Moderaterna

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Moderata samlingspartiet



Partiordförande	Fredrik Reinfeldt
Partisekreterare	Per Schlingmann
Gruppledare i riksdagen	Lars Lindblad

Grundat	17 oktober 1904
Huvudkontor	Stora Nygatan 30, Stockholm
Antal medlemmar	53 117 (2:a)

Politisk ideologi	Liberalkonservatism
Internationellt samarbetsorgan	International Democrat Union
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska folkpartiet
Partigrupp i Europaparlamentet	EPP-ED
Färg(er)	Blå

Webbplats	www.moderat.se

Moderata samlingspartiet (M), Moderaterna, är ett svenskt politiskt parti som grundades 1904 under namnet Allmänna valmansförbundet, och som tidigare även använt sig av partibeteckningarna Högerns riksorganisation samt Högerpartiet. Moderaterna är Sveriges näst största riksdagsparti och landets andra största parti medlemsmässigt. Moderaterna ingår tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna i den borgerliga koalitionen Allians för Sverige, som sedan valet 2006 regerar Sverige. Moderaterna är det ledande partiet inom Alliansen och Fredrik Reinfeldt är såväl Moderaternas partiledare som Sveriges statsminister.

Moderaterna har sina rötter i Lantmannapartiet och var vid sitt bildande mycket konservativt och betonade vikten av institutioner som den svenska monarkin, rättsväsendet och försvaret, samt vikten av att skynda långsamt i rösträttsfrågan. Från det nya partiets sida ville man dessutom värna den individuella och ekonomiska friheten mot det man benämnde "socialismens kränkningar"^[1]. Partiet kom att helt acceptera allmän och lika rösträtt 1918 på grund av den utbredda rädsla som fanns inom partiet för en svensk revolution, liknande den ryska.^[2] Efter att demokratiseringsprocessen av Sverige var färdig inleddes en modernisering inom partiet och under hela 1900-talet influerades man påtagligt av liberalism och då främst marknadsliberalism i olika former. Den här ideologiska strömningen, jämte den ursprungliga konservativa, gav sedermera upphov till partiets nu officiella ideologi liberalkonservatism. Moderaterna kom att försvagas gentemot den övriga borgerligheten på 1930-talet och var inte längre det största borgerliga partiet, något man blev igen först i slutet av 1970-talet, en status som gällt sedan dess. När Fredrik Reinfeldt övertog ledarrollen i Moderaterna lanserades de Nya Moderaterna och partiet närmade sig den så kallade politiska mitten i Sverige genom att avvisa "skatterevolution", vissa politiska konflikter och samtidigt ha ett ökat fokus på socialpolitik och arbete.^[3] Genomgripande viktiga frågor för partiet är valfrihet, individens frihet gentemot kollektivet, fri företagsamhet och enskilt ägande.

Moderaterna har sitt starkaste stöd i storstäderna. I 2006 års val till riksdagen hade Moderaterna särskilt stor framgång i Stockholm, där partiet fick drygt 38 % av rösterna och kammade hem mer röster än vad de röd-gröna partierna fick tillsammans i Stockholms läns valkrets.^[4]

Historia

1800-talets konservativa riksdagsgrupperingar

Moderata samlingspartiet kan söka sina rötter i de olika konservativa grupper, partier, som fanns i riksdagens båda kammare under 1800-talets andra hälft, såsom Lantmannapartiet i andra kammaren och Protektionistiska partiet i första kammaren. Partierna hade på den tiden inga riksorganisationer utan var sammanslutningar av enskilda riksdagsmän.

I första kammaren fanns 1888-1909 Protektionistiska partiet, som 1910 blev Förenade högerpartiet och 1888-1904 Minoritetspartiet som 1905-1909 gick under namnet Första kammarens moderata parti (eller ibland bara Moderata partiet). 1912 gick dessa samman till Första kammarens nationella parti, som informellt kom att kallas förstakammarshögern och bestod till och med 1934 års riksdag.

Christian Lundeberg, den första konservative statsministern

Lantmannapartiet bildades i andra kammaren redan vid starten 1867 (efter representationsreformen som avskaffade ståndsriksdagen), även om det under en tid splittrades i Gamla lantmannapartiet och Nya lantmannapartiet. 1903 bildades De moderata reformvännernas grupp som från och med 1906 ersattes av Nationella framstegspartiet. 1912 gick detta samman med Lantmannapartiet och bildade Lantmanna- och Borgarepartiet, informellt kallat andrakammarshögern, som bestod till och med 1934 års riksdag.

Bildandet av den moderna partiorganisationen

En av partiets valaffischer i Kosackvalet 1928.

Allmänna valmansförbundet grundades den 17 oktober 1904 på restaurang Runan i Stockholm. Avsikten var att skapa en riks- och kampanjorganisation för de högergrupper som redan fanns i riksdagens båda kammare (det 1893 bildade Fosterländska förbundet kan ses som en föregångare). Från början präglades partiets politik av patriotism och konservatism, men med tiden har liberalismen successivt vuxit sig allt starkare i partiet.

Allmänna valmansförbundet var från början endast en gemensam kampanjorganisation, som riksdagspartierna formellt var fristående från men drev tillsammans.

1930-talet

Under 1933 och början av 1934 följde en splittring med bakgrund i olika hållningar gentemot nazismen. Partiets fristående ungdomsförbund Sveriges Nationella Ungdomsförbund hade under en tid uppvisat dragningar mot denna ideologi. Man organiserade uniformerade "kampgrupper", något som väckte mycket negativa reaktioner i moderpartiet. Partiledaren Arvid Lindman markerade vid samma tid mycket kraftigt mot nazismen i Tyskland och Sverige. Partiet bröt allt samarbete med ungdomsförbundet 1934, och lät i stället bilda ett nytt, som fick namnet Ungsvenskarna.

Högergrupperna i riksdagens båda kammare, Första kammarens nationella parti och Lantmanna- och Borgarepartiet, gick formellt samman till en gemensam grupp från och med 1935 års riksdag, och tog därmed namnet Högerns riksdagsgrupp. Några år senare, 1938, bytte Allmänna valmansförbundet namn till Högerns riksorganisation.

Samlingsregeringen 1939-1945

På grund av det spända internationella läget under andra världskriget, bildades en samlingsregering 1939 som högerpartiet ingick i. Högermän besatte bland annat posterna som ecklesiastikminister och handelsminister.

1945-1980

Efter samlingsregeringens upplösning skulle det dröja drygt 30 år innan partiet ingick i regeringen igen. Under 1950-talet försvagades partiet och var inte längre socialdemokraternas självklara huvudmotståndare. Partiet förespråkade tidigt ett närmande till Västeuropa genom att redan i början av 1960-talet under partiledaren Gunnar Heckscher förespråka ett svenskt medlemskap i EEC (Europeiska unionens föregångare). 1952 hade man börjat använda beteckningen Högerpartiet parallellt med namnet Högerns riksorganisation, men 1969 bytte partiet till nuvarande namn.

Med det vänsterradikala tonläge som rådde i svensk politik från 1960-talets slut och under större delen av 1970-talet marginaliserades partiet till en början och sågs som extremistiskt av många, men partiledaren Gösta Bohman vände i stället detta till en framgång och lockade till sig många väljare som reagerade mot den så kallade 68-vänsterns antiliberala budskap. Vid valet 1976 blev det borgerlig majoritet i riksdagen och partiet kom att ingå i centerpartisten Thorbjörn Fälldins två första regeringar 1976-1978 och 1979-1981.

1980-1999

1981 avgick de moderata statsråden ur regeringen. Bakgrunden var att den folkpartistiske budgetministern Rolf Wirtén under den så kallade "underbara natten" träffat en uppgörelse i skattefrågan med socialdemokraterna, en uppgörelse som moderaterna inte ställde sig bakom. Sedan socialdemokraterna återfått regeringsmakten vid valet 1982 framträdde moderaterna under 1980-talet återigen som det ledande borgerliga partiet.

Efter valet 1991 kunde partiledaren Carl Bildt bli statsminister i en ny borgerlig koalitionsregering, dock beroende av passivt parlamentariskt stöd från Ny demokrati. I nästa val 1994 behöll moderaterna sitt väljarstöd, men eftersom övriga koalitionspartners minskade och Ny demokrati försvann ur riksdagen förlorades regeringsmakten igen. 1998 års val visade på ungefär samma stöd i valmanskåren för partiet som de två tidigare valen, men de borgerliga återfick inte majoritet i riksdagen denna gång heller. Bildt avgick som partiledare kort därefter och lämnade över till Bo Lundgren 1999.

2000-talet

Fredrik Reinfeldt, statsminister sedan 2006

Efter katastrofvalet 2002 påbörjades ett stort förändringsarbete av moderaterna. Grunden för förändringarna hade visserligen lagts i samband med att man arbetade fram ett nytt idémanifest ("Land för hoppfulla"), redan 1997, men det blev uppenbart att partiet behövde reformeras. Partiordföranden Bo Lundgren avgick 2003 och efterträddes av Fredrik Reinfeldt samma år.

Den nya partiledaren sjösatte en förnyelse av partiet och lanserade de "nya moderaterna" på partiets arbetsstämma 2005 i Örebro, och partiet kom att fokuserade på huvudfrågorna:

"Det skall löna sig att arbeta"
Satsningar på välfärden; främst skola, vård och omsorg
"Nolltolerans mot brott"

Reinfeldts fördjupade även det borgerliga samarbetet inför det kommande riksdagsvalet och skapade tillsammans med de tre andra borgerliga riksdagspartierna Allians för Sverige, som ett tydligt regeringsalternativ till den dåvarande socialdemokratiska regeringen.

Reinfeldts förnyelse av partiet blev en stor succé för Moderaterna i riksdagsvalet 2006 Moderaterna fick 26,23% av rösterna, och gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1928.

Moderaterna lyckades med övriga partier i Allians för Sverige vinna över socialdemokraterna, och dess två samarbetspartier, som innehaft regeringsmakten sedan 1994. Fredrik Reinfeldt blev statsminister i spetsen för en majoritetsregering (regeringen Reinfeldt), där moderaterna besatte hälften av ministerposterna.

Schematisk namn- och organisationshistorik

Riksorganisationens namnhistorik

1904–1938: Allmänna valmansförbundet
1938–1952/1969: Högerns riksorganisation
1952–1969: Högerpartiet
1969–: Moderata samlingspartiet

Schematisk organisationshistorik för nuvarande Moderata samlingspartiet

År	Riksorganisation	Riksdagens andra kammare		Riksdagens första kammare
1867	saknades	Lantmannapartiet		ingen organiserad gruppering
1888		Gamla lantmannapartiet	Nya lantmannapartiet	Protektionistiska partiet	Minoritetspartiet
1895		Lantmannapartiet
1903		Lantmannapartiet	De moderata reformvännernas grupp
1904	Allmänna valmansförbundet
1905					Första kammarens moderata parti
1906			Nationella framstegspartiet
1910			Nationella framstegspartiet	Förenade högerpartiet
1912		Lantmanna- och Borgarepartiet ("andrakammarshögern")		Första kammarens nationella parti ("förstakammarshögern")
1935		Högerns riksdagsgrupp
1938	Högerns riksorganisation
1952	Högerns riksorganisation/Högerpartiet
1969	Moderata samlingspartiet	Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp

Ingen organisationsförändring gjordes i samband med enkammarriksdagens införande 1970, eftersom riksdagsgruppen redan var gemensam i de båda kamrar som hade funnits fram till dess.

Ideologi

Moderata samlingspartiet ideologi är officiellt liberalkonservatism. Huruvida moderaternas ideologiska tyngdpunkt ligger på liberal eller konservativ är dock omdryftat. Under Fredrik Reinfeldts ledning har partiet, enligt vissa rört sig bort ifrån nyliberalismen och närmat sig socialkonservatismen eller socialliberalismen. Moderaterna har dock inte antagit något nytt partiprogram och dessutom finns många personer med nyliberalt förflutet kvar på ledande positioner inom partiet. Vidare dominerar fortfarande nyliberalismen i ungdomsförbundet MUF. Moderaternas medlemstidning heter Medborgaren.