid slutet av första åldern det enda som återstod av Beleriand sedan resten hade sjunkit i havet i det tumult som uppstod. Det finns vissa tecken som tyder på att Lindon var större före Númenors fall.

Lindon är alvernas konungarike väster om Blå bergen. Här ligger Mithlond (Grå hamnarna). Lindon är det enda som finns kvar av det forna Beleriand. Många av Beleriands alver flydde till Lindon innan Beleriand förstördes. I Andra Tidsåldern då deras konung Gil-Galad dog med Elendil i den Sista Alliansen i kriget mot Sauron reste de flesta av alverna i Lindon till Valinor. Noldor alverna levde huvudsakligen i Forlindon och Sindar alver bodde bl.a. i Harlindon och Mörkmården. Lindon styrs nu av Gil-galads löjtnant Círdan Skeppshan

Lothlann

Mithrim

Nan Elmoth

Nan Elmoth var en skog i Beleriand öster om Doriath och sydöst om floden Celon. Den liknar andra skogar i Tolkiens värld som Gamla Skogen, Mörkmården, Lothlórien och Fangorn.

Melian och Thingol bodde ett tag i Nan Elmoth innan de grundade riket Doriath. Det var en förtrollad skog vid den östra änden av den östvästra dalen som gick emellan de norra kanterna av Doriaths skogar och bergen Ered Gorgorath. Under tiden då Thingol och Melian var där kom träden att växa till de längsta och mörkaste träden i Beleriand och hindrade solen att lysa bland de täta träden. Eöl Mörkalven, en känd smed bodde där. Nan Elmoth var en del av Doriath, därför gav Eöl Thingol svärdet Anglachel som en gåva för att han fick bo där. Eöl kom senare att förföra Aredhel då hon äntrade skogen och han gifte sig sedan med henne, tillsammans fick de sonen Maeglin, han som förrådde Gondolin till fienden.

Nargothrond

Nargothrond var ett stort underjordiska fästet vid floden Narog, som grundades av Finrod Felagund. Betecknar också Nargothronds rike öster och väster om floden Narog. Fästet Nargothrond förstördes av Glaurung, den första av Morgoths drakar.

Nevrast

Nevrast låg vid kusten till Det Stora Havet i Beleriand och dess huvudstad var Vinyamar. Nevrast var hemlandet åt Turgons rike tills Turgon ledde sitt folk till Gondolin år 125 i den Första Åldern. Landet kom nästan helt att vara öde innan Ulmo guidade Tuor dit. När noldor återvände till Midgård kom de att först bosätta sig i Nevrast, sedan kom även sindar att bo där och landet vart väldigt mixat av olika folkslag. Efter vredens krig kom dock hela landet att sjunka ner i havet.

Nogrod

Nogrod var en utav de två stora dvärgrikena som fanns i Beleriand. Dvärgarna kallade Nogrod för Tumunzahar och var beläget söder om berget Dolmed i bergskedjan Ered Luin. Riket grundades år 1250 enligt valars år och blev snart ett näste fullt med skickliga smeder. Den skickligaste smeden av dem alla var Telchar som var lärling till den legendariska Gamil Zirak. Han gjorde åt Thingol de som senare kom att bli känt som Hadors Hjälm samt kniven Angrist och det kända svärdet Narsil.

När noldor återvände till Beleriand och Midgård kom dem att få bra relation med Caranthirs folk och under Nírnaeth Arnoediad kom noldor att få hjälp av dvärgarna genom både styrkor och rustningar. Men efter att dvärgarna från Nogrod anfallit och mördat Thingol samt stulit Nauglamír kom deras relation med Doriath att bli väldigt dålig. Dvärgarna som stulit halsbandet jagades och mördades och då samlade dvärgarna från Nogrod sina styrkor och plundrade Menegroth. Men Nogrods konung och hans följe mördades av Thingols svärson Beren Erchamion tillsammans med grönalver och enter.

I slutet av den Första Åldern kom Nogrod att förstöras då stora delar av Blå bergen sjönk i havet efter vredens krig. De dvärgar som inte stannade kvar i Blå bergen kom att fara söderut till deras kusiner i Khazad-dûm.

Noldors port

Ossiriand

Ossiriand eller De Sju Flodernas Land låg längst österut i Beleriand, mellan Ered Luin och floden Gelion. De sju floderna, från norr till söder var:

  1. Gelion
  2. Ascar eller Rathlóriel
  3. Thalos
  4. Legolin
  5. Brilthor
  6. Duilwen
  7. Adurant

Bredvid den norra stranden av floden Ascar gick Dvärgvägen till Nogrod.

Ossiriand var ett grönt och skogsbelagd land som beboddes av sindaralverna. Tidigt i den Första Åldern, före Månen kom en del av telerialverna, de som kallades nandor att äntra Ossiriand under deras ledare Denethor, och fick tillstånd av Thingol att bosätta sig där.

Efter dem kallades landet ofta för Lindon, för Sångarna, efter det gamla klannamnet av telerialverna som nandor fortfarande använde. De blev kända som Laiquendi eller Grönalverna.

Efter att deras ledare Denethor dött under ett orchanfall valde de inga fler ledare och många flyttade till Doriath.

Norr om Ossiriand låg landet Thargelion, och söder om floden Adurant låg Landet av de Döda som Lever, där Lúthien och Beren levde deras andra liv.

Ossiriand var den enda delen av Beleriand som klarade sig efter vredens krig, men Belgaer det Stora Havet krossade bergskedjan vid flodens Ascars sida och skapade Lhûn Bukten. Under den Andra Åldern och den Tredje Åldern kom de forna landen Ossiriand och Thargelion att kallas för Lindon där Gil-galad och Círdan härskade.

Sirion

Thangorodrim

Thangorodrim (”Bergen av Förtryck”) var tre stycken vulkaniska berg i Järnbergen i norra Midgård under den Första Åldern. Dessa var de högsta topparna i hela Midgård och hade blivit resta av Morgoth, som byggde sin fästning Angband djupt under dem.

Thangorodrim är sagt att vara traven av slagg från Morgoths smältugn och spillror från grävandet av Angband, men vid samma tid var den lika stor att forma fullständiga djup; Maedhros fastande i en klippa i Thangorodrim och Húrin fängslad på en hög platå. Topparna av Thangorodrim rykte ständigt och ibland sprutade de lava. De tre topparna av Thangorodrim funktionerade som smältugnar för Morgoths mäktiga smeder djupt inne i Angband.

Under en tid bodde örnarna vid Thangorodrim, men under den Första Åldern kom de att flyya till Crissaegrim nära Gondolin.

Vid den sydliga basen av den mittersta toppen fanns den stora porten till Angband, en djup kanjon som ledde in till berget, linjerad med torn och fästningar. Det fanns även ett antal hemliga portar lite var som helst runt bergets sidor, från vilka Morgoths styrkor kunde anfalla och överraska deras fiender.

Positionen och storleken på Thangorodrim är okänt. En teckning gjort av Tolkien, räknat enligt skalan, borde göra Thangorodrim 35 000 fot lång och om den ska ha legat 150 ligs (450 númenoranska mil) norr om Menegroth, dock är det för långt för att vissa scener i Silmarillion ska vara verkliga, 150-200 númenoranska mil hade varit troligare. Det är möjligt att Tolkien inte refererade till ”som en örn flyger” utan snarare ”som en varg springer” och därför kan man räkna med ytterligare 200 till 250 mil.

Thargelion

Tol Galen

Tol Galen var en ö i floden Adurant (den sydligaste av floden Gelions bifloder). Efter att ha återvänt från de döda levde Beren och Luthien där under det som var kvar av deras liv

Utumno

Utumno, även känt som Udûn, som på sindarin betyder ”helvetet”, var Melkors första onda fästning. Melkor byggde denna fästning efter hans första förvisning från Arda. Utumno är beläget i de nordöstra delarna av Midgård, djupt under Järnbergen. Utumno byggdes runt år 3400 enligt valars år där de Två Lampornas ljus, Illuin och Ormal, var som svagast.

Under 1149 valarianska år var Utumno hans bas och han samlade många onda ting i hans fästning, bland annat drakar, balroger, spindlar och vampyrer. Det var även här som han fångade in alver och torterade dem till att bli de första orcherna. År 1099 i Trädens Åldrar krossades Utumno av valar och dess styrkor för att rädda alverna och föra dem i säkerhet till Valinor. Melkor fångades och tvingades till Valinor där han var fången under tre långa tidsåldrar.

Vinyamar

Vinyamar var en stad i Nevrast som härskades av Turgon innan han tillsammans med sitt folk flyttade till Gondolin. Staden låg vid berget Taras sluttningar i början av den Första Åldern. Staden låg sedan under lång tid öde innan Tuor hittade dit tack vare Ulmo och fann resterna av den förfallna staden.

Midgård

Huvudartikel: Tolkiens Midgård

Amon Hen

Amon Hen är en höjd på östra sidan om Tolbrandir (tinnklippan). På de gamla kungarnas tid i Gondor, då ännu riket blomstrade och dess gränser sträckte sig vitt och brett, fanns stora stentroner på höjderna och dem bevakades dag och natt. Vid den här tiden utgjorde Argonath (Isildur och Anarions stenstoder) Gondors norra gräns och Amon Hen utgjorde dess första utkikspost.

Angmar

Angmar är ett kungarike, som grundades år 1300 i tredje tidsåldern norr om Dimmiga bergen av ringvålnadernas herre, känd som Häxmästaren av Angmar. Huvudstaden hette Carn Dûm. Riket grundades för att Sauron ville krossa sina dödsfiender Dúnedain i Norden då Söderns Dúnedain ännu var honom övermäktiga. Saurons tjänare utnyttjade det faktum att Nordriket Arnor var splittrat i tre kungariken, sådde split mellan dem och besegrade dem till sist ett efter ett. År 1974 TÅ invaderade häxmästaren Dúnedains sista rike i norr, Arthedain, och krossade det fullständigt, varvid de kvarvarande dúnedain flydde in i alvlandet Lindon i väster. Gondors arméer kom dock till sina nordliga fränders hjälp och krossade i sin tur häxmästaren.

Belfalasbukten

Belfalasbukten är den del av Belegaer som ligger söder om Gondor och norr om Bortre Harad. De viktigaste hamnstäderna är Dol Amroth, Pelargir och Umbar. Den stora floden Anduin rinner ut i Belfalasbuken.

Blå bergen

Ered Luin, känd även som Blå bergen och Ered Lindon var en bergskedja i de västra delarna av Eriador. Under den Första Åldern var Ered Luin en hel kedja som separerade Eriador från Beleriand. Sju floder fanns vid dess västra sida och landet som de sju floderna flöt i kallades Ossiriand, senare känd som Lindon, därför kallades bergen ibland för Ered Lindon. Dvärgstäderna Belegost och Nogrod fanns även i dessa berg.

Bergskedjan gick sönder under vredens krig och i mitten av kedjan bröt havet igenom, som skapade en ny sjö vid floden Lhûn. I mitten av gapet, där Lhûn mötte havet byggdes Grå hamnarna.

Dimmiga bergen

Dimmiga bergen löper i mer eller mindre nord-sydlig riktning och bildar gränsen mellan landområdena Eriador i väster och Rhovanion i öster. På sindarin kallas bergskedjan Hithaeglir "Torn av dimma".

Dimmiga bergen sägs ha skapats av Melkor som skydd från Valar före solens tidsåldrar. Under alvernas första vandring västerut var det många som blev skrämda av den höga bergskedjan och inte ville gå längre; dessa bildade folkslaget Nandor.

Vid bergskedjans norra ände låg riket Angmar under tredje ålderns mitt. Det stora dvärgriket Khazad-dûm (Moria), grundat av Durin, låg längre söderut. Längst i söder låg Isengård och Fangornskogen.

Dimmiga bergen gick att korsa via åtminstone två pass: Höga passet öster om Vattnadal, och Röda hornets pass under Caradhras ('röda hornet', på dvärgiska Barazinbar), ett av de tre bergen över Moria.

Zirakzigil (alternativt Tornets berg eller Celebdil), är Midgårds högsta bergstopp eller åtminstone Dimmiga bergens, där Gandalf besegrar Durins Bane under Ringens krig. Där finns Durins torn, men vem som har byggt det, eller när eller hur det är byggt är okänt.

Khazad-Dûm

Khazad-Dûm var den största och mest berömda dvärgboningen och gruvan i Midgård. Khazad-dûm betyder Dvärgaklyft på dvärgarnas eget språk khuzdul. Alverna kallar boningen Moria, Det svarta djupet.

Khazad-dûm var beläget under de tre bergen Celebdil, Bundushathûr och Caradhras, och där härskade Durin Dödlöse. Han var den störste av dvärgarnas sju fäder och vaknade upp vid Kheled-zârams vatten och såg stjärnorna reflekteras som en krona runt hans huvud i spegeltjärnens vatten. Durin härskade i Khazad-dûm under flera generationer.

Dvärgarna grävde tunnlar och gångar under bergen, från väst till östsidan av bergskedjan, och hittade en ådra av den ädla metallen mithril långt ner i djupen under Baranzibar. Men år 1980 i Midgårds tredje tidsålder grävde de för djupt och väckte upp en Morgoths urande, en balrog. Balrogen, som var både eld och skugga, dräpte Durin och efter tre år fanns ingen dvärg kvar i Khazad-dûms en gång så stolta rike.

Durins bane lockade orcher till sitt mörka underjordsrike och fick vara i fred i nästan tusen år. I slutet av tredje åldern kom Balin, en av Durins ättlingar, med en grupp dvärgar från Ensamma berget till Khazad-dûm för att återta det gamla riket. Det tragiska slut som Balins expedition mötte blev inte känt förrän många år senare, när ringens brödraskap med trollkarlen Gandalf i spetsen tvingades färdas genom Moria år 3018 i tredje åldern.

Sällskapet blev ertappade av orcher och ett stort troll i Mazarbuls arkivkammare, men lyckades fly. På Durins bro, inte långt från vid östra porten, kämpade Gandalf mot balrogen. Båda föll i djupet och så slutade balrogens välde i Moria, men det skulle dröja många år innan dvärgarna återvände till Khazad-dûm.

Eriador

Eriador är alvernas namn på de stora länderna i norra Midgård. Bland annat Norra konungadömet Arnor låg innanför Eriadors gränser, likaså Vattnadal.

Fylke

Efter inspelningen av Sagan om ringen, sattes det upp en skylt på inspelningsplatsen till Hobsala.

Fylke (engelska The Shire) befinner sig i den nordvästra delen av Eriador. Det beskrivs som en harmonisk plats där hoberna levt så länge de kan minnas – många hundra år – och är för det mesta helt avskärmade ifrån omvärlden, som också nästan inte vet någonting om detta land och var det kan tänkas finnas. Huvudkaraktärerna i Bilbo – en hobbits äventyr och Sagan om ringen kommer från byn Hobsala (Hobbinge i nyöversättningen, engelska Hobbiton).

Fylkes administration är en form av ordnad anarki med en ganska byråkratisk juridisk praxis som iakttas av alla Fylkebor. Man har organiserade vaktpatruller vid gränserna. Om det finns något som behöver debatteras (vilket händer mycket sällan) så samlas fylkeborna till ting. Man driver inte in någon skatt. I Fylke lever alla ett mycket ostört och trevligt liv, ingen vet så särskilt mycket om omvärlden och bryr sig helt och hållet bara om vad som försiggår i deras egna trakter. Man spenderar istället sin tid på att ha trevligt, umgås med vänner, äta mycket god mat, röka pipa (Fylkes tobak är vida känd) och fiska. Den mest ryktbara tobakssorten bland hober var "Gamle Toby" som döptes efter Tobold af Hornenstöt som var den första som började odla denna variant i sydfjärdingen av fylke, omkring byn Långbotten.

Fylke grundades år 1601 i den Tredje Åldern av hober som från början bott runt Anduin men sedan flyttat till Dunland och sedermera grundat Fylke. Det spekuleras i att hoberna flydde till väst från Mörkmården efter att östringar orsakat problem. Fylke kom att tillhöra Arthedain och därmed vara en del av Arnors rike. Under konung Argeleb II fick hoberna tillstånd att bygga på de obebyggda markerna som tidigare var konungens jaktmarker. Konungen gav hoberna tre villkor för att det skulle få bygga hus på hans mark, dessa var att det skulle se honom som deras härskare, att det skulle försvara vägarna i Fylke och att komma till undsättning om Arthedain vart anfallet.

Hoberna såg sig då som konungens undersåtar och skickade pilbågskyttar som hjälp mot häxmästaren av Angmar och hans styrkor. Efter Arnors fall kom Fylke att bli ett självstyrande rike där hövdingarna från de olika klanerna valde en borgmästare som skulle styra riket. Den första borgmästaren kom från Gammelbock-klanen, som senare kom att byta namn till Vinbock. Senare kom det att styras av Took-klanen.

Landet var väldigt litet och betydelselöst för en invasion av något folkslag och de gamla dúnedain skyddade rikets gränser från invandrare. De enda som passerade genom riket var dvärgarna som var på väg till sina gruvor i Blå bergen och alverna på väg till Grå hamnarna.

Under Ringens Krig kom Fylke att förvandlas till en polisstat efter att Saruman och hans tjänare Lotho Säcksta-Bagger förändrat riket. Med hjälp från Frodo, Sam, Merry och Pippin lyckades de besegra Saruman och hans tjänare vid slaget vid Sjöstorp. När Aragorn kröntes till storkonung av Gondor och Arnor blev Fylke en självstyrande del av riket. Aragorn förbjöd alla som inte var halvingar att äntra riket. Fylke återväxte tack vare jord som Sam fått av Galadriel och som planterades i riket.

Grå hamnarna

Grå hamnarna, eller Mithlond, är en hamnstad väster om Fylke. Vid tiden för Ringens krig är detta den enda plats varifrån alverna kan resa västerut över havet till Aman, men enligt sagan om Nimrodel seglade de tidigare även från andra platser i Midgård. Härskare över Mithlond är i Tredje åldern skeppsbyggaren Círdan, som tidigare bar Narya, eldens ring; (han gav den senare till Gandalf Grå). Under Andra åldern härskade här Gil-galad, noldors högste drott, tills han föll för Saurons hand i Sista alliansen.

Kummelåsarna

Kummelåsarna ligger öster om den Gamla Skogen. De var kända som Kummelåsarna för där fanns många gravåsar som användes av folket från Arnor. Det sägs att det redan byggts i Första Åldern men i Tredje Åldern använde folket av Arnor, Dúnedain, det som begravningsplats. Då den Stora Epidemin svepte över Eriador tvingades man lämna Kummelåsarna och Häxmästaren av Angmar skickade onda andar från Angmar och Rhudaur till Kummelåsarna för att besöka de döda. Dessa blev kända som Kummelgastar och de vandrar ännu där, bundna till Midgård. Platsen är väldigt ond och fylld av fasa och fruktan. Frodo Bagger och hans följe passerade Kummelåsarna då de var på väg till Vattnadal och blev fångade av en gast, men de räddades sedan av Tom Bombadill.

Fangorn

Fangorn är en skog vid foten av Dimmiga bergen. Skogen är hemvist för folkslaget enterna. Fangorn är också namnet på Lavskägge, enternas ledare.

Harad

Harad ligger söder om Mordor. Landet är känt för sina Mûmakils som spelade en roll vid slaget om Minas Tirith, då Mûmakils med pilbågskyttar tar sig an Rohans hästarmé. Det är vid detta tillfälle Rohans kung blir dräpt av den förste Nazgûlen, häxmästaren. Harad gränsar åt söder till piratnästet Umbar.

Hildórien

Hildórien var landet där människorna vaknade. Namnet betyder "Följeslagarnas land", liknande med namnet Hildor (Följeslagare) som gavs till människorna av alverna. Det är sagt att landet ska ligga i de östligaste delarna av Midgård.

Hollin

Hollin (Eregion på alviska) var ett rike väster om Khazad-dûm vid skuggan av Dimmiga bergen av noldor och dess huvudstad blev Ost-in-Edhil. Under en tid styrdes riket av Galadriel och Celeborn innan de båda flyttade till Lothlórien. Efter detta kom Fëanors barnbarn, Celebrimbor att styra riket. Under Celebrimbors styre kom alverna av Hollin att bli vänner med Annatar, herren av gåvor, och tillsammans smed dem maktens ringar.

När Annatar visade sig vara mörkrets furste Sauron försökte alverna hindra ringarna från att falla i Saurons händer men lyckades endast rädda tre ringar, Vilya, Narya och Nenya. Efter detta kom Hollin att förstöras och de överlevande alverna flydde antingen till Lindon, Lothlórien eller Vattnadal.

I den tredje åldern var Hollin ett mycket vackert land men obebott och fyllt med ruiner efter alvernas rike.

Khand

Khand är variags hemland och ligger sydost om Mordor och öster om Harad. Variags är besläktat med östringar och uppträdde för första gången tillsammans med vagnryttarna då de anföll Gondor år 1944 i den Tredje Åldern. Dessa variags beskrevs som ”skäggiga män med yxor” och likt Rohirrim red de på hästar. Under Ringens Krig stred de på Saurons sida och var med vid slaget vid Pelennors slätt. Deras ledare kan mycket väl ha varit den ökända ringvålnaden Khamûl, som var östringarnas onda kung och den ringvålnad med mest makt efter häxmästaren av Angmar.

Någon gång under den Fjärde Åldern kom troligen Khand att bli en del av Gondors rike då fred rådde och det inte längre hyste någon ilska mot Västerns folk.

Lothlorien

Lothlórien är ett av alvernas länder, och kallas ibland enbart för Lorién. Människorna i Rohirrim, dess grannar kallade det Dwimordene, vilket kan översättas med magiska skogen. Skogen fick sitt första namnet av Silvanalverna: Laurelindórinan (landet i dalen av det sjungande guldet) och Lórinand (Gyllene dalen). Det blev senare omdöpt till Lothlórien (Lórien av blomningen) till minne av det Lórien som Noldor lämnade. Ofta förkortades namnet till Lórien ("landet av guld", i detta fanns även betydelsen av dröm). Galadriels magi, som det senare avslöjades berodde helt på ringens kraft, berikade landet och gjorde det till en magisk plats där inget ont kunde inträda. Det enda sättet som landet kunde ha erövrats av Sauron arméer var om han kom i egen hög person. Mot honom fanns det inget alverna kunde göra.

Egentligen fanns det två Lorién, bägge framförallt exceptionellt vackra. Ett är Valan Irmos trädgård i Valinor (Irmo kallades ibland för Lorién). Den andra är skogen i Midgård som först befolkades av Nandoralver men senare berikades av Noldor och Sindar under Celeborn och Galadriel.

Här bodde alverna under ledning av Galadriel och hennes man Celeborn. De bodde i Caras Galadhon som var landets huvudstad.

Lórien var det enda stället i Midgård där den gyllene mallorn växte vilket främst berodde på Galadriels kraft. Senare planterades ett träd i Fylke av Sam Gamgi, som hade fått ett frö som gåva av Galdriel under ringens krig.

Under Ringens krig blir Lothlórien anfallet tre gånger.

Mordor

Mordor är det land där Sauron har sitt starkaste fäste, bland annat genom fästningen Barad-Dûr, inte långt ifrån Orodruin. Mordor ligger mellan de båda bergskedjorna Ered Lithuis (askbergen) och Ephel Duath, (Skuggornas berg). Detta gör att de enda vägarna in går genom den svarta porten, Morannon, eller genom passet Cirith Ungol och rakt genom honmonstrets håla. Mordor är till större delen en öken som i hög grad påverkats av domedagsberget; askan och lavan har en stor inverkan på landskapet. Överhuvudtaget finns det nästan ingen växtlighet, förutom i Morgai och i södra Mordor. Gorgoroths högplatå täcker större delen av norra Mordor och utgjorde på sitt sätt ett naturligt försvar. Det var där Sauron hade sina smedjor och gruvor. I söder låg sjön Nurnen, tyvärr var den en saltsjö. Där arbetade otaliga slavar som försedde Saurons tjänare med mat; det sägs att aska som blåste från Domedagsberget gjorde jorden bördigare. Åt öster låg slätten Lithlad, men det sägs att ingen av de vise visste var Askbergen slutade i öster, endast Sauron visste det.

Området mellan Isengapet och Morannon kallas Udûn. Det var där Sauron hade sina flesta trupper stationerade uti fall att någon skulle försöka ta sig in i Mordor. Cirith Gorgor var också den enda vägen för Saurons stora arméer att ta sig fram igenom. Det var därför Sauron byggde Morannon för att på så sätt hindra fiender från att ta sig in och slavar att ta sig ut ur Mordor. Tillsammans med bergskedjorna Ephel Lithui och Ephel Dúath utgjorde det ett ypperligt försvar. Efter att Sauron besegrats byggde Gondor två vakttorn bredvid Morannon (Narchost och Carchost); dessa var länge bemannade men till slut, allt eftersom Gondors styrka försvagades, lämnades de tomma i många år. Sauron kom tillbaka och reparerade tornen och fyllde dem med vaksamma tjänare. De förstördes i samband med Ringens undergång i slutet av tredje åldern.

Under tredje åldern (år 2951) började tornet återuppyggas så fort Sauron återvänt till Mordor. Det tog bara några årtionden att återbygga det, förmodligen därför att grundvalarna redan fanns på plats.

Domedagsberget (Domberget i nyöversättning, Mount Doom på engelska ) är en vulkan i Mordor. I Domedagsberget finns Domedagsklyftan (Domstöten i nyöversättningen, Crack of Doom på engelska), en klyfta där härskarringen ursprungligen blev smidd. Ringarnas herre handlar till större delen om hur Frodo försöker ta härskarringen tillbaka till Domedagsberget för att förgöra Ringen eftersom Domedagsklyftan är den enda platsen där det är tillräckligt varmt. På Tolkiens alvspråk sindarin har berget flera namn: Orodruin "Eldröda berget", Amon Amarth "Domberget".

Morannon

Morannon, eller Svarta porten, ligger i ett djupt, trångt pass mellan Ephel Duath, och Ered Lithuis. Detta pass kallas Cirith Gorgor eller "det hemsökta passet". Det var där emellan, från klippa till klippa, Sauron lät bygga en fästningsmur av sten. I dess mitt finns en enda port av järn. På den höga fästningsmuren patrullerar orcher oavbrutet. På vardera sida om Morannon står två mycket höga fästningstorn, vars namn är Narchost och Carchost. Dessa byggdes emellertid inte av Sauron utan av Gondors män för längesedan. De byggdes för att förhindra Saurons återkomst; men allt eftersom Gondors styrka sinade så försvagades garnisonen och till slut övergavs dem helt. När sedan Sauron återvände reparerades de och fylldes med hans vaksamma tjänare.


Barad-dûr

Barad-dûr, från barad som betyder torn och dur som betyder mörk, är Saurons svarta torn. Barad-dûr heter Lugbúrz på det svarta språket. Barad-dûr byggdes av Sauron med hjälp av Ringen under Andra Tidsåldern. Tornet började byggas år 1600 och det tog 600 år att bygga. Han använde Den Enda Ringen för att stärka dess grundvalar, så att tornet kunde bli såpass högt. Det är gjort av adamant och järn och har en höjd av ungefär 2 000 fot, alltså ca 610 m.

Tornet belägrades i 7 år och togs över av människor och alver, när den Sista Alliansen var samlad. De förstörde stora delar av tornet men eftersom det var uppbyggt med hjälp av Den Enda Ringen kunde det inte förstöras helt. Detta skedde år 3441. Endast om Ringen blev förintad skulle även tornet störta. Gondors kung Isildur behöll dock ringen, trots att han hade möjlighet att förstöra den, och grundvalarna till tornet stod därmed kvar.

Rhovanion

Rhovanion är landet i öst om Dimmiga bergen i norr. Här finns till exempel Erebor, Mörkmården och Esgaroth. Här bosatte sig (i Erebor) draken Smaug under dvärgkungen Thrors tid.

Erebor

Erebor är ett berg och fäste dvärgarna länge höll i besittning. Erebor är sindarinska och betyder Ensamma berget, och ligger nordöst om Rhovanion. Det utgör också källan till floden Celduin. Detta var det urgamla hemmet för många av Durins ättlingar, också känd som Durin dödlöse eftersom många av hans ättlingar hade samma namn, och var så lika honom själv till utseendet och själsligt, att man sade att Durin kommit till liv igen. Kungariket under berget var en av de största skattgömmorna i Midgård.

Berget fick sitt namn eftersom det låg hundratals kilometer från närmsta bergskedja. Tolkiens karta i Bilbo en hobbits äventyr indikerar att berget hade sex åsar, som sträckte sig utåt från den högst belägna toppen. Den Stora Porten låg på södra sidan av berget. Hela berget var omkring 16 kilometer i diameter.

Kungariket under berget var i själva verket ett fort, som kom att utstå flera belägringar. Dvärgarna som levde där var välmående och ökade i antal. De var särskilt skickliga i att göra murförband och att arbeta i sten. Efterfrågan på deras tjänster var hög särskilt i Dal och hos andra folk som levde i närheten. På så vis blev dvärgarna kolossalt rika och samlade på sig stora mängder guld och skatter. Detta var vad som lockade draken Smaug till Ensamma berget.

Medan Torin Ekenskölde var ute på jakt en dag, kom Smaug (som var tämligen ung då, och liten nog att ta sig igenom Stora porten). Smaug tog Erebor som sin bostad efter en del stridigheter, men läget var tämligen hopplöst för dvärgarna som blev väldigt överraskade. Sedan lade sig Smaug på den skatt dvärgarna lämnat efter sig. Men en del dvärgar undkom katastrofen, däribland Thráin II, genom en hemlig dörr. Under många år bodde dvärgarna i Blå bergen, tills Thorin Ekenskölde, av en slump, mötte Gandalf grå. Gandalf gjorde sedan upp en djärv plan för att återta berget och ta i tu med hotet från Smaug.

I Bilbo en hobbits äventyr beger sig Bilbo och Thorins följe till Ensamma berget för att återta skatten Smaug stulit. Väl framme, efter många strapatser, gav de sig i kast med att försöka hitta den hemliga dörren. De gjorde dem till slut; den var 5 fot hög och bred nog för 3 personer. Gandalf hade lyckats få tag på nyckeln, men dörren kunde bara öppnas vid solnedgången under speciella omständigheter. Lyckligtvis så kunde dörrens konturer skönjas och nyckeln öppnade dörren till slut.

Smaug begav sig sedan ut ur porten till Sjöstad, efter att Bilbo stulit en bägare från draken som vredgat Smaug. Smaug var övertygad om att Bilbo kom från Sjöstad eller fått hjälp därifrån, därför var det naturligt att han begav sig dit för att hämnas.

Väl där ställde Smaug till med stor skada, och många blev hemlösa. Men till slut fälldes han av Bard och tack vare den svarta pil han hade ärvt. Det dröjde inte länge innan nyheten om Smaugs död nådde Thorins följeslagare (mycket tack vare Roak) och de tog berget som sitt. Men alverna från Mörkveden och Bards folk krävde en del av skatten, som Thorin vägrade att dela med sig av. Men innan några djupare förhandlingar kunde ta plats kom vättar västerifrån och det blev ett stort slag (som kom att kallas Femhärarslaget, men dvärgarna (också de som kom från Järnbergen) slöt upp på alvernas och människornas sida. Inte desto mindre blev slaget fruktansvärt; ett tag såg det ut som att vättarna skulle ta hem segern. När striden var som hetast kom Beorn, i björnskepnad, och alla flydde från honom. Han tog Torin Ekenskölde ut ur striden efter att denne sårats dödligt, och mycket riktigt dog han senare. Segern var ändå ett faktum, 1/4 av vättarna flydde när de såg att striden var förlorad. Men Dáin från Järnbergen blev kung över Erebor, som sedan blomstrade. Dáin stupade i Ringens Krig, men många människor och dvärgar överlevde belägringen av Erebor, mycket tack vare de starka portarna gjorda av mithril. När Saurons horder hörde nyheten om Saurons fall spriddes de för vinden och Erebor var säkert.

Dáins ämbete togs över av hans son Thorin III Stenhjälm. Under Fjärde åldern blomstrade Erebor, och en del av folket begav sig till Helms klyfta och Minas Tirith där de uträttade mycket gott. I Minas Tirith smidde de en ny port av mithril (sedan Häxmästaren av Angmar brutit ned de gamla), de förbättrade också gatorna. Mellan Erebor, Rohan och Gondor rådde det alltjämt vänskap.

Mörkmården

Mörkmården (i senare översättning Mörkveden) är en stor skog. Mörkmården är framför allt ett viktigt element i boken Bilbo - En hobbits äventyr. Mörkmården är hemmet för Silvan alverna och Legolas Grönlöv är prins i Mörkmården. Legolas far, Thranduil, är kung av alverna i skogen.

Mörkmården är en stor skog i Rhovanion, öster om Anduin i Midgård. Omkring år 1000 i den Andra Åldern kom Thranduil och hans silvanalver att grunda Skogsriket i Mörkmården när skogen fortfarande kallades den Stora Gröna Skogen. Omkring år 1050 i den Tredje Åldern kom Sauron att bygga sitt fort Dol GuldurAmon Lanc i Mörkmården. Människorna började då kalla skogen för Taur-nu-Fuin som betydde ”skogen av fruktansvärd rädsla”.

Sauron utnyttjade denna rädsla och med sina orcher drev han Thranduil och hans alver norrut till Mörkmårdens berg, som kallades Emyn Duir och betydde ”mörka bergen”. Under Ringens Krig förstörde Galadriel Saurons fästning Dol Guldur ('svartkonstens kulle') och när Sauron besegrades rensades Mörkmården från all ondska och blev känd som Eryn Lasgalen som betyder ”gröna lövens skog”.

Mörkmården kom att regeras av silvanalverna. De noldor som inte for väst från Lothlórien flyttade till Skogsriket under den Fjärde Åldern.

Rhûn

Rhûn är ett bergigt land i Midgårds utkanter. Det ligger i nordöstra Midgård och människorna som bor där kallas östringar. Östringarna är allierade med Sauron på grund av sitt hat mot västerns människor som de delar med Sauron. Östringarna Besegrades dock under tredje åldern av Gondors armé och svor att aldrig attackera Gondor.

Umbar

Umbar var en stad på Harads väskkust, tillhåll för pirater. Piraterna från Umbar blev besegrade runt femtio år före ringens krig, av Aragorn II under täckmantel. Piraterna återhämtade sig från katastrofen och lät sig lejas av Sauron under ringens krig för att ödelägga Lebennin och länderna vid Anduin.

Landet Umbar ligger söder om Belfalasbukten och kom att bli bebodd av Númenorerna. Umbars stora fästning byggdes år 2280 i den Andra Åldern och därifrån spred Númenórerna sina kunskaper till resten av Midgård. År 3261 i den Andra Åldern landsteg Númenors sista konung, Ar-Pharazôn i Umbar för att utmana Sauron.

58 år efter att Númenor slukats av havet kom Umbar att fortfarande tillhöra Númenórerna, ett exilrike tillsammans med Gondor och Arnor. Men Númenórerna av Umbar började dyrka Melkor och hans tjänare Sauron, de var ont sinnade till alver och de andra människorna och kallades för de Svarta Númenórerna.

Under den Tredje Åldern kom Umbar att härma mycket från deras grannar, Haradwaith. År 993 i den Tredje Åldern tog Gondors konung Eärnil I makten över Umbar som under 500 år var en viktig gondoransk stad.

När Castamirs söner tillsammans med den största delen av Gondors flotta kom till Umbar tog de över makten och år 1634 i den Tredje Åldern kom Castamirs barnbarn, Angamaitë och Sangahyando att anfalla hamnstaden Pelargir och lyckades döda Gondors konung Minardil. 176 år efter Minardils död hämnades Gondor och återtog Umbar och döpte om staden till Umbardacil, men det kom inte att gå länge innan Umbar återtogs, denna gång av Harads styrkor.

Umbar och dess styrkor gjorde ofta små räder mot Gondor, bland annat stupade den femtonde prinsen av Dol Amroth, Amrothos när han försvarade Dol-en-Ernil. År 2757 i den Tredje Åldern gick Umbars styrkor tillsammans med Harads män och dunlänningar i krig mot Gondor och Rohan.

År 2951 i den Tredje Åldern när Sauron öppet visade sig gick Umbar över på hans sida och monumentet föreställande Ar-Pharazôn när han går i land revs ner och kastades i vattnet. 29 år senare krossades Umbars flotta av Thorongil (som senare visade sig vara Aragorn) som på uppdrag av Ecthelion II ledde en stor attack mot Umbar.

Under Ringens Krig lyckades Umbar aldrig hämta sig efter deras förlust och kunde endast hjälpa Sauron med en betydligt mindre flotta än vad de tidigare haft. När Sauron besegrats förlorade Umbar sin makt och blev tillslut en stad under konung Aragorns herravälde.

Källor

  1. Tolkien, J.R.R.: Silmarillion, Almqvist & Wiksell, Uppsala 1979. ISBN 91-20-05905-1. 
Personliga verktyg