Gösta Bohman
Från Rilpedia
 Sveriges riksdag |
||
| Bo Gösta Bohman | ||
|---|---|---|
| Parti | Högerpartiet, Moderata samlingspartiet | |
| Mandatperiod(er) | 1958-1991 | |
| Valkrets | Stockholms stad | |
| Uppdrag i riksdagen: | ||
| Utskottsordförande i: | ||
| Statsutskottet | ||
| Yrke/Titel | jur.kand. | |
| Födelsedatum | 15 januari 1911 | |
| Födelseplats | Stockholm | |
Bo Gösta Bohman, född 15 januari 1911 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, död 12 augusti 1997 i Stockholm, var moderaternas partiledare 1970-1981 samt ekonomiminister 1976-1978 och 1979-1981. Han var vidare jur.kand. och direktör samt riksdagsledamot 1958-1991. Gösta Bohman var far till Mia Bohman.
Bohman anses ha bidragit till att moderaternas väljarstöd växte under hans tid som partiledare. Han blev en förebild för många moderata politiker, speciellt inom Moderata Ungdomsförbundet.
Innehåll |
Levnadshistoria
Gösta Bohman var son till den småländske frisinnade disponenten Conrad Bohman och dennes hustru Berta (f. Gabrielsson). Farfadern var småbrukare och den siste i en lång rad småländska masmästare med vallonsk härstamning. Efter några år flyttade familjen till Norge där Bohman lärde sig att åka skidor samt att uppskatta Knut Hamsun och Snorre Sturlasons kungasagor. Han tog studentexamen 1930 vid Frans Schartaus handelsinstitut på faderns begäran.
Efter utbildning vid Svea artilleriregemente i Kristianstad, blev Bohman reservofficer 1932. Fyra år senare avlade Bohman juris kandidatexamen efter studier vid Stockholms högskola. Åren 1936-1939 fullgjorde Bohman sin tingstjänstgöring vid Södra Roslags häradsrätt, och efter avslutad tjänstgöring som andre tingsnotarie ryckte han in som löjtnant i det militära, vilket inträffade efter den nazityska inmarschen i Polen 1 september 1939. Bohman befordrades under sin tjänstgöring till kapten. Familjen Bohmans liv under beredskapstiden skildras i boken I världskrigets skugga (1996), vilken till övervägande del består av makarna Bohmans brevväxling från krigsåren.
År 1939 gifte han sig med förste bibliotekarien Gunnel Mossberg, som var kusin med den socialdemokratiske politikern och sedermera inrikesministern samt landshövdningen Eije Mossberg.
1939 blev han direktörsassistent vid Stockholms byggmästarförening vilket han lämnade 1942 för att bli tillförordnad borgarrådssekreterare vid stadsbyggnadsroteln åt stadsbyggnadsborgarrådet Yngve Larsson. Borgarrådet föreslog därefter Bohman som sekreterare i Stockholms handelskammare, vilket han var 1942-1948.
Han hade även styrelseuppdrag i affärssammanslutningar som Näringslivets byggnadsdelegation 1956-1970 där han lärde känna Yngve Holmberg som han senare medverkade till att avsätta 1970.
Politisk karriär
Vid det extra utlysta sommarvalet 1958 kandiderade Bohman till riksdagens andra kammare för Stockholms stad, och blev invald. I senare val invaldes han istället i första kammaren[källa behövs]. 1961-1963 var Bohman ordförande i Stockholmshögerns förbund, och blev 1965 efter partiordföranden Gunnar Heckschers avgång förste vice partiordförande och den siste ordföranden i riksdagens mäktiga statsutskott. Efter partiets tillbakagång i valet 1970 tappade många i partiet förtroende för partiledaren Yngve Holmberg och under en dramatisk extra kongress den 14 november 1970 ställde Bohman upp i valet till partiledare. Nationalekonomen Staffan Burenstam Linder, av många politiska bedömare ansedd som en "up and coming" man inom politiken, fällde kanske avgörandet genom att fastslå att han med endast stor tvekan ville ingå i ett partipresidium under Holmberg. Med 132 röster mot Holmbergs 82 röster valdes Bohman till ny partiledare, vilket inledde en tid av valframgångar och klarare profilering i liberal riktning.
Tillsammans med de övriga medlemmarna i partipresidiet, nationalekonomen Staffan Burenstam Linder från Stockholm, den småländske lantbrukaren Eric Krönmark samt partisekreterarna Bertil af Ugglas och Lars Tobisson lyckades han få partiet på rätt köl igen efter de traumatiska Heckscher-Holmbergåren som hade resulterat i valnederlag, medlemsflykt samt interna stridigheter mellan mörkblå och ljusblå och dåligt skötta partikassor.
1971 förklarade Bohman vid den första enkammarriksdagens öppnande att hans mål var att få bort regeringen Palme - Valresultatet har klart bekräftat att majoriteten av väljarna uppfattar en samverkan mellan de tre icke - socialistiska partierna som ett realistiskt alternativ till fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav . Vid finansdebatten i mars samma år kritiserade moderatledaren Palmeregeringens ekonomiska politik som han ansåg låg bakom SACO - konflikten och vädjade till statsministern att inte fullfölja lockouten mot officerarna i försvarsmakten - Det vittnar om ett sällsynt dåligt omdöme och bristande ansvarsmedvetande, ansåg Bohman. Vid samma finansdebatt menade Bohman att samhället präglades av motsättning, splittring och bristande framtidstro vilket skulle avhjälpas genom en skattereform. Vid remissdebatten i november 1971 kritiserade den konservative partichefen ministären Palmes hållning i arbetslöshetsfrågan som han anklagade för attagera med en sömngångares konsekvens när det gällde att komma med ett krispaket. Han ansåg också att statsminister Palme hade monotont utnyttjat president Nixon som ansvarig för den svenska arbetslösheten. I en särskild presskonferens tillsammans med centerledaren Thorbjörn Fälldin och folkpartiledaren Gunnar Helén lade de tre borgerliga ledarna fram ett gemensamt program för att bekämpa arbetslösheten vilket bland annat innebar krav på sänkt arbetsgivaravgift, momssänkning på fyra procent och sänkt ränta. Programmet avvisades av Palme som ansåg det vara ekonomiskt orimligt, men presskonferensen hade stor betydelse som bevis på att de borgerliga ville och kunde enas om viktiga politikområden.[källa behövs]
Vid den allmänpolitiska debatten i februari 1972 angreps Bohman av statsminister Palme som anklagade moderatledaren för att vara reaktionär och att partiets frihetslidelse var knuten till det personliga ägandet. Bohman replikerade att det allt mer starkare samhället begränsade människornas frihet.
Vid riksdagens utrikes och handelsdebatt i mars 1972 förespråkade Bohman medlemskap i den europeiska ekonomiska gemenskapen, vilket han dock senare tonade ner till association med neutralitetsförbehåll. När det endast blev ett frihandelsavtal med industrivaror röstade dock moderaterna för det.
När de amerikanska julbombningarna av Hanoi 1972 kritiserades av statsminister Palme i synnerligen hårda ordalag där denne jämförde dessa krigshandlingar med nazistiska och kommunistiska förbrytelser protesterade Bohman som ansåg att statsministern hade uttryckt sig omdömeslöst. Bohman hade redan under miljökonferensen i Stockholm juni 1972 kritiserat Palme för dennes indirekta kritik av USA:s påstådda miljökrig i Vietnam. Efter militärkuppen i Chile september 1973 antogs i oktober samma år ett gemensamt uttalande av socialdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet och vänsterpartiet kommunisterna som fördömde övergreppet mot den chilenska demokratin. Moderaterna avstod dock och hänvisade till partiets uppfattning att regering och riksdag bedriver svensk utrikespolitik samt till att vänsterpartiet hade skrivit under appellen. Bohman framhöll dock i ett eget uttalande att det från Sveriges sida var det klart att säga ifrån att kuppen i Chile utgjorde ett brutalt övergrepp på demokratin.
Vid riksdagsvalet 1973 gick Bohman tillsammans med Thorbjörn Fälldin och Gunnar Helén till attack bl.a mot Palmeregeringens ekonomi och näringspolitik, men det blev inget maktskifte eftersom folkpartiet tappade många väljare som gick över till moderaterna och centerpartiet.
Eftersom valresultatet blev jämnt mellan bägge blocken 175-175 blev regeringen Palme tvungen att kompromissa med de borgerliga partierna i bl.a inflations- och arbetsmarknadsfrågorna, i riksdagen avgjorde lotten olika riksdagsärenden vid minst 18 tillfällen. Bohman ansåg detta parlamentariskt ovärdigt och krävde nyval - ett krav han inte fick igenom, eftersom socialdemokraterna och folkpartiet fruktade ett sådant extraval.
Vid remissdebatten i januari 1974 gick han tillsammans med sina borgerliga partiledarkollegor till attack mot regeringens utspel om ett stimulanspaket på närmare tre miljarder kronor för att öka sysselsättningen och köpkraft på grund av oljekrisen. Bohman, Fälldin och Helén krävde en tidsbegränsad sänkning av byggmomsen. Det var i detta sammanhang Bohman krävde nyval - till Palmes och Heléns förtret.
I ett tal 1975 uttryckte Bohman oro inför att den nya datortekniken på sikt ger möjlighet att övervaka och avlyssna all data- och teletrafik och på sikt skapa ett genomreglerat kontrollsamhälle[1].
1976 lyckades Bohman med sitt mål att få till stånd ett regeringsskifte. Han har själv beskrivit det som hans livs gladaste natt när ungmoderater tågade till hans bostad på valnatten med svenska flaggan och sjöng nationalsången på gatan nedanför. Bohman utsågs först till finansminister, men blev snart ekonomiminister efter uppdelandet av finansdepartementet i ett ekonomidepartement och ett budgetdepartement. Men trepartiregeringen föll 1978 efter slitningar mellan partierna på grund av kärnkraftsfrågan, där moderaterna och folkpartiet stod på samma sida mot centerns antikärnkraftslinje.
Moderaterna hade nu helst sett en koalition av moderater och folkpartister ta över regeringsmakten. Men folkpartiledaren Ullsten var inte intresserad av att låta sitt parti regera ensam med moderaterna, som han ansåg stå för långt ut på högerkanten, och sedan oppositionsledaren Olof Palme hade lovat Ullsten att (s) skulle lägga ner sina röster kunde folkpartiledaren bilda en folkpartiregering med det minsta parlamentariska underlaget sedan 1920-talet. Bohman kände sig lurad på regeringstaburetterna och förlät aldrig Ullsten för detta i sitt tycke kolossala svek mot borgerligheten.
Vid valet 1979 blev moderaterna för första gången sedan 1958 största borgerliga parti. Detta ledde till att Fälldin i oktober 1979 kunde bilda sin andra trepartiregering med Bohman för andra gången som ekonomiminister, men även Ullsten återkom, vilket skulle bädda för ytterligare bråk inom trepartiregeringen.
1981 bröt till slut den andra Fälldinregeringen samman på grund av skattefrågan och regeringens uppgörelse med socialdemokraterna vid Den underbara natten om marginalskatten. Bohman fann detta vara i underbaraste laget och avgick ur regeringen med de övriga moderata statsråden.
Efter 1981
1981 avgick Bohman som partiledare och ersattes av förre borgarrådet och kommunikationsministern Ulf Adelsohn. Bohman hade sitt riksdagsmandat kvar och skrev under de närmaste åren ner sina politiska memoarer Så var det (1983) och Maktskifte (1984). Han avgick som riksdagsledamot 1991.
1994 avled hustrun Gunnel efter att ha varit sjuk i Alzheimers sjukdom. Hustruns sjukdom skildrades av Bohman i boken Sagan om Gunnel (1990). År 1997 avled Gösta Bohman själv efter att ha varit sjuk en längre tid. Han begravdes på Rådmansö kyrkogård, öster om Norrtälje i Uppland.
Referenser
Källor
- Svenska Dagbladets årsbok (1971-1973)
- Så var det' och Maktskifte (Memoarer)
- Tvåkammarriksdagen, band 1: Stockholms stad, Stockholms län, Uppsala län, Södermanlands län, Västmanlands län.
- Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 54-55
Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Gösta Bohman
| Företrädare: Yngve Holmberg |
Moderata samlingspartiets partiledare 1970-1981 |
Efterträdare: Ulf Adelsohn |
| Företrädare: Gunnar Sträng finansminister |
Sveriges ekonomiminister 1976-1978 |
Efterträdare: Ingemar Mundebo |
| Företrädare: Ingemar Mundebo |
Sveriges ekonomiminister 1979-1981 |
Efterträdare: Rolf Wirtén |
