Montanism

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Montanismen)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Denna artikel är en del i serien
Kristendom
Kristendom

Skrifter
BibelnGTNT
Apokryferna
Psalmböcker

Personer
Jesus Kristus
Jungfru Maria
ApostlarnaPaulus, Petrus
Kyrkofäderna
Helgon

Tro
Jesu uppståndelse
Treenigheten
Frälsning
Trosbekännelserna
Eskatologi

Sakrament
Dop
Konfirmation
Bikt
Äktenskap
De sjukas smörjelse
Prästvigning
Eukaristi

Dagligt liv
SöndagBön
KyrkaGudstjänst
Präst
MissionPredikan

Böner
Herrens bön
Sinnesrobönen
Ave MariaGloria Patri

Helgdagar
Kyrkoåret
AdventJul
FastaPåskPingst
Tacksägelsedagen
Kristi himmelfärdsdag
Alla helgons dag

Reformationen
Stora schismen 1054
Jan HusMartin Luther
Jean CalvinZwingli

Riktningar
OrtodoxKatolsk
AnglikanskPresbyteriansk
LutherdomLiberalteologi
NyevangelismMetodism
BaptismEvangelikal
PentekostalismKarismatisk
TrosrörelsenAdventism
AntitrinitarismUnitarism

Övriga
Jehovas Vittnen
Mormoner
Arianer
Markioniter
Montanister

Portal Kristendom

Montanism, kristen karismatisk rörelse i Frygien under andra århundradet, uppkallad efter ledaren Montanus. Rörelsens medlemmar kallades även katafryger. Tillsammans med sina profetissor Prisca och Maximilla framförde han en förkunnelse som ansågs direkt inspirerad av den Helige Ande.

Till förkunnelsen hörde att Kristi återkomst var nära, och att alla kristna borde samlas i staden Pepuza i Frygien. Montanismen hade väckelserörelsens alla kännetecken, men på grund av sina egenheter sågs den som en heresi och bragte de karismatiska gåvorna i vanrykte för lång tid framöver.

Montanaus uppträdde sannolikt omkr. 156 (kronologin är omtvistad) i byn Ardaban vid Frygiens östra gräns och förkunnade annalkandet av yttersta domen och det himmelska Jerusalem, som skulle nedkomma vid de närbelägna orterna Pepuza och Thymion. Den från sin ursprungliga renhet avfallna kyrkan skulle före domen reformeras genom en allmän andeutgjutelse. I stället för de fasta ämbetena skulle man återfå andens nådegåvor, karismerna, framför allt profetians. Montanus betecknade sig själv som den Helige Andes viljelösa verktyg, och han försattes i extas. Genom hans mun talade Parakleten (Joh. 16:12 ff.) i första person, ja, i honom hade Fadern själv kommit till människorna. Han förkunnade nu sträng askes och kyrkotukt som väg till räddning undan domen. Till honom slöt sig många kristna, katafrygerna, även kvinnor, bland vilka Prisca och Maximilla hade fått profetians gåva och tävlade med Montanus i inflytande. Vandrarpredikanter utsändes, och rörelsen utbredde sig vida. Då den emellertid var starkt uppblandad med hedniska frygiska element och hotade att störta kyrkan i anarki kom oppositionen från den kyrkliga organisationens sida. Mellan 160 och 170 hölls mot montanismen de första synoderna i kyrkans historia; disputationer och skriftlig polemik följde.

Sedan Montanus och Prisca och slutligen även Maximilla 179 dött, kom 180-200 montanismens utträngande ur kyrkan. Den organiserade sig nu som en egen kyrka, bortskar en del hedniska utväxter och koncentrerade sin uppgift till att vara bärare av den urkristna strängheten på askesens och kyrkotuktens område. I denna form vann montanismen Tertullianus. Den fortlevde i Mindre Asien, till dess Konstantin den store ingrep mot den på 300-talet, i Afrika in på 400-talet, då Augustinus återförde dess rester till storkyrkan. Montanismens utsöndring ur kyrkan blev av största betydelse för dennas utveckling. De urkristna parusiförhoppningarna tillbakaträngdes, och man började anpassa sig efter världen. Den urkristna profetian, den viktigaste av karismata, bortstöttes, och i stället trädde biskopsämbetet och synoderna som kyrkans ryggrad. Den urkristna kyrkotukten utbyttes definitivt mot den Katolska. Montanismens försök att hejda den grekiska spekulationens inträngande i kristendomen bidrog bara till att påskynda kyrkans hellenisering. Men montanismens utsöndring betydde också kristendomens räddning från att upplösas i asiatisk religionssynkretism och orientalisk asketism. Katoliseringsprocessen påskyndades genom att montanismen avvisades, men kristendomens egenart bevarades under det hårda skalet.


Small Sketch of Owl.png Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
Personliga verktyg