Kyrkofader

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Denna artikel är en del i serien
Kristendom
Kristendom

Skrifter
BibelnGTNT
Apokryferna
Psalmböcker

Personer
Jesus Kristus
Jungfru Maria
ApostlarnaPaulus, Petrus
Kyrkofäderna
Helgon

Tro
Jesu uppståndelse
Treenigheten
Frälsning
Trosbekännelserna
Eskatologi

Sakrament
Dop
Konfirmation
Bikt
Äktenskap
De sjukas smörjelse
Prästvigning
Eukaristi

Dagligt liv
SöndagBön
KyrkaGudstjänst
Präst
MissionPredikan

Böner
Herrens bön
Sinnesrobönen
Ave MariaGloria Patri

Helgdagar
Kyrkoåret
AdventJul
FastaPåskPingst
Tacksägelsedagen
Kristi himmelfärdsdag
Alla helgons dag

Reformationen
Stora schismen 1054
Jan HusMartin Luther
Jean CalvinZwingli

Riktningar
OrtodoxKatolsk
AnglikanskPresbyteriansk
LutherdomLiberalteologi
NyevangelismMetodism
BaptismEvangelikal
PentekostalismKarismatisk
TrosrörelsenAdventism
AntitrinitarismUnitarism

Övriga
Jehovas Vittnen
Mormoner
Arianer
Markioniter
Montanister

Portal Kristendom

Kyrkofader, auktoritativ representant för fornkyrkans (den begynnande konsolideringen till Katolska kyrkan) lära.

De mest kända kyrkofäderna är Clemens av Alexandria, Origenes, Tertullianus, Hieronymus, Ambrosius och Augustinus.

Kyrkofäder (latin patres ecclesiastici) benämndes i den gamla kyrkan först varje biskop, men från 400-talet endast sådana kyrkolärare, som genom sin verksamhet utövat ett avgörande inflytande på utvecklingen av kyrkans lära och liv och som särskilt gentemot den inom kyrkan framträdande "irrläran" utvecklat och försvarat det kyrkliga lärobegreppet. En kyrkofader är alltså i strängt kyrklig bemärkelse en person vars texter och exemplariska liv har bidragit till att upprätta, fördjupa och försvara den kristna läran. Det är någon vars undervisning är normativ och vars helighet är allmänt erkänd. Benämningen kyrkofader härleder sig av den från äldsta tider i såväl österlandet som västerlandet gängse seden att beteckna förhållandet mellan lärare och lärjungar med orden fader och söner (barn).

Heretiska eller schismatiska författare (som till exempel Arius eller Novatius) räknas inte bland kyrkofäderna. Andra som faller utanför gruppen är historiker (Gregorius av Tours) eller diktare (Prudentius), därför att deras böcker inte behandlar doktrinära ämnen. Det finns kyrkofäder som har blivit utdömda av kyrkan och ändå utövat ett sådant inflytande att de räknas som kyrkofäder, eller som senare blivit återupprättade (Origenes, Teodoros av Mopsuesta). Den romersk katolska kyrkan uppställer numera följande fordringar på dem som skall kunna betraktas som kyrkofäder i egentlig mening: antiquitas (uråldrighet), doctrina orthodoxa (ren lära), sanctitas vitae (heligt liv) och approbatio ecclesiae (kyrkans godkännande).

Kyrkofäderna erkänns dock av majoriteten kristna som en väsentlig referens. För den västerländska kyrkan tillhör de enbart den antika perioden. Sålunda anses den siste kyrkofadern i öster vara Johannes av Damaskus och den siste i väster Isidor av Sevilla. Efter kyrkofäderna har emellertid den västerländska kyrkan fortsatt att utse kyrkolärare. En del av fäderna är också kyrkolärare (som Athanasios av Alexandria eller Ambrosius av Milano), men man finner även betydelsefulla, senare gestalter i västkyrkan som Thomas Aquinas, Bernard av Clairvaux med flera bland dem. Den romersk-katolska kyrkan har en exakt lista på kyrkolärare och somliga kommer från så sent som på 1800-talet. Det finns ingen liknande kanonisk lista på kyrkofäder. I detta avseende liknar de helgonen, av vilka det finns lokala och universella.

Den österländska kyrkan anser att en kyrkofader inte nödvändigtvis behöver vara en författare. Den tenderar till att betrakta även ökenfäderna som kyrkofäder, liksom även klosterväsendets grundare. Det är då deras liv som förkunnar och bekräftar läran. I den ortodoxa traditionen är titeln kyrkofader inte strängt begränsad till antiken - även den medeltide läraren Gregorios Palamas betraktas allmänt som kyrkofader.

Klassificeringen av kyrkofäderna kan ske på olika vis. De kan delas upp efter epoker (apostolisk, förnicensk, förchalcedonisk etc), inriktningen på deras verk (apologi, refutation av kätteri), den intellektuella inriktningen (österländsk eller västerländsk, av den alexandrinska skolan eller den antiochitiska), språket (latin, grekiska eller syrianska), med flera kategorier.

Läran om kyrkofäderna kallas vanligen för patristik.

Innehåll

De förnicenska fäderna (till och med år 325)

De apostoliska fäderna

Fäder från 100-talet

Apologeterna

Den antiheretiska litteraturen

Fäderna från 200-talet

Grekiska fäder

Latinska fäder

Kyrkofädernas guldålder (325 – 451)

Fäderna som bekämpade arianismen

De kappadokiska fäderna och Johannes Chrysostomos

Övriga fäder som levde under tiden för det andra, tredje och fjärde konciliet

Grekiska fäder

Latinska fäder

Syriska fäder

Fäderna efter konciliet i Chalcedon (efter 451)

Grekiska fäder före den ikonoklastiska striden

Grekiska fäder som försvarade ikoner

Latinska fäder

Källor

Personliga verktyg